Kurt och Isabelle, och DN såklart

Läser i DN att Kurt Vonnegut har dött.
Tänker tillbaka på livet, på när man var 19 (som jag var) och läste Slakthus 5. Hur stor jag kände mig, så överlägsen alla Jan Guillou-läsare.
Jag hade förstås inte förstått ett skit, men jag älskade boken. Älskade att allt gick åt helvete, och det är känslan jag bär kvar inom mig. Inte att allt går åt helvete (det hade jag redan förstått) utan att man kan säga det på ett så fint sätt. Själva handlingen kommer jag inte alls ihåg, mer än brottstycken här och var, men det var kanske inte meningen heller.
Tänk att jag inte har läst honom sen dess. Det ska jag ändra på, som alla andra som börjar läsa en författare när han har dött. Jag kanske inte är bättre än pöbeln?

Jag minns också Eichsel, och våra grannar, Vonneguts. Jättefina människor och ja, visst var de släkt. Mannen i familjen var Kurts kusin. Det jag minns mest är att jag antagligen var kär i frun (hon född på 30-talet, jag sex år gammal, redan förlorad till romantiken), att de hade en cockerspaniel som jag älskade samt att herrn i huset varje år köpte den senaste BMW-modellen. Det ville jag också göra när jag blev stor. Och jag tycker fortfarnde att BMW är den finste bilen. Fast jag kommer aldrig att köpa nån.

Det är sånt man minns när man öppnar DN för att läsa om Isabelle Hupperts nya film (som fick rätt kass recension, fast jag ska se den ändå). Huppert är inte bara tidernas bästa skådespelerska, hon är också en av de allra vackraste. Kanske den vackraste.

Och så var jag där igen. Bara för att jag öppnade DN.