Har något svajig tillgång till Internet (stavar fortfarande ordet med stort I), så inläggen kommer i klump, se det som fyra små julklappar.
Nu är det i alla fall dan före dan och vi ska känna julstämning och vara glada och förväntansfulla och bara tycka att allt är så jävla toppen.
Den som ändå tyckte att det var så.
Hur som helst, det är dan före dan och livet i Halmstad börjar ta ut sin rätt. Att "tvingas" umgås med sina föräldrar är förstås en ynnest om man ser det i det stora perspektivet, men vi som behöver göra det tänker oftast inte så, eller hur?
Här klättras det i alla fall på väggarna så tapeterna flyger.
iPoden hjälper ordentligt, men jag har glömt ladda den med nytt material, och den musik jag har fått via USB-stift har jag inte fixat till till 100% än, det görs i kväll hoppas jag. Så tills vidare blir det Buzzcocks, Arcade Fire och Marie Antoinette-soundtracket, bland mycket annat. Inte fy skam det heller.
Köpte Bitterfittan i går, en liten impuls-julklapp till mig själv (ingen kommer nånsin komma på att ge mig den i julklapp, såna släktingar har jag tyvärr inte). Den har jag fått veta att jag måste läsa, så då gör jag det. Efter nyår antagligen...
söndag 23 december 2007
Heja regeringen!
Johan Staël von Holstein, denne visionär, IT-guru, hjälte och världsförbättrare, ska från årsskiftet sitta i styrelsen för Statens kulturråd.
För att parafrera Jan Lumholdt, som recenserade Good Luck Chuck i Svenskan för några veckor sen (f ö en lysande sågning): Var tionde minut gör regeringen det man precis har ansett vara omöjligt: att göra något ännu värre.
Johan (orkar inte skriva hans jobbiga efternamn stup i ett) tycker enligt en intervju i Svenskan att fler konstnärer borde "vilja leva på sin konst", som om 1. konstnärer inte vill det och 2. konsten går ut på att tjäna pengar. Två uppfattningar Johan helt uppenbart har.
De som har stöd från kulturrådet ska alltså inte räkna med att få det i framtiden. Antagligen undantaget Operan, den får alltid stöd i miljonklassen. Det är ju fin konst att bjuda utländska investerare på.
Dessutom verkar det som att Johan inte ens vet vad Statens kulturråd är eller vad de gör. Men sitta i styrelsen ska han. Bravo, Lena Liljeroth-Adelsohn!
Som Maria Küchen skrev i slutklämmen i sin läsvärda debattartikel i DN i går (som jag tyvärr inte hittar på hemidan):
"Jag vill bara påminna om att Sverige är en nation, inte en lekstuga för nyliberaler som just försöksutsläppts från ekonomiskt skyddade miljöer till verkligheten sådan som konstnärer och andra hårt arbetande småföretagare känner den.
Varken Sveriges regering eller samhället har råd med fler vansinnesutnämningar."
För att parafrera Jan Lumholdt, som recenserade Good Luck Chuck i Svenskan för några veckor sen (f ö en lysande sågning): Var tionde minut gör regeringen det man precis har ansett vara omöjligt: att göra något ännu värre.
Johan (orkar inte skriva hans jobbiga efternamn stup i ett) tycker enligt en intervju i Svenskan att fler konstnärer borde "vilja leva på sin konst", som om 1. konstnärer inte vill det och 2. konsten går ut på att tjäna pengar. Två uppfattningar Johan helt uppenbart har.
De som har stöd från kulturrådet ska alltså inte räkna med att få det i framtiden. Antagligen undantaget Operan, den får alltid stöd i miljonklassen. Det är ju fin konst att bjuda utländska investerare på.
Dessutom verkar det som att Johan inte ens vet vad Statens kulturråd är eller vad de gör. Men sitta i styrelsen ska han. Bravo, Lena Liljeroth-Adelsohn!
Som Maria Küchen skrev i slutklämmen i sin läsvärda debattartikel i DN i går (som jag tyvärr inte hittar på hemidan):
"Jag vill bara påminna om att Sverige är en nation, inte en lekstuga för nyliberaler som just försöksutsläppts från ekonomiskt skyddade miljöer till verkligheten sådan som konstnärer och andra hårt arbetande småföretagare känner den.
Varken Sveriges regering eller samhället har råd med fler vansinnesutnämningar."
Halmstad, den 22 december
Det är nåt visst med att återvända till sin gamla uppväxtstad. Plötsligt pratar alla den där dialekten som du avskyr.
Plötsligt är du femton igen och dina fötter hittar direkt till den där skivaffärn, som är en klädaffär eller ett billighetsmagasin nu.
Halmstad har nämligen bara en skivaffär kvar. Jackos, Kay's, Pet Sounds (dit jag knappt vågade mig in för alla där var så tuffa) och källaren i Domus – alla är borta och bara Åhléns och "nystartade" Skivlagret är kvar. "Nystartade" för att det öppnade ca 1995.
Åhléns är ju dödfött nuförtiden, sen allt centraliserades. Förr kunde man fynda skivor som halmstadskassörskan trodde var mög och halverat priset på, eftersom ingen köpte dem och hon inte hade hört talas om gruppen. Vi talar om Cure och Pavement och annat avantgardistiskt.
Å andra sidan står Jackos-killen fortfarande i kassan på Skivlagret, med exakt samma hårdrocksfrisyr och exakt samma kläder som då, så det är ändå nostalgi. Eller ilningar längs ryggraden.
Skivlagret har även Per Gessle. Böcker om honom, hans skivor och dvder är alla till salu. Det är inte alla Expressen-, iDag- och Aftonbladet-löp som hänger på väggarna. Däremot den signerade Gyllene Tider-planschen från tidigt 2000-tal som hela bandet har signerat. Den är din för – håll i dig – 10 000 kronor.
Only in Halmstad.
Plötsligt är du femton igen och dina fötter hittar direkt till den där skivaffärn, som är en klädaffär eller ett billighetsmagasin nu.
Halmstad har nämligen bara en skivaffär kvar. Jackos, Kay's, Pet Sounds (dit jag knappt vågade mig in för alla där var så tuffa) och källaren i Domus – alla är borta och bara Åhléns och "nystartade" Skivlagret är kvar. "Nystartade" för att det öppnade ca 1995.
Åhléns är ju dödfött nuförtiden, sen allt centraliserades. Förr kunde man fynda skivor som halmstadskassörskan trodde var mög och halverat priset på, eftersom ingen köpte dem och hon inte hade hört talas om gruppen. Vi talar om Cure och Pavement och annat avantgardistiskt.
Å andra sidan står Jackos-killen fortfarande i kassan på Skivlagret, med exakt samma hårdrocksfrisyr och exakt samma kläder som då, så det är ändå nostalgi. Eller ilningar längs ryggraden.
Skivlagret har även Per Gessle. Böcker om honom, hans skivor och dvder är alla till salu. Det är inte alla Expressen-, iDag- och Aftonbladet-löp som hänger på väggarna. Däremot den signerade Gyllene Tider-planschen från tidigt 2000-tal som hela bandet har signerat. Den är din för – håll i dig – 10 000 kronor.
Only in Halmstad.
Post Scriptum
På tal om nåt helt annat har jag fortfarande svårt att komma över att jag för någon dag sedan fick in Alain Tanner i ett inlägg.
Enda gången våra vägar har korsats var när Eva af Geijerstam (förträfflig filmrecensent i DN och författare till den utomordentliga boken om Grenoli – som heter just Grenoli) skrev en bok om schweizisk film i allmänhet och Tanner i synnerhet. Det var nån gång ca 1993-4 .
Jag fick den av Göteborg filmfestival och skummade igenom den på två röda innan den för alltid började samla damm i bokhyllan (om nån vill ha den är det bara att ropa Alain Tanner i ett mail). Nåt år senare såg jag två av hans filmer på SVT, två filmer jag bara kommer ihåg som dåliga. Handling? Glöm det. Titel? Ingen aning.
That's it. Men hans namn är insvetsat i hjärnbalken. Dumma hjärnbalk.
Snacket om Grenoli-boken får mig givetvis att komma ihåg Brian Clough-boken jag tipsades om. Nu har jag hittat Jens Littorins artikel i DN om boken, som heter Provided you don't kiss me och är skriven av Duncan Hamilton. Skriv upp och kom ihåg!
Kan bli en bra dubbel tillsammans med den Clough-bok jag äger men inte har läst, The Damned United av David Peace, om Cloughs 44 dagar som manager i Leeds. Det var en fascinerande man, som säkert kommer att få fler böcker skrivna om sig.
Enda gången våra vägar har korsats var när Eva af Geijerstam (förträfflig filmrecensent i DN och författare till den utomordentliga boken om Grenoli – som heter just Grenoli) skrev en bok om schweizisk film i allmänhet och Tanner i synnerhet. Det var nån gång ca 1993-4 .
Jag fick den av Göteborg filmfestival och skummade igenom den på två röda innan den för alltid började samla damm i bokhyllan (om nån vill ha den är det bara att ropa Alain Tanner i ett mail). Nåt år senare såg jag två av hans filmer på SVT, två filmer jag bara kommer ihåg som dåliga. Handling? Glöm det. Titel? Ingen aning.
That's it. Men hans namn är insvetsat i hjärnbalken. Dumma hjärnbalk.
Snacket om Grenoli-boken får mig givetvis att komma ihåg Brian Clough-boken jag tipsades om. Nu har jag hittat Jens Littorins artikel i DN om boken, som heter Provided you don't kiss me och är skriven av Duncan Hamilton. Skriv upp och kom ihåg!
Kan bli en bra dubbel tillsammans med den Clough-bok jag äger men inte har läst, The Damned United av David Peace, om Cloughs 44 dagar som manager i Leeds. Det var en fascinerande man, som säkert kommer att få fler böcker skrivna om sig.
fredag 21 december 2007
Tuff tuff tuff som ett lokomotiv
Sitter och läser Svenska Dagbladet och lusläser givetvis ledarsidan på jakt efter subversiv verksamhet a la DDR, Ulf Adehlson tycker ju att den inte är tillräckligt partitrogen, men hittar inget som skulle platsa i Flamman, men ANYWAY, som Chuck Klosterman skulle skrivit det, så fastnar jag på ett helt uppslag om Paul Simons Graceland, LP:n från 1986. Ganska intressant artikel, som får mig att tycka att det är extra jobbigt att inte vara hemma, då hade jag kunnat ta fram min vinylplatta och sätta på den och se om jag kommer ihåg fler låtar än You can call me Al.
Men jag sitter på ett tåg just nu, mellan Katrineholm och Skövde nånstans, och det är mest därför jag skriver det här, för att berätta att jag bloggar från ett tåg. Som om det skulle vara intressant.
Intressant verkar en ny bok vara, om Brian Clough, som jag blev tipsad om i dag. Återkommer med titel, för min jobbmail verkar ligga nere, åtminstone om man surfar med sega SJ.
Men jag sitter på ett tåg just nu, mellan Katrineholm och Skövde nånstans, och det är mest därför jag skriver det här, för att berätta att jag bloggar från ett tåg. Som om det skulle vara intressant.
Intressant verkar en ny bok vara, om Brian Clough, som jag blev tipsad om i dag. Återkommer med titel, för min jobbmail verkar ligga nere, åtminstone om man surfar med sega SJ.
Greven av Rom
Lördag 22 december, 20.00 på SVT2: Greven av Rom.
Missa den inte! Dokumentären ska enligt ryktet vara bra, och även om den inte är det är det alltid lika härligt att lyssna till Nils Liedholm.
Lördag 22 december, 20.45 på SVT2: Klacken.
Direkt efter Nisse-filmen kommer en schweizisk (!) dokumentärfilm (varför satte jag ett (!) efter schweizisk förresten, jo för att de aldig har placerat sig på någon som helst filmkarta, Alain Tanner möjligtvis undantagen. Här visar de att jag har rätt.) om att stå på läktaren under fotbollsmatcher.
Johan Croneman skrev i sin tv-krönika (jäpp, letade upp den åt er) att det är en pärla, och jag litar på honom.
Lördag 22 december, 23.05 på SVT2: Underbart är kort
Skulle ni inte vara trötta på tv efter "Klacken" visar samma kanal Tom Alandhs Monica Zetterlund – Underbart är kort lite senare, 23.05. Halvannan timme Monica Z är sällan fel, ej heller halvannan timme Alandh.
Jul-läsning?
Så, vad ska man läsa när man är ledig några dar över julen? Att umgås med släkten håller inte och det enda på schemat i morrn är att gå till Systemet.
Touching from a Distance (förlåt att jag tjatar) ska förstås läsas ut, men det sker eventuellt redan i kväll, och då är det ju enamssa halvtrista dar kvar. Så. Världens sista roman av Daniel Sjölin knökade jag ner, och Språk-tidningen, och Chuck Klostermans Fargo Rock City. Det ska väl räcka, eller?
Gör det inte det har jag lite skumma filmer nerladdade på datorn, får kolla om de håller.
Annars får jag sova som i natt, som en stock. Fast kommande nätter ska jag ta av mig kläderna först, det är ett tips som oftast håller. Men i går bara stöp jag efter att ha ätit lite rester. Hade ju tänkt städa, kan ha varit det som fick mig att slockna...
Touching from a Distance (förlåt att jag tjatar) ska förstås läsas ut, men det sker eventuellt redan i kväll, och då är det ju enamssa halvtrista dar kvar. Så. Världens sista roman av Daniel Sjölin knökade jag ner, och Språk-tidningen, och Chuck Klostermans Fargo Rock City. Det ska väl räcka, eller?
Gör det inte det har jag lite skumma filmer nerladdade på datorn, får kolla om de håller.
Annars får jag sova som i natt, som en stock. Fast kommande nätter ska jag ta av mig kläderna först, det är ett tips som oftast håller. Men i går bara stöp jag efter att ha ätit lite rester. Hade ju tänkt städa, kan ha varit det som fick mig att slockna...
torsdag 20 december 2007
Incubation
Är helt inne i Touching from a Distance, boken om Ian Curtis, och det är förstås bra. Men det är så mycket som pockar på uppmärksamheten.
Jobbet, och julen, och så alla tidningar som har trillat in genom brevlådan under månaden och som mest bara samlar damm, när ska jag hinna läsa dem?
Offside, med den stora Zlatan-intervjun.
Språk, som jag knappt hinner öppna men som ser så bra ut.
Sight and Sound, som brukar innebära sträckläsning.
Flm (den heter så, Flm), den nya filmtidningen som ärligt talat inte verkar så där jättebra, och som jag drog hem från filmhuset en dag i slutet av november.
Jag tror det kallas för stress. Så jag går och lägger mig nu. Om det inte blir mer av det som förra inlägget handlade om förstås.
onsdag 19 december 2007
Natt-tv, del 2
Glömde ju det fantastiska bantarprogrammet på nian, Biggest Loser. Riktigt riktigt horribelt men förstås helt omöjligt att slita sig ifrån.
Har fått tips om att Invasion ska vara nåt att ha, ska försöka kolla in det. Fast jag hoppas verkligen att det blir tidigast i morgon.
Har fått tips om att Invasion ska vara nåt att ha, ska försöka kolla in det. Fast jag hoppas verkligen att det blir tidigast i morgon.
Natt-tv
Uppdrag Mord på nian är ju fantastisk, så klart. House-repriser helt ok, Guardian på trean (?) mystiskt tilltalande, trots sin kasshet, Bondi Block helt avskyvärt. Studio Virtanen från 2006 fascinerande på sitt sätt. Inte bra, inte dåligt, men som en totalt inaktuell pratshow har den en tokrolighet som inte är avsedd. Magnum går ju an, Tredje skiftet gör det inte.
Herregud, vad jag borde gå och lägga mig i stället.
Herregud, vad jag borde gå och lägga mig i stället.
söndag 16 december 2007
Dr Jekyll & Mr Hyde
Vaknar upp i en dimma. Inte bakfull, inte alls, bara snurrig efter att ha sovit en hel kväll.
TV:n är på och förtexterna rullar och jag faller i trans över namn som Franz Waxman och Cedric Gibbons. Är det sjukt att veta vem dessa herrar var? Eller bara extremt... udda?
Och så "Directed by Victor Fleming", mannen som kallades in att slutföra, eller i alla fall stå som officiell regissör till, Borta med vinden och Trollkarlen från Oz.
Klart man vaknar till och kollar på Dr Jekyll and mr Hyde, och får se Spencer Tracy och Ingrid Bergman och Lana Turner och Donald Crisp spela som de gjorde på den tiden. Och förstås förvånas över att ingen ser att Spence är både Jekyll och Hyde.
Som vanligt anbefaller jag er att läsa boken, av Robert Louis Stevenson förstås. Utspelar sig i Edinburgh, denna ljuvliga stad.
Själv har jag precis inlett läsning av en tidig julklapp jag fick i går: Deborah Curtis Touching from a Distance, Ian Curtis and Joy Division.
Ja, han var ju också något av en Jekyll & Hyde.
Sånt kan man tänka på, mitt i natten, mitt i december.
TV:n är på och förtexterna rullar och jag faller i trans över namn som Franz Waxman och Cedric Gibbons. Är det sjukt att veta vem dessa herrar var? Eller bara extremt... udda?
Och så "Directed by Victor Fleming", mannen som kallades in att slutföra, eller i alla fall stå som officiell regissör till, Borta med vinden och Trollkarlen från Oz.
Klart man vaknar till och kollar på Dr Jekyll and mr Hyde, och får se Spencer Tracy och Ingrid Bergman och Lana Turner och Donald Crisp spela som de gjorde på den tiden. Och förstås förvånas över att ingen ser att Spence är både Jekyll och Hyde.
Som vanligt anbefaller jag er att läsa boken, av Robert Louis Stevenson förstås. Utspelar sig i Edinburgh, denna ljuvliga stad.
Själv har jag precis inlett läsning av en tidig julklapp jag fick i går: Deborah Curtis Touching from a Distance, Ian Curtis and Joy Division.
Ja, han var ju också något av en Jekyll & Hyde.
Sånt kan man tänka på, mitt i natten, mitt i december.
söndag 9 december 2007
Conversations with myself
Har de senaste veckorna lyssnat mycket – väldigt mycket – på Bill Evans, den genialiske jazzpianisten. Och eftersom jag bara har två av hans skivor så är det de som har gått i repeat.
Ömsom sentimental, ömsom energisk, instrumental pianojazz, riktigt skönt att lyssna på när man mest bara sitter och funderar.
Men före denna exkursion var det mest Sam Cooke som gällde. Och det är det nu också. Vilken fantastisk röst mannen hade!
Har tidigare tyckt att rösten var ok men låtarna närmast corny och tuggummilätt och därför avfärdat honom. Men gospeln och liveskivorna, wow!
Nån analys blir det inte, bara – wow!
Att jag numera även äger en box med funk/soul från tidigt 70-tal gör inte saken sämre. Gick nonstop i går, med fjärrkontrollen i handen så var fjärde låt kunde hoppas över. När det blev för funkigt blev det lite jobbigt för huvudet.
American kulturgangster
Det var en sån vecka, stress stress stress.
Och när jag äntligen var ledig... var det ganska skönt faktiskt.
Jag hade prickat in en film från Paraguay (!) på Cinemateket, och skulle samtidigt spela in en iransk film på SVT för titt på kvällen.
Så vad händer? Missar tack vare SL (aldrig mitt fel) Paraguay-filmen och inser när jag går en långpromenad istället att videon, den ställde jag ju aldrig.
I stället knallar jag spontant på bio och ser American Gangster, en djupt grabbig och mycket amerikansk film.
För det är ju så mycket lättare att ta till sig Denzel Washingtons "ho ho ho" och skott mot andras huvuden än små iranska filmer som masar sig fram mot ett tragiskt slut, hur mycket bättre de sistnämnda än är. Och då kan jag ändå slå mig själv för bröstet för att jag är så mycket bättre än många andra att se mystiska filmer från länder vi knappt kan placera på kartan. Men vill folk ju hellre se "Idol" än, ja , vad annat som helst, också. Det är sånt jag kan vakna av mitt i natten.
Men American Gangster var det. Ridley Scott är ju en högst ojämn regissör. Hans mästerverk Blade Runner är nyutsläppt på fin dvd och skulle göra sin fin i den belamrade bokhyllan men 1492, GI Jane, Matchstick men och Kingdom of Heaven vill jag knappt medge att jag tog mig igenom (och det gjorde jag inte heller med Kingdom...).
Här går han på halvfat, får till ett par riktigt bra scener, men blinkar lite för mycket åt filmer som Gudfadern (som att Denzels imperium sänks i krossklippning med ett kyrkobesök, alltså tvärtom mot Michael Corleones våldsorgie när dottern döps - och här mycket sämre gjort) och Heat (mötet Denzel-Russell Crowe håller inte Heats De Niro-Pacino-klass om man säger så).
Det som framförallt gjorde mig besviken var det slappa musik-valet, som var helt förutsägbart och man såg hur bolagscheferna hade beordrat fram ett soundtrack som ska sälja som smör med samma gamla soul-klassiker. Eller vad sägs om Across 110th street när svarta gangsters i Harlem gör upp och man sen får följa hur heroinet packas om?
Det trista är ju att att bara rättigheterna till den sönderspelade klassikern antagligen kostade mer än den paraguyanska Paraguayan Hammock och den iranska Klockan 5 på eftermiddagen – tillsammans.
Och när jag äntligen var ledig... var det ganska skönt faktiskt.
Jag hade prickat in en film från Paraguay (!) på Cinemateket, och skulle samtidigt spela in en iransk film på SVT för titt på kvällen.
Så vad händer? Missar tack vare SL (aldrig mitt fel) Paraguay-filmen och inser när jag går en långpromenad istället att videon, den ställde jag ju aldrig.
I stället knallar jag spontant på bio och ser American Gangster, en djupt grabbig och mycket amerikansk film.
För det är ju så mycket lättare att ta till sig Denzel Washingtons "ho ho ho" och skott mot andras huvuden än små iranska filmer som masar sig fram mot ett tragiskt slut, hur mycket bättre de sistnämnda än är. Och då kan jag ändå slå mig själv för bröstet för att jag är så mycket bättre än många andra att se mystiska filmer från länder vi knappt kan placera på kartan. Men vill folk ju hellre se "Idol" än, ja , vad annat som helst, också. Det är sånt jag kan vakna av mitt i natten.
Men American Gangster var det. Ridley Scott är ju en högst ojämn regissör. Hans mästerverk Blade Runner är nyutsläppt på fin dvd och skulle göra sin fin i den belamrade bokhyllan men 1492, GI Jane, Matchstick men och Kingdom of Heaven vill jag knappt medge att jag tog mig igenom (och det gjorde jag inte heller med Kingdom...).
Här går han på halvfat, får till ett par riktigt bra scener, men blinkar lite för mycket åt filmer som Gudfadern (som att Denzels imperium sänks i krossklippning med ett kyrkobesök, alltså tvärtom mot Michael Corleones våldsorgie när dottern döps - och här mycket sämre gjort) och Heat (mötet Denzel-Russell Crowe håller inte Heats De Niro-Pacino-klass om man säger så).
Det som framförallt gjorde mig besviken var det slappa musik-valet, som var helt förutsägbart och man såg hur bolagscheferna hade beordrat fram ett soundtrack som ska sälja som smör med samma gamla soul-klassiker. Eller vad sägs om Across 110th street när svarta gangsters i Harlem gör upp och man sen får följa hur heroinet packas om?
Det trista är ju att att bara rättigheterna till den sönderspelade klassikern antagligen kostade mer än den paraguyanska Paraguayan Hammock och den iranska Klockan 5 på eftermiddagen – tillsammans.
onsdag 5 december 2007
The Better the Devil You Tube
En blogg jag har börjat titta in på allt oftare är Sydsvenskans kulturblogg, mest tack vare Daniel Sandströms inlägg.
När jag i dag scrollade neråt för att kolla om jag missat nåt de senaste veckorna hittade jag en länk till The Mirror, som publicerade en av årets vackraste sågningar. Och såna gillar vi, eller hur? Speciellt när det handlar om England och fotboll.
Filmen med Seinfeld-George håller fortfarande på, har tappat bort mig i handlingen, men bättre har det inte blivit, no sir.
För övrigt finns det en djävul. Annars vet jag inte vem som spelar mig ett spratt.
I jakten på Mirror-länken ovan hamnade jag på Youtube och ett klipp på Eric Clapton och hans, eh, fina "Tears in heaven". Och då låste sig datorjäveln.
Fick lyssna på hela jäkla låten, sen funkade allt igen.
Det är en komplott, jag säger bara det. En komplott.
Hur länkar man sådär fint till ett Youtube-klipp förresten? Det funkar inte, hur jag än gör.
När jag i dag scrollade neråt för att kolla om jag missat nåt de senaste veckorna hittade jag en länk till The Mirror, som publicerade en av årets vackraste sågningar. Och såna gillar vi, eller hur? Speciellt när det handlar om England och fotboll.
Filmen med Seinfeld-George håller fortfarande på, har tappat bort mig i handlingen, men bättre har det inte blivit, no sir.
För övrigt finns det en djävul. Annars vet jag inte vem som spelar mig ett spratt.
I jakten på Mirror-länken ovan hamnade jag på Youtube och ett klipp på Eric Clapton och hans, eh, fina "Tears in heaven". Och då låste sig datorjäveln.
Fick lyssna på hela jäkla låten, sen funkade allt igen.
Det är en komplott, jag säger bara det. En komplott.
Hur länkar man sådär fint till ett Youtube-klipp förresten? Det funkar inte, hur jag än gör.
It's the end of the world as we know it...
...and I feel fine.
Kanske.
Men det känns som om tecknen hopar sig i alla fall:
1. Häromdagen skulle jag tända när jag vaknade. Det enda som hände var att lampan trillade ner på kudden, centimetrar från huvet på mig.
2. I DN:s boklördag fick Bokias Gunilla Wall frågan om vilka böcker som kommer att säljas mest under julhandeln och svarade ”familjespel som Trivial Pursuit”.
3. Jag sitter just nu och halvtittar på en praktusel "komedi" med och av Jason Alexander (Seinfeld-George). Passande titel har den också: "Sicken loser".
Nåväl, tills himlen trillar ner ska jag försöka läsa lite vettig litteratur, helst mer ur Doris Lessings "The Golden Notebook", som jag föröker snå åt mig så mycket tid jag kan för att få läsa. Om jag bara hade ork att läsa när jag har lyckats tjuva åt mig tiden också.
Uppdatering om Seinfeld-George-filmen:
Det måste vara en av de sämsta filmer jag har sett. Nånsin. Och det vill inte säga lite.
Dessutom fick jag via imdb veta att den på tyska heter Mein Partner mit der heißen Braut.
Det säger det mesta.
Skål!
Kanske.
Men det känns som om tecknen hopar sig i alla fall:
1. Häromdagen skulle jag tända när jag vaknade. Det enda som hände var att lampan trillade ner på kudden, centimetrar från huvet på mig.
2. I DN:s boklördag fick Bokias Gunilla Wall frågan om vilka böcker som kommer att säljas mest under julhandeln och svarade ”familjespel som Trivial Pursuit”.
3. Jag sitter just nu och halvtittar på en praktusel "komedi" med och av Jason Alexander (Seinfeld-George). Passande titel har den också: "Sicken loser".
Nåväl, tills himlen trillar ner ska jag försöka läsa lite vettig litteratur, helst mer ur Doris Lessings "The Golden Notebook", som jag föröker snå åt mig så mycket tid jag kan för att få läsa. Om jag bara hade ork att läsa när jag har lyckats tjuva åt mig tiden också.
Uppdatering om Seinfeld-George-filmen:
Det måste vara en av de sämsta filmer jag har sett. Nånsin. Och det vill inte säga lite.
Dessutom fick jag via imdb veta att den på tyska heter Mein Partner mit der heißen Braut.
Det säger det mesta.
Skål!
lördag 1 december 2007
När de stora elefanterna dansar
Jag har aldrig varit helt förtjust i Gus van Sants filmer. Jag missade Drugstore Cowboy när den kom (och var sådar imponerad när jag såg den i Lund för tio år sen). Precis som My own private Idaho var den bara för mycket. Och då mest fluff. Det tidiga 90-talets indiefilmkramare älskade sönder den sistnämnda, men trots att jag ville vara en i gänget kunde jag inte se storheten. Kunde inte då och kan inte nu.
Sen blev det för mycket Hollywood. Minns att han var ganska rolig i Berlin 1998 när han pushade tradiga Good Will Hunting, och det var väl där skon klämde: peronen Gus var hundra gånger roligare än regissören van Sant. Sen dess har jag bojkottat filmerna och aldrig ångrat det.
Men det skulle jag ha gjort. Under en dryg vecka har jag nu sett hela van Sants "Dödstrilogi" och är helt förstummad. Gerry (nämnd här tidigare) fegar ur på slutet men är annars lysande.
Last Days går inte att betygsätta, det är en upplevelse snarare än en film om en rockstjärnas (Kurt Cobains) död. Hypnotiskt är bara förnamnet.
Men diamanten är Elephant, Hade det gått hade jag sett om den direkt när eftertexterna slutat, en känsla jag nog inte haft sen jag såg Festen (och den gången gjorde jag just det, gick ut ur biografen Dagmar i Köpenhamn och in igen och köpte biljett till nästa visning).
Det var natulrigtvis lustigt ("lustigt") jag skulle gå och se en dödstrilogi just den här veckan.
Men jag visste ju faktiskt inte att det var en uttalad triolgi, bara att det dog folk i åtminstone de två sista filmerna. Och jag visste inte att alla tre skulle suga tag i mig så, trodde ju faktiskt att de skulle vara mediokra. Men jag har har gått omkring i ett dis sen jag såg Elephant och kan inte avgöra vad som är vad, och om det är bra eller inte. Mina känslor är helt uppfuckade och jag skyller på en amerikansk triologi när jag inte orkar stå upprätt.
Det har antagligen lite med Elephants handling att göra, high school-filmer som är på riktigt har en tendens att få mig att fastna i minnet och känslan av avgrund. Men det var stämningen, bildspelet och i synnerhet ljudspelet (av en Leslie Schatz) som gjorde det.
Jag knockades av att det var så oerhört bra gjort, av känslan jag fick och av det jag såg. För jag kunde bara tolka dödsscenerna som befrielse. För gärningsmännen och för offren.
Snart har van Sants senaste alster, Paranoid Park, premiär. Missa inte den.
Ondskan bor i oss alla
Dagens största nyhet måste väl ändå vara den här:
I min lilla värld är han egentligen mest känd för att han finns i titeln på en samling krönikor av en engelsk jeppe jag köpte på en rea en gång: "Midnight in the garden of Evel Knievel".
För övrigt är jag alergisk mot ordet "legend" om en person. Det heter legendar, pappskallar!
I min lilla värld är han egentligen mest känd för att han finns i titeln på en samling krönikor av en engelsk jeppe jag köpte på en rea en gång: "Midnight in the garden of Evel Knievel".
För övrigt är jag alergisk mot ordet "legend" om en person. Det heter legendar, pappskallar!
tisdag 27 november 2007
Martin blev utvisad i dag
Det gick ju inte så där jättebra i dag.
Skrev brev til två personer, väntade och velade vid send-knappen. Skickade det ena, lät bli det andra.
Skulle jag gjort tvärtom? Den som lever får se. Den som överlever.
Tar ett litet steg mot överlevnad med att lägga till några bloggar på listan till höger och så kolla på Seinfeld. Igen.
Och spelar in Norman Mailer. I väntan på att se programmet har jag grävt fram "The fight". Grymt bra.
Skrev brev til två personer, väntade och velade vid send-knappen. Skickade det ena, lät bli det andra.
Skulle jag gjort tvärtom? Den som lever får se. Den som överlever.
Tar ett litet steg mot överlevnad med att lägga till några bloggar på listan till höger och så kolla på Seinfeld. Igen.
Och spelar in Norman Mailer. I väntan på att se programmet har jag grävt fram "The fight". Grymt bra.
måndag 26 november 2007
Gae blev utvisad i dag
Söndag. Ringde två samtal jag borde ringt för länge sen.
Båda gav positivt utslag. Hoppas jag.
Trodde det skulle bli en dag helt utan meningsfull input i huvet, skulle ju trots allt bara jobba.
Men kan man inte sova så kan man läsa. Och kan man läsa kan man hitta en blogg, just i det här fallet Sydsvenskan-journalisten Andreas Ekströms blogg.
Där han länkade till en egen fundering i dagens tidning som inte var helt dum.
För övrigt glömde jag förstås att ställa videon till Norman Mailer-programmet-reprisen.
Tror det visas en gång till, snälla SVT, säg att det är så.
Båda gav positivt utslag. Hoppas jag.
Trodde det skulle bli en dag helt utan meningsfull input i huvet, skulle ju trots allt bara jobba.
Men kan man inte sova så kan man läsa. Och kan man läsa kan man hitta en blogg, just i det här fallet Sydsvenskan-journalisten Andreas Ekströms blogg.
Där han länkade till en egen fundering i dagens tidning som inte var helt dum.
För övrigt glömde jag förstås att ställa videon till Norman Mailer-programmet-reprisen.
Tror det visas en gång till, snälla SVT, säg att det är så.
söndag 25 november 2007
Lördag: Att komma i kapp
Har haft lite ångest (på den lilla skalan) över att bokläsandet har gått ner de senaste veckorna. Trots halvtidstjänstgöring (120% har blivit 60%) har det inte funnits tid att bara njuta av det skrivna ordet. I dag tänkte jag att det skulle bli ändring på det, men jag vågar inte göra någon lista. Inte än i alla fall. Det går ju inte när en ikappläsningsdag som denna slutade med 30 lästa boksidor.
Av en slump hittade jag i morse (vid 14-snåret) Daniel Kehlmanns "Jag och Kaminski" på en hylla i köket. I mitt huvud hade jag läst ut den på planet från Istanbul för en månad sen. Men si, jag hade fem sidor kvar. Nu står den i bokhyllan, färdigläst. Kan inte påstå att jag älskade den och vill inte rekommendera någon att läsa den. Men jag är duktigt sugen på att läsa den unge tyskens "Världens mått", som "alla" pratade om för ett tag sen.
De andra 25 sidorna var svenska, och lästa redan för sex-sju år sen. DN ägnade ett helt uppslag åt Thorsten Jonsson – läs honom! – och jag blev inspirerad att plocka fram novellsamlingen "Fly till vatten och morgon" och läsa DN-anbefallna "Mälaren runt". Kan inte påstå att jag ångrade mig.
All annan kulturell verksamhet i dag gick ut på se ikapp The Wire. Tre avsnitt på en kväll, lagom skön avkoppling en dag när social kontakt inte står högst på listan. Lustigt nog fick jag för andra gången på tre dagar höra öknamnsreferensen "Chicken George", alltid lär man sig nåt av HBO.
Och eftersom jag inte kan sova avrundar jag korthelgen med de nya numrena av Sight and Sound och Offside, som ramlade ner på hallgolvet i veckan. På nåt sätt hamnade de överst i läshögen. S&S är redan halvläst.
Av en slump hittade jag i morse (vid 14-snåret) Daniel Kehlmanns "Jag och Kaminski" på en hylla i köket. I mitt huvud hade jag läst ut den på planet från Istanbul för en månad sen. Men si, jag hade fem sidor kvar. Nu står den i bokhyllan, färdigläst. Kan inte påstå att jag älskade den och vill inte rekommendera någon att läsa den. Men jag är duktigt sugen på att läsa den unge tyskens "Världens mått", som "alla" pratade om för ett tag sen.
De andra 25 sidorna var svenska, och lästa redan för sex-sju år sen. DN ägnade ett helt uppslag åt Thorsten Jonsson – läs honom! – och jag blev inspirerad att plocka fram novellsamlingen "Fly till vatten och morgon" och läsa DN-anbefallna "Mälaren runt". Kan inte påstå att jag ångrade mig.
All annan kulturell verksamhet i dag gick ut på se ikapp The Wire. Tre avsnitt på en kväll, lagom skön avkoppling en dag när social kontakt inte står högst på listan. Lustigt nog fick jag för andra gången på tre dagar höra öknamnsreferensen "Chicken George", alltid lär man sig nåt av HBO.
Och eftersom jag inte kan sova avrundar jag korthelgen med de nya numrena av Sight and Sound och Offside, som ramlade ner på hallgolvet i veckan. På nåt sätt hamnade de överst i läshögen. S&S är redan halvläst.
lördag 24 november 2007
The Rebirth
Tystnad kan vara så skönt och så hemskt på samma gång.
Själv har jag varit tyst, så tyst, så länge att jag knappt minns när jag inte var det.
Överallt och mot alla och mest mot mig själv, eller mest mot dem (saker och människor) jag helst skulle ha velat höja rösten mot. Till. Höja rösten som i att prata.
Och när det är tyst blir det ännu tystare när det inte går att låta. Och så snurrar spiralen allt fortare och det blir bara svart när man drar i nödbromsen. Och tro mig, jag har försökt.
Det är sånt (och andra saker, som vad jag ska äta till middag) som far i huvudet mest hela tiden, men framför allt när jag såg den japanska filmen The Rebirth i veckan. Där var det också tyst.
Efter knappt tio minuter avtog all dialog (två monologer). Inte en stavelse yttrades under halvannan timme. Och all yttre handling, ja, den hann inte ens börja.
Han åt, hon skalade en potatis i kantinen.
Hon diskade, han jobbade på stålverket.
Hon stekte ett ägg, han badade.
Han körde bil, hon satt i sitt rum.
Det var ungefär det, allt upprepat ett tjugotal gånger.
Extremt provocerande för en del, som suckade och gick.
Extremt bra, för några få. Som jag.
Man kan se det som kejsarens nya kläder, men då gör man det alldeles för lätt för sig. Visst kan det vara nonsens när ett rått ägg i de femton första scenerna plötsligt blir ett stekt ägg och får huvudpersonen att gå en annan väg. Men det kan också vara stor filmkonst. Och här var det det. När filmen är så konsekvent och aldrig släpper taget om åskådare eller karaktärer blir det makalöst. Man kan jämföra med Gus van Sants Gerry, inte helt olik The Rebirth. Också väldigt bra, men ett lysande exempel på hur filmmakaren inte vågar lita på publiken och tvingar på oss ett ointressant och inkonsekvent (lyckligt?) slut.
Det tog två dagar innan jag ens kunde förmå mig att prata om The Rebirth. Nu har det gått fyra dagar och jag är fortfarande i trans. Filmen öppnade något nytt rum i mitt huvud, som jag hade behövt öppna för länge sen, men inte velat.
Tyvärr gav den också bränsle åt en del insikter som jag inte vill ha, men som ligger där och gror. Som jag aldrig kommer undan men gärna hade sluppit, tankar som bara kan göra allt värre.
Men så är det ju med konsten, den både ger och tar.
Den fick mig i det här fallet att skriva här, bara för att få skriva av mig nånstans.
Tills vidare ska jag försöka fortsätta avlasta mig här.
Om den kulturella näring jag får i mig och vad den gör med mig.
Själv har jag varit tyst, så tyst, så länge att jag knappt minns när jag inte var det.
Överallt och mot alla och mest mot mig själv, eller mest mot dem (saker och människor) jag helst skulle ha velat höja rösten mot. Till. Höja rösten som i att prata.
Och när det är tyst blir det ännu tystare när det inte går att låta. Och så snurrar spiralen allt fortare och det blir bara svart när man drar i nödbromsen. Och tro mig, jag har försökt.
Det är sånt (och andra saker, som vad jag ska äta till middag) som far i huvudet mest hela tiden, men framför allt när jag såg den japanska filmen The Rebirth i veckan. Där var det också tyst.
Efter knappt tio minuter avtog all dialog (två monologer). Inte en stavelse yttrades under halvannan timme. Och all yttre handling, ja, den hann inte ens börja.
Han åt, hon skalade en potatis i kantinen.
Hon diskade, han jobbade på stålverket.
Hon stekte ett ägg, han badade.
Han körde bil, hon satt i sitt rum.
Det var ungefär det, allt upprepat ett tjugotal gånger.
Extremt provocerande för en del, som suckade och gick.
Extremt bra, för några få. Som jag.
Man kan se det som kejsarens nya kläder, men då gör man det alldeles för lätt för sig. Visst kan det vara nonsens när ett rått ägg i de femton första scenerna plötsligt blir ett stekt ägg och får huvudpersonen att gå en annan väg. Men det kan också vara stor filmkonst. Och här var det det. När filmen är så konsekvent och aldrig släpper taget om åskådare eller karaktärer blir det makalöst. Man kan jämföra med Gus van Sants Gerry, inte helt olik The Rebirth. Också väldigt bra, men ett lysande exempel på hur filmmakaren inte vågar lita på publiken och tvingar på oss ett ointressant och inkonsekvent (lyckligt?) slut.
Det tog två dagar innan jag ens kunde förmå mig att prata om The Rebirth. Nu har det gått fyra dagar och jag är fortfarande i trans. Filmen öppnade något nytt rum i mitt huvud, som jag hade behövt öppna för länge sen, men inte velat.
Tyvärr gav den också bränsle åt en del insikter som jag inte vill ha, men som ligger där och gror. Som jag aldrig kommer undan men gärna hade sluppit, tankar som bara kan göra allt värre.
Men så är det ju med konsten, den både ger och tar.
Den fick mig i det här fallet att skriva här, bara för att få skriva av mig nånstans.
Tills vidare ska jag försöka fortsätta avlasta mig här.
Om den kulturella näring jag får i mig och vad den gör med mig.
onsdag 23 maj 2007
Skivor!
Har gått och velat köpa skivor i flera dagar nu och på väg till jobbet i dag gjorde jag slag i saken. För att inte bara köra i samma gamla spår hela tiden slog jag till med två små skivor.
Efter Magnus prat om Merle Haggard slog jag till med en CD innehällandes två av legendarens skivor: "Sing me back home" och "The legend of Bonnie & Clyde". Och när jag letade efter de här två bilderna hittade jag en lustig liten country-diskografi-sida, det är sånt som kan göra en lite glad en tisdag kväll.
Skiva nummer två var lite modernare, Shout out louds nya skiva"Our ill wills".
Som jag dessvärre inte har hört än. Alls. Köpte den helt på vinst och förlust. Det var en sån dag.
Efter Magnus prat om Merle Haggard slog jag till med en CD innehällandes två av legendarens skivor: "Sing me back home" och "The legend of Bonnie & Clyde". Och när jag letade efter de här två bilderna hittade jag en lustig liten country-diskografi-sida, det är sånt som kan göra en lite glad en tisdag kväll.
Skiva nummer två var lite modernare, Shout out louds nya skiva"Our ill wills".
Som jag dessvärre inte har hört än. Alls. Köpte den helt på vinst och förlust. Det var en sån dag.
tisdag 22 maj 2007
Hans-Uno
Läser i Sydsvenskan (på nätet som den IT-människa jag är) att Hans-Uno Bengtsson har dött, bara 54 år gammal, "Efter en tids sjukdom" vad det nu kan betyda.
Hans-Uno är en av få som har fått mig intresserad av fysik och vad man kan göra med den. Tyvärr kom han in i mitt liv sent, via diverse tv-program i början av 90-talet. Då var jag redan helt blåst på området och det var för sent att välja en levnadsinrikting som inbegrep ämnet fysik.
Och tur är väl det, egentligen.
Hans-Uno var av den gamla stammen folkbildare, såna som brinner för kunskap och att lära ut och gärna under lättsamma former, så att även de tröga motvilliga idioterna längst bak i klassen (jag!) blev intresserade. Han var en slags Bodil Jönsson meets Sten Broman med en synthfrilla av guds nåde.
Extremt lundensisk var han även när han var med i barnprogram, och han hade inga problem med att i högst seriösa tidskrifter avfärda andras torier som mög (det här sista hittade jag när jag googlade lite).
Och sånt måste man ju bara gilla.
måndag 21 maj 2007
Soul Deep
Den minnesgode kanske drar sig till minnes att jag hyllade Gennaro Gattuso när Milan tog sig till Champions League-final för några veckor sen.
En som uppenbarligen minns är Guardians Amy Lawrence. Hon har skrivit en lysande artikel om idolen. Läs innan onsdagens final!
Med allt gnäll på SVT i närminne tänkte jag passa på att tipsa om måndagskvällens reprisstart på SVT24: Soul Deep, BBC-serien om den svarta musikens 1900-tal.
I övrigt står det mesta stilla just nu. Planterade om blommor i fredags, min första lediga dag på evigheter. Och dammsög (!). Och lyssnar fortfarande på Maria McKee, som tydligen tidvis var lysande på Nalen.
En som uppenbarligen minns är Guardians Amy Lawrence. Hon har skrivit en lysande artikel om idolen. Läs innan onsdagens final!
Med allt gnäll på SVT i närminne tänkte jag passa på att tipsa om måndagskvällens reprisstart på SVT24: Soul Deep, BBC-serien om den svarta musikens 1900-tal.
I övrigt står det mesta stilla just nu. Planterade om blommor i fredags, min första lediga dag på evigheter. Och dammsög (!). Och lyssnar fortfarande på Maria McKee, som tydligen tidvis var lysande på Nalen.
fredag 18 maj 2007
Ernst och jag
Trodde ni att konservatismen hade nått sin höjdpunkt med Fredrik och Filippas intåg i Rosenbad? Eller Sarkozys seger i Frankrike? Eller svenska folkets vrede över att nya länder kan vinna Melodifestivalen och att de stackars östländerna inte längre är adresser dit vi skickar paket med det allra nödvändigaste (läs: för små täckjackor och påsar med Ahlgrens bilar)?
Då har ni inte sett SVT:s sommarnyheter.
Om nu Ernst och Midsomer och Allsång och "Tre kärlekar" kan kallas nyheter. Eller revy-SM från Hudiksvall kanske är nytt? Nej, det var ju från förra året ja.
SVT har alltså släppt ett PDF-dokument med namnet "Sommaren 2007 i SVT".
Jag har läst, hoppat över stycken och blundat och läst lite till. Och ser fram emot en sommar som helt kan ägnas åt Proust och På spaning efter den tid som flytt (I wish).
För med på SVT:S spaning kommer jag inte följa. Alltså:
Nic Schröder i Hej hej sommar. Som är det nyaste barnprogrammet, för i övrigt får kids födda 2001 se samma saker som jag (född tidigt 70-tal) gjorde och som mina kusiner (födda sent 80-tal) gjorde. Saltkråkan et al alltså.
Vi "vuxna" får se Ernst i Sommartorpet, Anders i Allsången och... ja! Sommardeckare! Jag råkar visserligen gilla Morden i Midsomer, och jag längtar till fortsättningen av Life on Mars, men knappast till Foyle's war.
Eller till repriser av Tre Kärlekar, Raskens, Livräddarna, zzzzzzzzzzzzzzzzzz
Det blir filmer också, och dem återkommer jag till, för där finns iallafall några guldkorn. Klockan 23.00 på onsdagar.
Nu ska Martin sluta vara bitter, för nu ska han slänga en hel kartong tomglas. Och dammsuga. Och motionera. Och undvika läsa Metro. Vågar inte enss tänka på hur jävlig den måste se ut. Brr.
onsdag 16 maj 2007
1-0
Man behöver inte titta så noga på bilden för att se njutningen, segern (som var rättvis, fotboll går ut på att göra mål HIF) och glädjen av att vakna upp dagen efter en derbyseger.
Men om man har riktigt riktigt bra ögon kan man dessutom se min syssling på bilden.
lördag 12 maj 2007
Katharine, Oh Katharine
I dag skulle Kataharine Hepburn har fyllt 100 år.Jag tänker fira det med att i morgon se (om) "The Philadelphia Story".
Både Hepburn och filmen hade kunnat platsa som del två i den nya "Älsklingar"-serien. Men de är båda så självklara att de inte platsar bara därför.
Hepburn är ju trots allt alla tiders största skådespelerska.
Älsklingar 1: Life is sweet
Maria McKee kommer till Stockholm på Kristihimmelsfärdsdag.
Naturligtvis jobbar jag då, annars hade jag sprungit på Nalen för att se kvinnan som har gjort en av de kulturyttringar som betydde mest för mig under 90-talet.
Hon är tyvärr mest känd för Tom Cruise-låten "Show me heaven", men efter den dängan gjorde hon den (sorgligt bortglömda) countryinfluerade "You Gotta sin to get saved" innan mästerveket kom 1996: CD:n "Life is sweet".
Här var det mer rock och en hel del mörker och - tydligen- väldigt mycket alkohol inblandat. Och ja, titeln kan mycket väl läsas ironiskt.
Jag gjorde det i alla fall, och lyssnade halvt ihjäl den. Rösten, texterna och stämningen passerade hjärnan och gick rakt in i hjärtat. Såg henne på Mejeriet tillsammans med en kille som väl hette A och som var ihop med J på min korridor och som gillade "You Gotta sin..." mer. Och trots de väldigt många artister jag har sett på Mejeriet kan jag inte komma ihåg någon konsert där som jag var lyckligare efter. Trots att jag säkert var nykter. Eller kanske just därför.
Maria McKee var alltså vid den här tiden rätt duktig på att dricka, och det var jag också. 1996 var mitt i den period i livet som jag förhoppningsvis aldrig kommer att upprepa när det gäller alkoholintaget. Våren 1996, det var då den kom, pluggade jag film, skrev en rätt usel C-uppsats om hur filmvåld togs upp i tidningarna, och misskötte mig i största allmänhet. Mådde riktigt dåligt utan att jag förstod det och dolde med att springa på nationer och andra "roliga" ställen.
Och lyssnade på musik.
Under sommaren flyttade jag till Köpenhamn och jämte "Life is sweet" kan jag komma ihåg ett enormt intag av Becks "Odelay". Beck var cool och alla småalternativa "coola" gillade honom. Då var det skönt att få ha Maria för sig själv. Att känna igen sig i (se texten nedan).
För visst flyttade jag till Köpenhamn för att fly bort. Med tanke på mitt flytande intag inte jättesmart skulle det visa sig.
Det har gått elva år sen dess och så läste jag i går DN, där någon hade intervjuat Maria och allt det här kom upp igen. Jag insåg att jag antagligen inte har lyssnat på "Life is sweet" sen jag flyttade till Stockholm (2001). Så nu ligger den i CD-spelarn och visst känner jag igen varenda låt. Vet precis hur nästa låt börjar. Och kan sjunga med i två av låtarna. "Absolutely barking stars" för att det är den enda av låtarna vars text står med i konvolutet och "Life is sweet".
Nu tar jag mig en Jever och njuter av solen och sörjer att Maria inte har släppt någon regelrätt ny skiva sen 1996 (alkohol och äktenskap har kommit emellan) men att det tydligen är en på väg nu. Undrar bara om jag vågar lyssna på den.
This one is for the girl who says she’s unlucky in love
You deserve to have the world at your feet
And if one person, one man could be enough
Then I wish it could be me
I wish it could be me
This one is for the boy whose daddy never had the time for him
Wish I could build you a little house for you to hide in
And give you back your summers
I’d give you back all your summers
You still have summers
Life is sweet life is sweet life is sweet
Bittersweet
And the days keep rollin’ along
This one is for the girl who says those voices in her head
Never leave her alone
Don’t listen to your teacher, you’re not crazy
Just smarter than the rest of them
Paint a picture, write a song
Tell your story, bang a gong
Life is sweet life is sweet life is sweet
Bittersweet
And the days keep rollin’ along
Rollin’ along
This one is for the boy who’s not allowed to be part of the gang
You don’t need those losers I think you’re beautiful
And you meet a girl and you fall in love and it doesn’t work out
Well it won’t be the first time and they don’t make a cure for that
So you eat your breakfast, read a book
Open up your window, be alone
Life is sweet life is sweet life is sweet
Bittersweet
And the days keep rollin’ along
Rollin’ along
Na na na na na na…
Efter att tidigare ha lyckats dissa favoriter som Morrissey och Radiohead (i stället för att som jag hade tänkt visa upp som det årets bästa) är det väl bäst att påpeka att jag gillar "Life is sweet"...
fredag 11 maj 2007
Trolleri trollera
Förutom att vara allmänt creepy har Joe Labero nu kommit ut som antisemit, gaybasher, antiamerikan och kommunist.
Imponerande. Speciellt som det sker i den förfärliga tidningen Kupé, som vi alla kan läsa på SJ:s tåg när vi står stilla utanför Katrineholm eller var man råkar vara.
Alltså, jag tror inte att Lars Bengt Roland Johansson är allt det där (utom creepy), i alla fall inte mycket mer än de flesta andra (dvs ganska mycket ändå). Men det är skönt att han vågar säga det. Det var säkert inte meningen att det skulle bli så, men han var ju ärlig och det är ju... hm, bra.
Hans uttalande var ingen knall. Och det var inte SJ:s infoavdelnings agerande heller.
Ändå intressant att Kupé direkt tog avstånd från artikeln. Den passade väl inte in i deras Annika Jankellande värld. Pressfrihet, nej tack va?
Men jag skulle ju komma till det här: Läste om Laberos stora käft på tunnelbanan. Och – och det här alldeles sant – i samma fyrling satt Labero med sin tonade frilla och fipplade med sin mobil. Han läste alltså inte Metro.
Imponerande. Speciellt som det sker i den förfärliga tidningen Kupé, som vi alla kan läsa på SJ:s tåg när vi står stilla utanför Katrineholm eller var man råkar vara.
Alltså, jag tror inte att Lars Bengt Roland Johansson är allt det där (utom creepy), i alla fall inte mycket mer än de flesta andra (dvs ganska mycket ändå). Men det är skönt att han vågar säga det. Det var säkert inte meningen att det skulle bli så, men han var ju ärlig och det är ju... hm, bra.
Hans uttalande var ingen knall. Och det var inte SJ:s infoavdelnings agerande heller.
Ändå intressant att Kupé direkt tog avstånd från artikeln. Den passade väl inte in i deras Annika Jankellande värld. Pressfrihet, nej tack va?
Men jag skulle ju komma till det här: Läste om Laberos stora käft på tunnelbanan. Och – och det här alldeles sant – i samma fyrling satt Labero med sin tonade frilla och fipplade med sin mobil. Han läste alltså inte Metro.
MTV
1997 var Sarah, en flytt till Malmö, en tv-såpa vid namn "Frestelsen" (som skrevs av en framtida deltagare i TV3:s Baren, där han skrek "jävla fetknopp" till en korpulent medtävlande), en väldig massa supande, alltså väldigt mycket sprit. Och inte så mycket annat som jag minns. Roskilde besökte jag också. Och jobbade i Düsseldorf i en månad och trodde mig vara kär i fel flicka och... kaos. Och Radioheads "OK Computer" och Morrisseys "Malajusted" och Portishead och... det var helt klart ett kasst musikår.
1997 var tydligen också året med Daft Punk, Blurs "Song 2", Kula Shaker, "I believe I can fly", Verve, Antiloop och Offspring och Will Smiths "Men in Black".
Av det är det bara Blur jag har i hyllan. Just "Song 2" dock bara som piratkopierad Vietnamköpt sak.
Det enda de låtarna har gemensamt är att de spelades på MTV i dag runt 12-snåret och jag fick en halvtimmes flashback 10 år tillbaka i tiden med melankoli och allt. För 1997 var också året då jag för första gången var sjukskriven för depression.
1997 var tydligen också året med Daft Punk, Blurs "Song 2", Kula Shaker, "I believe I can fly", Verve, Antiloop och Offspring och Will Smiths "Men in Black".
Av det är det bara Blur jag har i hyllan. Just "Song 2" dock bara som piratkopierad Vietnamköpt sak.
Det enda de låtarna har gemensamt är att de spelades på MTV i dag runt 12-snåret och jag fick en halvtimmes flashback 10 år tillbaka i tiden med melankoli och allt. För 1997 var också året då jag för första gången var sjukskriven för depression.
tisdag 8 maj 2007
Orup
Min mor sa till mig
”Varför gifter du dig
med en kvinna för hennes skönhets skuuuuuuuuuuuuuull?
Du blir lycklig ett tag
Men så plötsligt en dag
blir du ensam för hennes skönhets skuuuuuuuuuuuuuull”
Jag lyssnar på musik dagarna i ända. En del bra, en del halvkasst, en del faktiskt riktigt dåligt.
Men det är bara låtar jag aldrig lyssnar på som fastnar. Som nu, när Orup sittter där i huvudet och vägrar springa iväg.
Hallå! Du ska iväg till Hamburger Börs och sjunga med Lena! Du kan inte sitta här nu!
Men det funkar inte.
VIKTIGT TILLÄGG!
Inser att jag missade en viktig stor liten detalj. Allt eftersom ”Min mor sa till mig” har bitit sig starkare in i hjärnloben har jag börjat med olika varianter på den.
För det mesta har det blivit som vore den sjungen av en polska som har lärt sig skånska.
Ni som har sett HippHipp! och kommer ihåg bussbolagets fru – som spelas av Sanna Persson, som jag läste Drama-Teater-Film ihop med i Lund ca 1994 – vet vad jag praar om.
”Varför gifter du dig
med en kvinna för hennes skönhets skuuuuuuuuuuuuuull?
Du blir lycklig ett tag
Men så plötsligt en dag
blir du ensam för hennes skönhets skuuuuuuuuuuuuuull”
Jag lyssnar på musik dagarna i ända. En del bra, en del halvkasst, en del faktiskt riktigt dåligt.
Men det är bara låtar jag aldrig lyssnar på som fastnar. Som nu, när Orup sittter där i huvudet och vägrar springa iväg.
Hallå! Du ska iväg till Hamburger Börs och sjunga med Lena! Du kan inte sitta här nu!
Men det funkar inte.
VIKTIGT TILLÄGG!
Inser att jag missade en viktig stor liten detalj. Allt eftersom ”Min mor sa till mig” har bitit sig starkare in i hjärnloben har jag börjat med olika varianter på den.
För det mesta har det blivit som vore den sjungen av en polska som har lärt sig skånska.
Ni som har sett HippHipp! och kommer ihåg bussbolagets fru – som spelas av Sanna Persson, som jag läste Drama-Teater-Film ihop med i Lund ca 1994 – vet vad jag praar om.
lördag 5 maj 2007
The Waste Land
I avvaktan på att den här dan ska trilla av pinn så jag får något gjort och något skrivet tipsar jag om en fin länk. Ordet (adverbet?) "fin" använder jag sällan, och många skulle säga att länken går till något fult. Men jag gillar bilderna, jag gillar stämningen.
Klicka alltså här!
Klicka alltså här!
torsdag 3 maj 2007
Gennaro! Gennaro!
”Han blåser ju omkull Ronaldo”
Johan Mjällby är kanske inte känd som en rikspoet eller ens läsare av annat än Travronden.
Men ibland får den hårfagre fotbollspensionären till det.
Inte för att et var svårt att få till det i går. Gennaro den Store visade ju hur enkelt det kan vara, hur vackert det kan vara, hur briljant det kan vara.
Herr Gattuso har i några år nu tillhört samma gäng som de andra riktigt stora gossarna, vi pratar alltså namn som Paul Breitner, Krister Krstensson, Franco Baresi, Stefan Schwarz, Fernando Hierro... och om jag någonsin har tvekat attplacera honom där är det slut med det nu, Gennaro Gattuso är där, för alltid.
För sina tacklingar, för sitt enkla sätt attklä av ”världens bäste” Ronaldo, för sitt engagemang, sina känslor, ögonen, gesterna. Tutti!
I dagens fotboll spelar kanske bara John Terry och Paul Scholes i samma division (fast i går spelade Scholes i division II Östra mot Gattusos världsmästarklass) men de har en bit kvar..
Så att Milan är i Champions Leaue-final är ju inte konstigt. Med ett mittfält där Gennaro och Kaká spelar världsmästaroll och Pirlo och Seedorf liksom bara kompletterar kunde man väl knappt missa att ta sig till Aten.
Försvaret var ju inte jättekasst det heller och då kan man kosta på sig att ha överskattade Inzaghi på topp och inga reserver på bänken som kan mäta sig med Rooney eller Drogba.
Intressant förresten att två lag med förhållandevis dåliga anfallsspelare (Peter Crouch...) är i Champions League-final.
Men så är det ju herrar av Gennaro Gattusos storhet som dominerar. Det är ju så.
onsdag 2 maj 2007
Att giva och att taga
Var i bokhandeln och köpte fyra böcker idag.
Det är bland det bästa jag vet, att köpa böcker. Bara känslan av att ta i en bok är så fin så fin så jag blir helt till mig.
Jag älskar verkligen att läsa, men det funkar nästan lika bra att bara ta på, titta på, bläddra i, en bok.
Lika kul är det att få böcker, och att ge böcker. Jag gör det så jag kan, utan baktanke att få nåt tillbaka, jag bara tycker att det känns så bra att dela med sig av den fysiska känslan av böcker.
Av de fyra jag köpte är två gåvor till andra, och två gåvor till andra.
Till mig själv köpte jag Jorge Luis Borges Fiktioner som fick så enorm fin recension i DN (jo) och som jag med ens visste att jag vill ha, läsa, läsa om och drunkna i. Och efter tre sidor verkar den fortfarande så bra. Nästan lite staffansk i sin stil.
Den andra boken till mig själv var Sara Stridsbergs Drömfakulteten, som jag velat läsa så länge. Hoppas det blir av snart, snart.
Men de är ju som vanligt så många böcker som ska läsas nu. För att man vill. För att man kan. Inte för att man ska.
Vad jag gav bort?
Två av de bästa böcker jag läst i hela mitt liv. Berättar vilka de är i morgon. Ha, vilken cliffhanger va?
Det är bland det bästa jag vet, att köpa böcker. Bara känslan av att ta i en bok är så fin så fin så jag blir helt till mig.
Jag älskar verkligen att läsa, men det funkar nästan lika bra att bara ta på, titta på, bläddra i, en bok.
Lika kul är det att få böcker, och att ge böcker. Jag gör det så jag kan, utan baktanke att få nåt tillbaka, jag bara tycker att det känns så bra att dela med sig av den fysiska känslan av böcker.
Av de fyra jag köpte är två gåvor till andra, och två gåvor till andra.
Till mig själv köpte jag Jorge Luis Borges Fiktioner som fick så enorm fin recension i DN (jo) och som jag med ens visste att jag vill ha, läsa, läsa om och drunkna i. Och efter tre sidor verkar den fortfarande så bra. Nästan lite staffansk i sin stil.
Den andra boken till mig själv var Sara Stridsbergs Drömfakulteten, som jag velat läsa så länge. Hoppas det blir av snart, snart.
Men de är ju som vanligt så många böcker som ska läsas nu. För att man vill. För att man kan. Inte för att man ska.
Vad jag gav bort?
Två av de bästa böcker jag läst i hela mitt liv. Berättar vilka de är i morgon. Ha, vilken cliffhanger va?
Go west young man, go west
SS har börjat med nån slags stegräknare som vi alla ska ha i några veckor för att se till att vi rör oss mer. Dag ett var i dag och i skrivande stund har jag fått ihop 8 465 steg, det är ju hur mycket som helst ju och då har jag i princip bara gått mellan Kungsan och Slussen tre gånger (enkel tur). Tack vare denna stegräknare och mina spatserturer har jag nu sett Erik Åsbrink strosa gatan fram och AIK-Ola Andersson stressa.
Hade tänkt skriva om Bloc Party och förbandet vi missade (som jag googlade och som var skitkasst, Biffy Cyyro hette de, googla på egen risk, vägrar länka) men jag orkar inte, hela dan igår var miserabel och jag får faktiskt bara ångest av en del saker. Återkommer även i detta ämne (Bloc Party alltså, inte den miserabla 1 maj).
Och nej, det är inte Pet Shop Boys eller Village People jag syftar på i rubriken. Snarare har det med Manifest Destiny att göra (och det är ett av mina favoritämnen att läsa om, perverst nog, och jag menar inte metal-bandet heller).
Hade tänkt skriva om Bloc Party och förbandet vi missade (som jag googlade och som var skitkasst, Biffy Cyyro hette de, googla på egen risk, vägrar länka) men jag orkar inte, hela dan igår var miserabel och jag får faktiskt bara ångest av en del saker. Återkommer även i detta ämne (Bloc Party alltså, inte den miserabla 1 maj).
Och nej, det är inte Pet Shop Boys eller Village People jag syftar på i rubriken. Snarare har det med Manifest Destiny att göra (och det är ett av mina favoritämnen att läsa om, perverst nog, och jag menar inte metal-bandet heller).
söndag 29 april 2007
Sex (tidningen alltså)
Som ingen som läser svenska bloggar av eller med unga mediemänniskor från Söder kan ha missat kom tidningen Sex ut med sitt allra sista nummer förra veckan.
Naturligtvis gick jag oc köpte mig en blaska (som kostade 69 kronor, medvetet?).
Men inte för att jag måste följa drevet, naturligtvis inte. Utan för att den på omslaget bland annat skyltar med en intervju med a m homes, en sån där överbegåvad amerikanska - som Miranda July eller Jonathan Saffran Foer - som jag faktiskt just nu läser, den tydligen för henne extremt atypiska This book will save your life (återkommer med betraktelse), en bok jag både hatar och älskar.
Läste iallafall intervjun och vet bara att jag vill läsa mermermermer av a m homes. Och om henne.
Och sen kom jag på att jag antagligen är en sisådär tre-fyra peroner ifrån henne, hälsningsmässigt: jag-Staffan-Carolyna-nån Lwordmanusförfattarinna i New York-am homes. Kul. Kanske.
Nu ska jag nog läsa lite mer i Sex, och sen ta hand om tvätten jag spritt ut öve lägenheten. Och ta en öl. Och just det, börja förbereda ett långt inlägg om tidningar här, inspirerat av Spengos musik-CV (en sån vill jag också göra förresten).
Naturligtvis gick jag oc köpte mig en blaska (som kostade 69 kronor, medvetet?).
Men inte för att jag måste följa drevet, naturligtvis inte. Utan för att den på omslaget bland annat skyltar med en intervju med a m homes, en sån där överbegåvad amerikanska - som Miranda July eller Jonathan Saffran Foer - som jag faktiskt just nu läser, den tydligen för henne extremt atypiska This book will save your life (återkommer med betraktelse), en bok jag både hatar och älskar.
Läste iallafall intervjun och vet bara att jag vill läsa mermermermer av a m homes. Och om henne.
Och sen kom jag på att jag antagligen är en sisådär tre-fyra peroner ifrån henne, hälsningsmässigt: jag-Staffan-Carolyna-nån Lwordmanusförfattarinna i New York-am homes. Kul. Kanske.
Nu ska jag nog läsa lite mer i Sex, och sen ta hand om tvätten jag spritt ut öve lägenheten. Och ta en öl. Och just det, börja förbereda ett långt inlägg om tidningar här, inspirerat av Spengos musik-CV (en sån vill jag också göra förresten).
fredag 27 april 2007
Green Wing
Det här blir den första fredan på länge länge (vad är det, sju veckor?) som jag inte avnjuter och/eller spelar in Green Wing på Femman.
Varför? För att säsong ett är slut och de tydligen inte vet när/om de ska visa säsong två (som är den sista, snyft snyft).
På onsdag ska jag ringa Femmans presstjänst och fråga. Samt påstå att det är en läsarfråga förstås.
Återkommer med en längre hyllning, tills vidare en fråga: Varför känner blogspot.com igen mig som användare när jag kommenterar på andra bloggar men inte när jag är på min egen?
Irriterande.
Varför? För att säsong ett är slut och de tydligen inte vet när/om de ska visa säsong två (som är den sista, snyft snyft).
På onsdag ska jag ringa Femmans presstjänst och fråga. Samt påstå att det är en läsarfråga förstås.
Återkommer med en längre hyllning, tills vidare en fråga: Varför känner blogspot.com igen mig som användare när jag kommenterar på andra bloggar men inte när jag är på min egen?
Irriterande.
Weekendavisen
Varje gång (oj, vad det är ofta då) någon vill veta vilken som är världens bästa dagstidning svarar jag The Guardian. Jag har naturligtvis inte läst mer än 0,02% eller så av alla tidningar som finns, men ändå. Inte bara är den fasansfullt snygg, den är ju läsvärd också.
Men Guardian är faktiskt inte den bästa tidningen på vanligt hederligt tidningspapper. Den titeln går till Wekendavisen. En dansk tidning. På danska. Som slår samtliga svenska tidningar och tidskrifter med en Jimmy Nordinsk kulstöt och lite till.
En tidning i broadsheetformat där de flesta artiklarna är helsideslånga, med få bilder och många långa ord. En tidning där bokrecensioner får en egen bilaga och övrig kultur en annan. Sporten får en artikel, en helsida om ett aktuellt ämne och samhällsdebatt en egen del. Och så vidare.
Helt geniala artiklar av skribenter man ibland aldrig hört talas om, ibland redan älskar. Gemensamt är att allt, till och med texter om de mest ointressanta områdena man kan tänka sig, är läsvärt.
Tidningen kommer en gång i veckan (fredagar) men kan givetvis inte köpas i Sverige (jo, i en enda tobaksbutik i Malmö som egenhändigt importerar tidningen). I stället får man läsa den på nätet, där en artikeln från varje bilaga finns att läsa gratis. Förra veckan handlade de långa texterna bland annat om The Simpsons, The New Yorker, fransk antiamerikanism, danska asyllagar och en recension av en Peter Sloterdijks bok med den härliga titeln "Zorn und Zeit. Politisch-psychologischer Versuch".
Varför skriver jag det här då?
Jo, Weekendavisen har EN dålig egenskap. När man prenumererar på den dyker den inte upp. Jag fick ett brev i går där de undrade om jag ville prenumerera på den igen. Ja, det vill jag, men jag kan inte, för förra gången fick jag bara vart tredje nummer. Danskjävlar!
onsdag 25 april 2007
Wilmer X
En helveteskväll. Så kan man nog bäst beskriva det som hände på SS denna afton.
Allt, precis allt, som kan gå fel med teknikens under gjorde det.
Allt, precis allt, som kan gå fel med teknikens under gjorde det.
tisdag 24 april 2007
Videomaraton
Man är ju puckad.
Egentligen är det så.
Gick förbi en videoaffär i dag på väg till jobb.
De hade dvd-rea.
Jag gick in.
Såg en stackare som hade en sisådär åtta dvder i näven.
Skrattade inombords åt lowlifern.
Letade runt.
Plockade på mig:
Lady Vengeance
A bittersweet life
A scanner darkly
En frusen dröm
United 93
Grizzly Man
Good night and good luck (jävligt bra)
samt, något överraskande,
Miami Vice.
All detta för 29 eller 39 spänn styck, flest för 29.
Jag sa ju det, jag är en idiot.
Egentligen är det så.
Gick förbi en videoaffär i dag på väg till jobb.
De hade dvd-rea.
Jag gick in.
Såg en stackare som hade en sisådär åtta dvder i näven.
Skrattade inombords åt lowlifern.
Letade runt.
Plockade på mig:
Lady Vengeance
A bittersweet life
A scanner darkly
En frusen dröm
United 93
Grizzly Man
Good night and good luck (jävligt bra)
samt, något överraskande,
Miami Vice.
All detta för 29 eller 39 spänn styck, flest för 29.
Jag sa ju det, jag är en idiot.
söndag 22 april 2007
Bolltrollare
Dam-VM i fotboll har lottats i dag. Och jag bryr mig lagom mycket. Om ens det. Men dagens fina bild från lottningen kan jag inte undanhålla mänskligheten. Dyker kanske upp i M i morrn. Kanske.
fredag 20 april 2007
En titt in i den stora nyhetsbyrån
Och så säger de att det inte händer nåt på SS.
XXX mailar till alla:
Hej!
Till vänster om toalettstolarna (i alla fall på damernas) finns ett fint silverglänsande föremål. Det är en stor kopp som innehåller en toalettborste.
Snälla, använd gärna denna borste efter att ni gjort nummer 2 på toaletten.
Det blir så förbannat äckligt för den som kommer efter annars.
Tack!
Fyra timmar senare kommer YYY och mailar till alla:
Ett tillägg: det silvriga föremålet är tyvärr ofta fyllt med en bottenskyla äckligt vatten som droppat från borsten. O, om denna burk gick att lyfta av så att man åtminstone kunde tömma ut äckelvattnet! Men den är fastskruvad i väggen.
Och så säger de att det inte händer nåt på SS.
XXX mailar till alla:
Hej!
Till vänster om toalettstolarna (i alla fall på damernas) finns ett fint silverglänsande föremål. Det är en stor kopp som innehåller en toalettborste.
Snälla, använd gärna denna borste efter att ni gjort nummer 2 på toaletten.
Det blir så förbannat äckligt för den som kommer efter annars.
Tack!
Fyra timmar senare kommer YYY och mailar till alla:
Ett tillägg: det silvriga föremålet är tyvärr ofta fyllt med en bottenskyla äckligt vatten som droppat från borsten. O, om denna burk gick att lyfta av så att man åtminstone kunde tömma ut äckelvattnet! Men den är fastskruvad i väggen.
Och så säger de att det inte händer nåt på SS.
tisdag 17 april 2007
Willy Kyrklund
Alltså, seriöst. I går kände jag mig som en 13-årig tjej som får syn på Robbie Williams (eller är han ute nu?).
Det hände när jag traskade till jobbet och går över Kungsträdgården.
Solen skiner, jag är måttligt road över att behöva vara i stan och... så kommer HAN.
Willy Kyrklund alltså. Tillsammans med P O Enquist Sveriges bästa levande författare. Och dessutom Sveriges coolaste 86-åring.
Jag gick aldrig fram och tackade för många timmars läslycka. Men jag försökte småhälsa när vi möttes.
Och om någon undrar så är Stig Larsson nummer tre på listan.
måndag 16 april 2007
Gah!
Varning: riktigt uselt inlägg!
Hade verkligen (verkligen!) tänkt slappa idag, dricka kaffe, ta en promenad, hitta en gräsplätt att liggga och läsa på (just nu: Jesper Huors "Sista resan till Pnom Phen") och lyssna på fåglarna och när de blev för enerverande, eller kidsen och småbarnsmammorna kommer, lyssna på iPoden.
Nu blev det inte så. Förstås. För om tio minuter ska jag in och jobba. Och fram tills nu har jag bara hunnit med sånt som skulle fixas ikväll. Eller, ja, inte mycket av det heller, men jag har iallafall inte gjort det där sköna. Så, nu får jag ta vår nya inskolningselev i handen och lära honom hur man sätter på en dator och hur man fuskar sig igenom M:s sidor. Det klarar han nog. Men fan vad jag inte vill jobba nu alltså. En bajer i näven och sol i trynet, det hade vart nåt det. Fan.
Ja, just det. Har klippt mig i dag också. På Hårgänget med den tydligen så blodiga reklamen. Har inte sett reklamen, men klippa kan de, speciellt då förstås Andy.
Hade verkligen (verkligen!) tänkt slappa idag, dricka kaffe, ta en promenad, hitta en gräsplätt att liggga och läsa på (just nu: Jesper Huors "Sista resan till Pnom Phen") och lyssna på fåglarna och när de blev för enerverande, eller kidsen och småbarnsmammorna kommer, lyssna på iPoden.
Nu blev det inte så. Förstås. För om tio minuter ska jag in och jobba. Och fram tills nu har jag bara hunnit med sånt som skulle fixas ikväll. Eller, ja, inte mycket av det heller, men jag har iallafall inte gjort det där sköna. Så, nu får jag ta vår nya inskolningselev i handen och lära honom hur man sätter på en dator och hur man fuskar sig igenom M:s sidor. Det klarar han nog. Men fan vad jag inte vill jobba nu alltså. En bajer i näven och sol i trynet, det hade vart nåt det. Fan.
Ja, just det. Har klippt mig i dag också. På Hårgänget med den tydligen så blodiga reklamen. Har inte sett reklamen, men klippa kan de, speciellt då förstås Andy.
fredag 13 april 2007
Hvergang!
En balkong.
En eftermiddagssol.
En äkta Grøn Tuborg.
Så leker livet i en halvtimme igen.
Nu ska jag läsa lite i Bodil Malmstens blogg. Det borde du också göra.
En eftermiddagssol.
En äkta Grøn Tuborg.
Så leker livet i en halvtimme igen.
Nu ska jag läsa lite i Bodil Malmstens blogg. Det borde du också göra.
Kurt och Isabelle, och DN såklart
Läser i DN att Kurt Vonnegut har dött.
Tänker tillbaka på livet, på när man var 19 (som jag var) och läste Slakthus 5. Hur stor jag kände mig, så överlägsen alla Jan Guillou-läsare.
Jag hade förstås inte förstått ett skit, men jag älskade boken. Älskade att allt gick åt helvete, och det är känslan jag bär kvar inom mig. Inte att allt går åt helvete (det hade jag redan förstått) utan att man kan säga det på ett så fint sätt. Själva handlingen kommer jag inte alls ihåg, mer än brottstycken här och var, men det var kanske inte meningen heller.
Tänk att jag inte har läst honom sen dess. Det ska jag ändra på, som alla andra som börjar läsa en författare när han har dött. Jag kanske inte är bättre än pöbeln?
Jag minns också Eichsel, och våra grannar, Vonneguts. Jättefina människor och ja, visst var de släkt. Mannen i familjen var Kurts kusin. Det jag minns mest är att jag antagligen var kär i frun (hon född på 30-talet, jag sex år gammal, redan förlorad till romantiken), att de hade en cockerspaniel som jag älskade samt att herrn i huset varje år köpte den senaste BMW-modellen. Det ville jag också göra när jag blev stor. Och jag tycker fortfarnde att BMW är den finste bilen. Fast jag kommer aldrig att köpa nån.
Det är sånt man minns när man öppnar DN för att läsa om Isabelle Hupperts nya film (som fick rätt kass recension, fast jag ska se den ändå). Huppert är inte bara tidernas bästa skådespelerska, hon är också en av de allra vackraste. Kanske den vackraste.
Och så var jag där igen. Bara för att jag öppnade DN.
Tänker tillbaka på livet, på när man var 19 (som jag var) och läste Slakthus 5. Hur stor jag kände mig, så överlägsen alla Jan Guillou-läsare.
Jag hade förstås inte förstått ett skit, men jag älskade boken. Älskade att allt gick åt helvete, och det är känslan jag bär kvar inom mig. Inte att allt går åt helvete (det hade jag redan förstått) utan att man kan säga det på ett så fint sätt. Själva handlingen kommer jag inte alls ihåg, mer än brottstycken här och var, men det var kanske inte meningen heller.
Tänk att jag inte har läst honom sen dess. Det ska jag ändra på, som alla andra som börjar läsa en författare när han har dött. Jag kanske inte är bättre än pöbeln?
Jag minns också Eichsel, och våra grannar, Vonneguts. Jättefina människor och ja, visst var de släkt. Mannen i familjen var Kurts kusin. Det jag minns mest är att jag antagligen var kär i frun (hon född på 30-talet, jag sex år gammal, redan förlorad till romantiken), att de hade en cockerspaniel som jag älskade samt att herrn i huset varje år köpte den senaste BMW-modellen. Det ville jag också göra när jag blev stor. Och jag tycker fortfarnde att BMW är den finste bilen. Fast jag kommer aldrig att köpa nån.
Det är sånt man minns när man öppnar DN för att läsa om Isabelle Hupperts nya film (som fick rätt kass recension, fast jag ska se den ändå). Huppert är inte bara tidernas bästa skådespelerska, hon är också en av de allra vackraste. Kanske den vackraste.
Och så var jag där igen. Bara för att jag öppnade DN.
jakt
www.utomjordiska.se
Där kan man se vart man ska bege sig för att se:
Och det ska man, om man bor i Göteborg.
Säkert fint som date, Staffan!
Där kan man se vart man ska bege sig för att se:
Och det ska man, om man bor i Göteborg.
Säkert fint som date, Staffan!
onsdag 11 april 2007
Svejken
Hemkommen, dvs hem till jobbet, efter en halvblöt kväll på Svejken. Gott som in i bomben.
Och nu alltså på jobbet. Svagt berusad. Och inte har jag några moraliska problem med det heller. Eller etiska eller vad man nu ska ha för problem med det. Tidningen kommer ju i vilket fall som helst ut i morrn. Och jag slipper sätta rubriker.
Det enda jag inte verkar slippa är idioter. En sån gick i alla fall förbi precis.
Och nu alltså på jobbet. Svagt berusad. Och inte har jag några moraliska problem med det heller. Eller etiska eller vad man nu ska ha för problem med det. Tidningen kommer ju i vilket fall som helst ut i morrn. Och jag slipper sätta rubriker.
Det enda jag inte verkar slippa är idioter. En sån gick i alla fall förbi precis.
måndag 2 april 2007
Flykting
Satte just rubriken "En kämpe korsar sitt spår".
Undrar hur många M-chefer som uppfattar den litterära kopplingen.
Och hur många läsare som gör det.
Ni gör det naturligtvis, kära vänner.
Undrar hur många M-chefer som uppfattar den litterära kopplingen.
Och hur många läsare som gör det.
Ni gör det naturligtvis, kära vänner.
tisdag 27 mars 2007
måndag 26 mars 2007
Solaris
Sov över 40 timmar i helgen. Måste vara nån slags personligt rekord, men tydligen behövde jag det. Hade nog sovit tolv timmar till i natt om jag inte hade behövt ta en sväng till jobbet.
Fick även äran att gå in på Grand Hotel med ett litet brev innehållandes Johnny Cashs San Quentin-cd med tillhörande dvd. Där har jag inte varit sen jag intervjuade Dan Wolgers och sen efterfestade med några riktigt alkoholstinna typer. När var det? 2000?
Som sann kulturjunkie blev jag helt till mig av solen. På ett sånt där sätt som man inte får. Hann knappt se den i går, och nu när den var framme igen kunde jag inte undgå att svära över eländet. Hade tänkt smita in på nån bio men det sket sig ju. Köpte Modstrilogin på dvd i stället, undrar när jag får tid att se den?
Vafan, är det här nån jävla dagbok eller?
Skärper mig, alldeles strax.
Fick även äran att gå in på Grand Hotel med ett litet brev innehållandes Johnny Cashs San Quentin-cd med tillhörande dvd. Där har jag inte varit sen jag intervjuade Dan Wolgers och sen efterfestade med några riktigt alkoholstinna typer. När var det? 2000?
Som sann kulturjunkie blev jag helt till mig av solen. På ett sånt där sätt som man inte får. Hann knappt se den i går, och nu när den var framme igen kunde jag inte undgå att svära över eländet. Hade tänkt smita in på nån bio men det sket sig ju. Köpte Modstrilogin på dvd i stället, undrar när jag får tid att se den?
Vafan, är det här nån jävla dagbok eller?
Skärper mig, alldeles strax.
fredag 23 mars 2007
Ledig!
Alltså, skyll inte på mig om M:s sportsidor har konstiga prioriteringar i morgon. Trots våldsamma protester från oss på golvet bestämdes en hel del konstigheter "där uppe". Men det är mitt namn som står som ansvarig för sidan. Hm.
Jaja, nu är det sowieso fyra dagars ledighet på programmet, och de ska bara flyta. Inget hemskt jobbigt får göras, och ingen Arcade Fire får det lyssnas på i morrn. Bojkottar dem under 24 timmar. Annars får jag bara en tår i ögat.
För övrigt undrar jag om det är ödet eller vad. Men så fort jag hade slängt "Fakta om Finland" på den intellektuella sophögen lärde jag mig ett nytt ord ord på finska. Kala, som betyder fisk.
Tänk vad "Karamelli" är kul ändå.
Jaja, nu är det sowieso fyra dagars ledighet på programmet, och de ska bara flyta. Inget hemskt jobbigt får göras, och ingen Arcade Fire får det lyssnas på i morrn. Bojkottar dem under 24 timmar. Annars får jag bara en tår i ögat.
För övrigt undrar jag om det är ödet eller vad. Men så fort jag hade slängt "Fakta om Finland" på den intellektuella sophögen lärde jag mig ett nytt ord ord på finska. Kala, som betyder fisk.
Tänk vad "Karamelli" är kul ändå.
torsdag 22 mars 2007
Fakta om Finland
40 sidor, länge orkade jag inte läsa i Erlend Loes bok.
Istället för att engagera mig i huvudpersonens monolog satt jag bara där på tunnelbanan och undrade varför jag överhuvudtaget hade börjat läsa den.
För att natten var ung och jag inte hade nåt att läsa? För att jag gillade "Naiv. Super"? För att den stod där i C:s bokhylla? Whatever, mer än två dar fick den inte på sig.
Nu ska jag försöka få tag på S, som har haft en tung morgon, jobba lite, och sen föröska få tag på nåt i skallen som jag kan skriva här. Som det underliga psykologbesöket i morse kanske.
Istället för att engagera mig i huvudpersonens monolog satt jag bara där på tunnelbanan och undrade varför jag överhuvudtaget hade börjat läsa den.
För att natten var ung och jag inte hade nåt att läsa? För att jag gillade "Naiv. Super"? För att den stod där i C:s bokhylla? Whatever, mer än två dar fick den inte på sig.
Nu ska jag försöka få tag på S, som har haft en tung morgon, jobba lite, och sen föröska få tag på nåt i skallen som jag kan skriva här. Som det underliga psykologbesöket i morse kanske.
onsdag 21 mars 2007
Girlfriend in a Coma
Vi tror att i är nåt, lite... mer. Inte nödvändigtvis bättre, men vi står på en plattform och tror att det här är livet.
För att vi vet vem Mika är.
För att vi inte har biljetter till Arcade Fire på fredag (VARFÖR HAR JAG INTE DET???).
För att vi skriver meningslösa bloggar.
Ibland kommer det nån som vill ta bort illusionen och är det i bokform kan man ge sig den på att det är en ung (manlig) journalist som låter en av oss råka illa ut och få sig en tankeställare.
Han skriver och får hur mycket beröm som helst. För att han skriver så nytt, så som... ingen har skrivit sen den han kopierade kopierade. För att han utmanar.
Vilket han inte gör. De blir publicerade i bokform (Ja, jag är avundsjuk) men tar inte chansen att utmana. De bara mjäkar på och vill inte förändra – ijentlien – bara själva klättra på Debban-stegen.
För utmanaren får inte gå utanför systemet. Charlie Sheen blev inte kommunist för att Gordon Gekko var svinkapitalist i ”Wall Street”. Han blev en av de nya moderaterna.
Och där nånstans går brytpunkten, mellan de som vågar och de som inte är värda mer än en tiokronors kartonageupplaga på Konsums bokrea.
Ok. Det där var inte djupt eller ens stringent. Men en slags beskrivning av ”Girlfriend in a coma”. Eller vad den inte är.
För Douglas Coupland går faktisk utanför ramarna, och säger att vi alla är små skitar som borde skärpa oss, inte bara figurer som räddas av kärleken på slutet och att allt blir bra bara vi inte överger Sofo.
Och när jag nu äntligen har jag haft tid att läsa klart den nio år gamla romanen måste jag säga att jag gillade den – trots ett absurt uselt new age-slut.
Om jag nu fattade rätt alltså.
Och ja just det, att läsa den på engelska var formidabelt. För det är barnsligt kul att hitta alla de Smiths-refernser han har kastat in i boken. Bara att räkna alla låttitlar som smyger sig in tar musten ur en.
tisdag 20 mars 2007
Måndag
Den började med en äppelpaj. Kall var den, och helt utan socker. Men god.
Och slutade med planlöst surfande.
Sådan var min måndag, en dag som kommer att gå till historiens skräphög utan att lämna några spår av intelligens efter sig.
Nu ska jag bara mentalt förbereda mig för del två i den kulturhistoriska lektionen om "Girlfriend in a coma". Men den kommer i morgon.
Och slutade med planlöst surfande.
Sådan var min måndag, en dag som kommer att gå till historiens skräphög utan att lämna några spår av intelligens efter sig.
Nu ska jag bara mentalt förbereda mig för del två i den kulturhistoriska lektionen om "Girlfriend in a coma". Men den kommer i morgon.
måndag 19 mars 2007
Originalet
Staffan! Kulturhistorisk lektion 1:
"Girlfriend in a coma" är en låt av The Smiths, släppt på singel 1987 och med på LP:n "Strangeways, here we come". På singelomslaget syns dramatikern Shelagh Delaney.
Det är en fantastisk liten pop-pärla.
Girlfriend in a coma, I know
I know - it's serious
Girlfriend in a coma, I know
I know - it's really serious
There were times when I could
Have "murdered" her
(But you know, I would hate
Anything to happen to her)
No, I don't want to see her
Do you really think
She'll pull through ?
Do you really think
She'll pull through ?
Do ...
Girlfriend in a coma, I know
I know - it's serious
My, my, my, my, my, my baby, goodbye
There were times when I could
Have "strangled" her
(But you know, I would hate
Anything to happen to her)
Would you please let me see her!
Do you really think
She'll pull through ?
Do you really think
She'll pull through ?
Do ...
Let me whisper my last goodbyes
I know - it's serious
"Girlfriend in a coma" är en låt av The Smiths, släppt på singel 1987 och med på LP:n "Strangeways, here we come". På singelomslaget syns dramatikern Shelagh Delaney.
Det är en fantastisk liten pop-pärla.
Girlfriend in a coma, I know
I know - it's serious
Girlfriend in a coma, I know
I know - it's really serious
There were times when I could
Have "murdered" her
(But you know, I would hate
Anything to happen to her)
No, I don't want to see her
Do you really think
She'll pull through ?
Do you really think
She'll pull through ?
Do ...
Girlfriend in a coma, I know
I know - it's serious
My, my, my, my, my, my baby, goodbye
There were times when I could
Have "strangled" her
(But you know, I would hate
Anything to happen to her)
Would you please let me see her!
Do you really think
She'll pull through ?
Do you really think
She'll pull through ?
Do ...
Let me whisper my last goodbyes
I know - it's serious
fredag 16 mars 2007
Man gör så mycket
Man sitter och slavar på ett jobb man tycker... sådär om.
Man sitter och chattar med en rolig skit från Göteborg.
Man lyssnar på M. Ward när uppdragsgivarn hela tiden ringer och säger åt en vad man ska göra.
Man hör vad de säger, och hur de gör det i frågeform.
Man vill bara skrika.
Man skriver här.
Vilken tur att man kan knalla hem och läsa vidare i "Girlfriend in a coma".
Man sitter och chattar med en rolig skit från Göteborg.
Man lyssnar på M. Ward när uppdragsgivarn hela tiden ringer och säger åt en vad man ska göra.
Man hör vad de säger, och hur de gör det i frågeform.
Man vill bara skrika.
Man skriver här.
Vilken tur att man kan knalla hem och läsa vidare i "Girlfriend in a coma".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)