Weekendavisen

Varje gång (oj, vad det är ofta då) någon vill veta vilken som är världens bästa dagstidning svarar jag The Guardian. Jag har naturligtvis inte läst mer än 0,02% eller så av alla tidningar som finns, men ändå. Inte bara är den fasansfullt snygg, den är ju läsvärd också.

Men Guardian är faktiskt inte den bästa tidningen på vanligt hederligt tidningspapper. Den titeln går till Wekendavisen. En dansk tidning. På danska. Som slår samtliga svenska tidningar och tidskrifter med en Jimmy Nordinsk kulstöt och lite till.

En tidning i broadsheetformat där de flesta artiklarna är helsideslånga, med få bilder och många långa ord. En tidning där bokrecensioner får en egen bilaga och övrig kultur en annan. Sporten får en artikel, en helsida om ett aktuellt ämne och samhällsdebatt en egen del. Och så vidare.
Helt geniala artiklar av skribenter man ibland aldrig hört talas om, ibland redan älskar. Gemensamt är att allt, till och med texter om de mest ointressanta områdena man kan tänka sig, är läsvärt.
Tidningen kommer en gång i veckan (fredagar) men kan givetvis inte köpas i Sverige (jo, i en enda tobaksbutik i Malmö som egenhändigt importerar tidningen). I stället får man läsa den på nätet, där en artikeln från varje bilaga finns att läsa gratis. Förra veckan handlade de långa texterna bland annat om The Simpsons, The New Yorker, fransk antiamerikanism, danska asyllagar och en recension av en Peter Sloterdijks bok med den härliga titeln "Zorn und Zeit. Politisch-psychologischer Versuch".

Varför skriver jag det här då?
Jo, Weekendavisen har EN dålig egenskap. När man prenumererar på den dyker den inte upp. Jag fick ett brev i går där de undrade om jag ville prenumerera på den igen. Ja, det vill jag, men jag kan inte, för förra gången fick jag bara vart tredje nummer. Danskjävlar!