onsdag 1 augusti 2012

Topp Tio



Det var länge sen sist. Riktigt länge sen. 
Men just i kväll ska Sight & Sound avslöja sin topp tio-lista över världens bästa filmer. Och det är stort om man älskar listor. Det är alla listors förfader, alla filmnördars referenspunkt och en oändlig källa till inspiration om man vill se bra film. En vän att hålla i handen när internet svämmar över av lite mindre seriösa avarter.
Listan görs om vart tionde år, och nu är det alltså just vart tionde år igen. Och eftersom jag har hur mycket tid som helst (semester) och OS är en bra bakgrund till att lista saker så...


Det är riktigt nördigt, men är man en list-nörd så är det som julafton. Och nej, det finns ingen objektiv sanning, bara en massa tyckande. I år har S&S samlat in 846 listor, som tillsammans nämner 2 045 titlar och än har man ju inte sett alla de filmerna. Och när tidningen kommer (nästa vecka) kan man börja frossa i en massa regissörers personliga favoriter - och hoppas att de inte väljer Citizen Kane och Vertigo och andra förutsägbarheter som är bra men.. inte dem man älskar.


Hursomhelst, jag var ju naturligtvis tvungen att tänka ut en egen lista. Och är är den.
Men först, hur det blev just de tio? 
Ja, man måste man ju bestämma spelreglerna. Filmer man beundrar och ser storheten i utan att älska (Hej Bergman, Welles och Dreyer) eller filmer som har gått in i hjärtat, trots eventuella småfel? Jag valde det sistnämnda, favoritfilmer och/eller filmer som berört mig på något speciellt sätt. Har man sett en film på bio två föreställningar i rad på samma dag, ja då lär den filmen ha en bra chans att komma med (det gjorde den). För helt ärligt är alla tio inte de tekniskt eller cineastiskt bästa filmerna någonsin. Men ändå mina favoriter.
Vidare ville jag inte ha mer än en film från en regissör eller för många filmer från samma genre. Där ströks en hel del filmer direkt och några få i en (näst)sista gallring, trots att de skulle kunna vara list-aspiranter.


Ja ni hör ju hur allvarligt det här är. Och mer list-fundernade finns det förstås på nätet, och Roger Eberts bidrag bör läsas. 


Så. Med reglerna i huvudet gick jag igenom minnet, och en del anteckningar, och kom fram till kanske 50 filmer. Suck. En första strykningsomgång, där bara verkligt reella kandidater fick vara med gav 24 titlar. I ett naivt försök att få till tio filmer skrevs sedan de givna filmerna ned. 
De blev 15 stycken. 
Så kandidater som inte var helgjutna favoriter (just i dag) föll bort. Det var nu den riktiga listångesten föll in. För en Scorsese måste ju med. Han har u gjort en hel rad filmer som nästan skulle platsa. Men den enda som återstod var Taxi Driver, och nu åkte den. För tio-femton år sen hade en Scorsese-lös lista varit otänkbar, liksom en utan Brief Encounter. Men den ströks också. Och Billy Wilder, han hade tre titlar kvar i racet, så två åkte, liksom ytterligare tre som föll för dubbelregeln. Å andra sidan, listan är ju inte en regissörs-lista. Bland de tio filmerna finns två regissörer som bara har åstadkommit en enda bra film, varav en bara gjorde en film. 


Men det återstod 15 tappra alltså. Och en av tre skulle fortfarande bort. Hur kan man välja mellan Sunrise och The Philadelphia Story, eller riktiga personliga favoriter som faktiskt betytt en hel del? Ja, jag fick gå på magen och stryka titlar som nästan inte gick att ta bort. Så hej då On the Town, den bästa musikalen (som å andra sidan inte är en genre som jag omhuldar så värst mycket). Och Sunrise, är det inte mer beundran än kärlek? Jo.



Så, här är de tio, i ingen ordning alls:

The Red Shoes (Powell & Pressburger)
North by Northwest (Hitchcock)
Festen (Vinterberg)
Point Blank (Boorman)
The Apartment (Wilder)
Aguirre (Herzog)
Apocalypse Now (Coppola)



fredag 16 juli 2010

I stället för semester – arbete

Sitter man på jobbet och inte har Eurosports Player (för Touren) får man försöka följa sporten på andra sätt. Just nu är det British Open, som i brist på Zachrissons kommenterande bäst följs på Guardians liverapportering. Utan den hade man ju inte vetat att Housemartins är fåglar och inte bara en poporkester.
I brittiska medier kan man för övrigt även läsa om Peter Sutcliffe, dvs Yorkshire ripper, som i dag fick veta att han aldrig någonsin kommer att få permis. Och apropå det är det snart dags för mig att läsa del fyra i David Peace Red Riding-kvartett, man måste ju portionera ut dem. Sen kan jag äntligen se filmerna också, de som fortfarande står där och lockar i bokhyllan.

Och allt det här skrev enbart för att Robin Söderling, som bara hade ett enda game att förlora, plötsligt vaknade på nio och ser ut att vända semifinalen i Swedis Open. Och jag får ändra redan skrivna texter. Hoppas matchen inte blir Mahut–Isner-lång nu bara.

torsdag 15 juli 2010

Tjena Moz

En blogg jag läser med flitig regelbunden het (där jag i dag via en kommentarstråd fick ögonen på en vad det verkar ypperlig pop-blogg) publicerar med nästan lika stor regelbundenhet egentagna bilder på registreringsskyltar med någon sorts pop-referens. Den här, som då och då står på min gata, har han dock inte publicerat.

måndag 12 juli 2010

Me and Bobby McGee

På jobbet händer det att vi skämtar om huruvida det verkligen kan vara mätbara tittarsiffror på en del tv-program, som gårdagens repris på Kalmar FF–Örebro, en allsvensk match från april som Canal Plus visade parallellt med den där VM-finalen. Den där VM-finalen alla tittade på, åtminstone alla utom jag.
Någon gång i mars lyckades jag fixa biljetter till Kris Kristofferson, och det tog gott och väl ett par månader innan jag insåg att han skulle gå på Cirkus scen ungefär samtidigt som SVT lämnade över till Chris och Glenn i Johannesburg. Nu gjorde det inte så mycket som jag de senaste dagarna inbillade mig, med facit i hand underhöll Kris oerhört mycket mer än Spanien och Holland verkar ha gjort. Att vi dessutom lyckades komma hem fem minuter in i förlängningen gjorde ju att vi inte missade något (självbedrägeri är alltid bra).
Men det var fascinerande att vandra hem genom Stockholm. Nästan inte en människa ute, de enda man såg stod utanför någon krog som visade fotboll. Alla ljud, allt ljus, som att gå i en kuliss från En kärlekshistoria och samtidigt nynna på Help me make it through the night. Är det så det är att inte vara fotbollsintresserad?

onsdag 30 juni 2010

På begäran...

They're forming in a straight line
They're goin through a tight wind
The kids are losing their minds
Blitzkreig Bop
They're piling in the backseat
They're generation steam heat
Pulsating to the back seat
Blitzkreig Bop
Hey Ho Lets Go
Shoot em' in the back now
What they want, I don't know
They're all reved up and ready to go


måndag 7 juni 2010

Hey ho let's go!

Ja, jo, det var ju ett tag sen. Men det blir inte alltid som man tänkt.
Skulle ju skriva om så mycket, men det mentala fick gå före. Som att inte stressa för mycket bara för att skriva nåt putslustigt här.
Och som inte allt det andra utanför cyberrymden var nog försvann alla bilder från mobilen, och jag som skulle lagt upp en bild på...
Jaja, nu lever jag igen i alla fall.

söndag 7 mars 2010

It's Oscar-time!

Det är den där natten igen och jag kan ju bara inte hålla mig, måste tippa lite, bara lite.

Så, om ni inte orkar sitta uppe hela natten kommer resultaten här:

Innan jag började kolla igenom kategorierna trodde jag nog på en delad pott mellan å ena sidan Avatar, och å andra sidan en handfull andra. Men nu känns det som Avatar för hela slanten här. Och det känns inte bra.
Men så här tror jag i alla fall det slutar:

Film: Avatar.
För inte tusan väljer de en liten krigsfilm som bästa film. Herregud, Cameron drar folk till biograferna ju! Så trots Camerons ganska jobbiga uppträdande efter Titanic-segern så blir det Avatar. Tyvärr, för det är den sämsta filmen av de nominerade, och då inkluderar jag alltså den ej sedda Sandra Bullock-rullen.

Regi: Kathryn Bigelow.
För att Hurt locker faktiskt är en bra film och att akademin tycker det och dessutom tycker att James Camerons ego redan är för stort och att de inte gillar honom så mycket (mer än att han drar in pengar till Hollywood). Plus att Avatar inte var så värst bra regisserad i de små scenerna, om man säger så.
Bigelow får det alltså inte, som firma Gentele & Lindblad kommer att hävda, för att det var dags för en kvinna. Utan för att hon gjorde ett bra jobb.

Skådespelare: Jeff Bridges.
Här kan man egentligen bara förlora. Jeff Bridges får gärna vinna. Colin Firth får gärna vinna. Och Jeremy Renner får gärna vinna.
Men det ser onekligen ut som ett one horse race. Jeff Bridges har ju fått all buzz, och det är sälllan de tre kanske viktigaste komponenterna sammanstrålar som här. Vi har den typiske losern som övervinner allt, vi har en populär skådis och vi har lång och trogen tjänst. Jeff it is.

Skådespelerka: Sandra Bullock.
Det trodde man inte va? Eller man hoppades i alla fall inte. Men har hon gjort en sån där helomvändnning akademin älskar? Har ju inte sett filmen (tar den på TV3 under 2013) men vem ska utmana? Gabourey Sidibe? Och Streep har väl en väl lättviktig roll?

Biroll, man: Christoph Waltz.
Ja, här pekar ju allt på Waltz. Damon och Harrelson är väl chanslösa, Plummer kan nog få ett par röster och Tucci är populär i Hollywood. Men det blir tyskt va?

Biroll, kvinnor: Maggie Gyllenhaal.
Kan Jeff Bridges-effekten hjälpa Maggie Gyllenhall att utmana Monique? Up inte air-skådisarna tar ut varandra (och ingen av dem var väl sådär fantastisk?). Penelope Cruz... nja. Men det är ju en skrällkategori så Moniques favoritskap till trots säger jag Maggie Gyllenhaal. Hon är ju poppis också.

Manus (adapted): Up in the air.
Chansar lite på Up inte air. Men Precious tar det nog va?

Manus (original): Hurt locker.
A serious man borde vinna. Up kan ta det. Men det lär bli The Hurt locker.
För övrigt är det en skandal att inte Avatar är nominerad här.


Foto: Avatar.
Kan Avatar vinna, trots att det mesta är fotat i en dator? Hoppas på Det vita bandet, och Hurt locker. Men tror tyvärr tyvärr att Mauro Fiore får ta emot statyetten.

Klipp Hurt locker
HL snuvar Avatar här. Man lever på hoppet.

Utländsk film: Un prohete.
I Sverige yrar vi mest över fenomenala Vita bandet, och jag hoppas den vinner, men åtminstone i England yrar man hundra gånger mer över Un prophete, så det gör man säkert i Hollywood också. Undrar när den kommer hit förresten.

Animerad film: Up.
Fast Fantastic mr Fox hade varit roligare.

Art Direction: Avatar.
Men var det så mycket AD i filmen?

Kostym: Nine.
Colleen Atwood vinner över Sandy Powell.

Makeup: Star Trek
Star Trek skulle ju vara nominera som bästa film, det var ju därför man nu skulle ha tio filmer där. Nu blev det inte så, men makeup vinner man, scifi-maken vinner över kostym-maken alltså.

Score: Avatar i utklassningsstil.
James Horner vinner över Hans Zimmer.

Song: Crazy Heart.
Randy Newman har som vanligt två låtar med, men det blir Crazy Heart-låten. Tacka Jeff Bridges för det, T Bone Burnett!

Sound editing: Avatar, va? Helt oförtjänt (Hurt locker), men tyvärr blir det så.

Sound mixing: Avatar, va? Helt oförtjänt (Hurt locker), men tyvärr blir det så.

Visual fx: Avatar, va? Kvällens säkraste vinnare.


Doku: Which Way Home.
För Human touch-vinkeln. Plus att tillräckligt många i akademien pga titeln tror att den handlar om Irak-kriget. Kolon-titeln vinner inte i år alltså. Skräll!
Å andra sidan finns det två kolon-filmer i korta doku-klassen, så där vinner... den med mest appealing titel: The last campaign of Governor Booth Gardner.


Kortfilm (animerad) Nick Park!
Kortfilm: The New tenants. Bara för att ta nån i högen.

Alltså:

Avatar 7
Hurt locker 3
Up in the air 1
Crazy Heart 3
Inglourious Basterds 1
The Blind Side 1
Star Trek 1
Nine 1
Up 1

Hoppas jag har fel!