American kulturgangster

Det var en sån vecka, stress stress stress.
Och när jag äntligen var ledig... var det ganska skönt faktiskt.
Jag hade prickat in en film från Paraguay (!) på Cinemateket, och skulle samtidigt spela in en iransk film på SVT för titt på kvällen.
Så vad händer? Missar tack vare SL (aldrig mitt fel) Paraguay-filmen och inser när jag går en långpromenad istället att videon, den ställde jag ju aldrig.
I stället knallar jag spontant på bio och ser American Gangster, en djupt grabbig och mycket amerikansk film.
För det är ju så mycket lättare att ta till sig Denzel Washingtons "ho ho ho" och skott mot andras huvuden än små iranska filmer som masar sig fram mot ett tragiskt slut, hur mycket bättre de sistnämnda än är. Och då kan jag ändå slå mig själv för bröstet för att jag är så mycket bättre än många andra att se mystiska filmer från länder vi knappt kan placera på kartan. Men vill folk ju hellre se "Idol" än, ja , vad annat som helst, också. Det är sånt jag kan vakna av mitt i natten.

Men American Gangster var det. Ridley Scott är ju en högst ojämn regissör. Hans mästerverk Blade Runner är nyutsläppt på fin dvd och skulle göra sin fin i den belamrade bokhyllan men 1492, GI Jane, Matchstick men och Kingdom of Heaven vill jag knappt medge att jag tog mig igenom (och det gjorde jag inte heller med Kingdom...).
Här går han på halvfat, får till ett par riktigt bra scener, men blinkar lite för mycket åt filmer som Gudfadern (som att Denzels imperium sänks i krossklippning med ett kyrkobesök, alltså tvärtom mot Michael Corleones våldsorgie när dottern döps - och här mycket sämre gjort) och Heat (mötet Denzel-Russell Crowe håller inte Heats De Niro-Pacino-klass om man säger så).
Det som framförallt gjorde mig besviken var det slappa musik-valet, som var helt förutsägbart och man såg hur bolagscheferna hade beordrat fram ett soundtrack som ska sälja som smör med samma gamla soul-klassiker. Eller vad sägs om Across 110th street när svarta gangsters i Harlem gör upp och man sen får följa hur heroinet packas om?
Det trista är ju att att bara rättigheterna till den sönderspelade klassikern antagligen kostade mer än den paraguyanska Paraguayan Hammock och den iranska Klockan 5 på eftermiddagen – tillsammans.