Härligt med gamla gubbar!

Billboardlistan ska enligt Reuters toppas av tio fullängdare signerade Michael Jackson.

I Sverige toppar Malena Ernman, men tvåan är betydligt mer intressant. För på placeringen alldeles före trean Jackson har våra danska vänner i Gasolin' placerat sig med en samlingsskiva.

(Bildtexten till bilden ovan är f ö "Billedet er taget back-stage i Malmö d. 21. august 1978, lige efter Gasolins sidste koncert. Billedet har været bragt flere steder. Bl.a. i Ekstra Bladet som valgte at skifte Side 9 Pigen ud med Side 9 Drengen!")

Man är ju galen

Tour-bristen gör sig påmind och abstinensen gör att man tar till lika oväntade som ovanliga metoder för att fixa den.

Därför lyssnar jag just nu på danska P3, som har ett Tourdefrangs-program.

Efter London

Jo, Blur var verkligen magiska i Hyde Park, Lokko och gänget överdrev inte. Att höra 55 000 engelsmän ta över Country House och Tender var en upplevelse. Liksom att uppleva Phil Daniels i Parklife.

Och man ska se Shakespeare på engelska, med eller utan Ethan Hawke, det ger faktiskt nåt extra. Speciellt när man kan ta sig ett par öl bordet bredvid en del av skådisarna efteråt.

Och solen sken och maten (fisken och frittarna) var god och ölen var svalkande och jag hittade en David Peace (Tokyo year Zero) för två pund och Whit Stillmans Metropolitan, som jag letat så länge efter, för tre och ett par Docs och... ja, jag önskar jag kunde åka tillbaka. 

Som sig bör alltså. 

Fast då hade jag förstås missat Joyce Carol Oates, vars lilla publikmöte jag gillade nästan lika mycket som Oline Stig gjorde.

Nu återstår bara MFF, som måste skärpa till sig.

Och Touren, som jag bara måste få se snart. Får skylla på att jag inte har sett på tv på veckor.

Alla dessa frågor (nu med svar)

Är mitt emellan att jag inte veta nånting mer om Brian Clough och att jag genast vill ta tag i Peter Taylors With Clough, är det normalt?... Ska jag lyxa till det och unna mig Grey Gardens på Criterium-utgåvan?... Kommer jag att hitta till Fopp!?... Är Ethan Hawke verkligen med i A Winter's Tale på fredag?... När kommer jag att komma ihåg att införskaffa Wilcos senaste alster?... Är jag kulturknarkare?... Kommer jag hem med ännu en Ben Sherman-skjorta? (såg en enormt snygg BS-väska på NK i dag, bara 2 000 spänn, "bara")... Kommer Wilton som det numera heter "leverera" efter uppehållet?... Hur bra blir Blur?

Och svaren blev: 

Nej... Ja, men inte nu... Jäpp!... Jodå, och riktigt bra var han också, och sjöng och allt... Snart... Ja... Nej, men det var nära att en Fred Perry fick komma hem... Tydligen inte... Fantastiskt.

Detta har hänt

Flytt.

Värme.

Lite mer flytt.

Flyttstäd.

Det är vad som har hänt i mitt liv sedan i torsdags.

Och så har Willy Kyrklund dött.

Citerar mitt egna inlägg från 17 april 2007:

Alltså, seriöst. I går kände jag mig som en 13-årig tjej som får syn på Robbie Williams (eller är han ute nu?).
Det hände när jag traskade till jobbet och går över Kungsträdgården.
Solen skiner, jag är måttligt road över att behöva vara i stan och... så kommer HAN.
Willy Kyrklund alltså. Tillsammans med P O Enquist Sveriges bästa levande författare. Och dessutom Sveriges coolaste 86-åring.
Jag gick aldrig fram och tackade för många timmars läslycka. Men jag försökte småhälsa när vi möttes.

Och om någon undrar så är Stig Larsson nummer tre på listan.

Oscar goes 10

En piss i Mississippi för världen, men en liten revolution i mitt liv, jag som är en Oscarsjunkie av stora mått.

Akademin har nu beslutat att det i framtiden ska nomineras tio (10) filmer i kategorin bästa film. 

För dem är det bra, fler filmer nomineras, namnet sprids och alla är nöjda.

Alla utom filmbolagen tydligen, som redan grymtar om att kostnaderna för "For your consideration" kommer att öka, nu måste de pusha filmer som aldrig förr, och Oscars vinner man ju inte utan miljonkampanjer. 

New York Times sammanfattar läget bra här.

Stockholm 0 Glasgow 1

Det känns idiotiskt att jämföra spelningar, som om man bara ville förhäva sig och säga att "jag var utomlands, jag är såå häftig".

Men faktum kvarstår att det var bättre på Barrowlands Ballroom än på Hovet. Han var på bättre humör och ljudet, det var flera klasser bättre – för att inte tala om publiken. 

Låtlistorna var nästan identiska. Förutom lite annorlunda ordning på dem (och att skottarna fick en melodi mer) fick man i Stockholm 

Billy Budd

You Just Haven’t Earned It Yet, Baby

I Keep Mine Hidden

Life Is A Pigsty

mot Glasgows

Death Of A Disco Dancer

Something Is Squeezing My Skull

Why Dont You Find Out For Yourself

Best Friend On The Payroll

Some Girls Are Bigger Than Others

Och det är väl en smaksak antar jag. Jag är glad att jag fick båda.