På jobbet händer det att vi skämtar om huruvida det verkligen kan vara mätbara tittarsiffror på en del tv-program, som gårdagens repris på Kalmar FF–Örebro, en allsvensk match från april som Canal Plus visade parallellt med den där VM-finalen. Den där VM-finalen alla tittade på, åtminstone alla utom jag.
Någon gång i mars lyckades jag fixa biljetter till Kris Kristofferson, och det tog gott och väl ett par månader innan jag insåg att han skulle gå på Cirkus scen ungefär samtidigt som SVT lämnade över till Chris och Glenn i Johannesburg. Nu gjorde det inte så mycket som jag de senaste dagarna inbillade mig, med facit i hand underhöll Kris oerhört mycket mer än Spanien och Holland verkar ha gjort. Att vi dessutom lyckades komma hem fem minuter in i förlängningen gjorde ju att vi inte missade något (självbedrägeri är alltid bra).
Men det var fascinerande att vandra hem genom Stockholm. Nästan inte en människa ute, de enda man såg stod utanför någon krog som visade fotboll. Alla ljud, allt ljus, som att gå i en kuliss från En kärlekshistoria och samtidigt nynna på Help me make it through the night. Är det så det är att inte vara fotbollsintresserad?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar