Martin blev utvisad i dag

Det gick ju inte så där jättebra i dag.

Skrev brev til två personer, väntade och velade vid send-knappen. Skickade det ena, lät bli det andra.
Skulle jag gjort tvärtom? Den som lever får se. Den som överlever.

Tar ett litet steg mot överlevnad med att lägga till några bloggar på listan till höger och så kolla på Seinfeld. Igen.
Och spelar in Norman Mailer. I väntan på att se programmet har jag grävt fram "The fight". Grymt bra.

Gae blev utvisad i dag

Söndag. Ringde två samtal jag borde ringt för länge sen.
Båda gav positivt utslag. Hoppas jag.

Trodde det skulle bli en dag helt utan meningsfull input i huvet, skulle ju trots allt bara jobba.
Men kan man inte sova så kan man läsa. Och kan man läsa kan man hitta en blogg, just i det här fallet Sydsvenskan-journalisten Andreas Ekströms blogg.
Där han länkade till en egen fundering i dagens tidning som inte var helt dum.

För övrigt glömde jag förstås att ställa videon till Norman Mailer-programmet-reprisen.
Tror det visas en gång till, snälla SVT, säg att det är så.

Lördag: Att komma i kapp

Har haft lite ångest (på den lilla skalan) över att bokläsandet har gått ner de senaste veckorna. Trots halvtidstjänstgöring (120% har blivit 60%) har det inte funnits tid att bara njuta av det skrivna ordet. I dag tänkte jag att det skulle bli ändring på det, men jag vågar inte göra någon lista. Inte än i alla fall. Det går ju inte när en ikappläsningsdag som denna slutade med 30 lästa boksidor.

Av en slump hittade jag i morse (vid 14-snåret) Daniel Kehlmanns "Jag och Kaminski" på en hylla i köket. I mitt huvud hade jag läst ut den på planet från Istanbul för en månad sen. Men si, jag hade fem sidor kvar. Nu står den i bokhyllan, färdigläst. Kan inte påstå att jag älskade den och vill inte rekommendera någon att läsa den. Men jag är duktigt sugen på att läsa den unge tyskens "Världens mått", som "alla" pratade om för ett tag sen.

De andra 25 sidorna var svenska, och lästa redan för sex-sju år sen. DN ägnade ett helt uppslag åt Thorsten Jonsson – läs honom! – och jag blev inspirerad att plocka fram novellsamlingen "Fly till vatten och morgon" och läsa DN-anbefallna "Mälaren runt". Kan inte påstå att jag ångrade mig.





All annan kulturell verksamhet i dag gick ut på se ikapp The Wire. Tre avsnitt på en kväll, lagom skön avkoppling en dag när social kontakt inte står högst på listan. Lustigt nog fick jag för andra gången på tre dagar höra öknamnsreferensen "Chicken George", alltid lär man sig nåt av HBO.

Och eftersom jag inte kan sova avrundar jag korthelgen med de nya numrena av Sight and Sound och Offside, som ramlade ner på hallgolvet i veckan. På nåt sätt hamnade de överst i läshögen. S&S är redan halvläst.

The Rebirth

Tystnad kan vara så skönt och så hemskt på samma gång.
Själv har jag varit tyst, så tyst, så länge att jag knappt minns när jag inte var det.
Överallt och mot alla och mest mot mig själv, eller mest mot dem (saker och människor) jag helst skulle ha velat höja rösten mot. Till. Höja rösten som i att prata.
Och när det är tyst blir det ännu tystare när det inte går att låta. Och så snurrar spiralen allt fortare och det blir bara svart när man drar i nödbromsen. Och tro mig, jag har försökt.

Det är sånt (och andra saker, som vad jag ska äta till middag) som far i huvudet mest hela tiden, men framför allt när jag såg den japanska filmen The Rebirth i veckan. Där var det också tyst.
Efter knappt tio minuter avtog all dialog (två monologer). Inte en stavelse yttrades under halvannan timme. Och all yttre handling, ja, den hann inte ens börja.
Han åt, hon skalade en potatis i kantinen.
Hon diskade, han jobbade på stålverket.
Hon stekte ett ägg, han badade.
Han körde bil, hon satt i sitt rum.
Det var ungefär det, allt upprepat ett tjugotal gånger.
Extremt provocerande för en del, som suckade och gick.
Extremt bra, för några få. Som jag.

Man kan se det som kejsarens nya kläder, men då gör man det alldeles för lätt för sig. Visst kan det vara nonsens när ett rått ägg i de femton första scenerna plötsligt blir ett stekt ägg och får huvudpersonen att gå en annan väg. Men det kan också vara stor filmkonst. Och här var det det. När filmen är så konsekvent och aldrig släpper taget om åskådare eller karaktärer blir det makalöst. Man kan jämföra med Gus van Sants Gerry, inte helt olik The Rebirth. Också väldigt bra, men ett lysande exempel på hur filmmakaren inte vågar lita på publiken och tvingar på oss ett ointressant och inkonsekvent (lyckligt?) slut.

Det tog två dagar innan jag ens kunde förmå mig att prata om The Rebirth. Nu har det gått fyra dagar och jag är fortfarande i trans. Filmen öppnade något nytt rum i mitt huvud, som jag hade behövt öppna för länge sen, men inte velat.
Tyvärr gav den också bränsle åt en del insikter som jag inte vill ha, men som ligger där och gror. Som jag aldrig kommer undan men gärna hade sluppit, tankar som bara kan göra allt värre.
Men så är det ju med konsten, den både ger och tar.
Den fick mig i det här fallet att skriva här, bara för att få skriva av mig nånstans.
Tills vidare ska jag försöka fortsätta avlasta mig här.
Om den kulturella näring jag får i mig och vad den gör med mig.