Har de senaste veckorna lyssnat mycket – väldigt mycket – på Bill Evans, den genialiske jazzpianisten. Och eftersom jag bara har två av hans skivor så är det de som har gått i repeat.
Ömsom sentimental, ömsom energisk, instrumental pianojazz, riktigt skönt att lyssna på när man mest bara sitter och funderar.
Men före denna exkursion var det mest Sam Cooke som gällde. Och det är det nu också. Vilken fantastisk röst mannen hade!
Har tidigare tyckt att rösten var ok men låtarna närmast corny och tuggummilätt och därför avfärdat honom. Men gospeln och liveskivorna, wow!
Nån analys blir det inte, bara – wow!
Att jag numera även äger en box med funk/soul från tidigt 70-tal gör inte saken sämre. Gick nonstop i går, med fjärrkontrollen i handen så var fjärde låt kunde hoppas över. När det blev för funkigt blev det lite jobbigt för huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar