Jag har aldrig varit helt förtjust i Gus van Sants filmer. Jag missade Drugstore Cowboy när den kom (och var sådar imponerad när jag såg den i Lund för tio år sen). Precis som My own private Idaho var den bara för mycket. Och då mest fluff. Det tidiga 90-talets indiefilmkramare älskade sönder den sistnämnda, men trots att jag ville vara en i gänget kunde jag inte se storheten. Kunde inte då och kan inte nu.
Sen blev det för mycket Hollywood. Minns att han var ganska rolig i Berlin 1998 när han pushade tradiga Good Will Hunting, och det var väl där skon klämde: peronen Gus var hundra gånger roligare än regissören van Sant. Sen dess har jag bojkottat filmerna och aldrig ångrat det.
Men det skulle jag ha gjort. Under en dryg vecka har jag nu sett hela van Sants "Dödstrilogi" och är helt förstummad. Gerry (nämnd här tidigare) fegar ur på slutet men är annars lysande.
Last Days går inte att betygsätta, det är en upplevelse snarare än en film om en rockstjärnas (Kurt Cobains) död. Hypnotiskt är bara förnamnet.
Men diamanten är Elephant, Hade det gått hade jag sett om den direkt när eftertexterna slutat, en känsla jag nog inte haft sen jag såg Festen (och den gången gjorde jag just det, gick ut ur biografen Dagmar i Köpenhamn och in igen och köpte biljett till nästa visning).
Det var natulrigtvis lustigt ("lustigt") jag skulle gå och se en dödstrilogi just den här veckan.
Men jag visste ju faktiskt inte att det var en uttalad triolgi, bara att det dog folk i åtminstone de två sista filmerna. Och jag visste inte att alla tre skulle suga tag i mig så, trodde ju faktiskt att de skulle vara mediokra. Men jag har har gått omkring i ett dis sen jag såg Elephant och kan inte avgöra vad som är vad, och om det är bra eller inte. Mina känslor är helt uppfuckade och jag skyller på en amerikansk triologi när jag inte orkar stå upprätt.
Det har antagligen lite med Elephants handling att göra, high school-filmer som är på riktigt har en tendens att få mig att fastna i minnet och känslan av avgrund. Men det var stämningen, bildspelet och i synnerhet ljudspelet (av en Leslie Schatz) som gjorde det.
Jag knockades av att det var så oerhört bra gjort, av känslan jag fick och av det jag såg. För jag kunde bara tolka dödsscenerna som befrielse. För gärningsmännen och för offren.
Snart har van Sants senaste alster, Paranoid Park, premiär. Missa inte den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar