Läser i Sydsvenskan (på nätet som den IT-människa jag är) att Hans-Uno Bengtsson har dött, bara 54 år gammal, "Efter en tids sjukdom" vad det nu kan betyda.
Hans-Uno är en av få som har fått mig intresserad av fysik och vad man kan göra med den. Tyvärr kom han in i mitt liv sent, via diverse tv-program i början av 90-talet. Då var jag redan helt blåst på området och det var för sent att välja en levnadsinrikting som inbegrep ämnet fysik.
Och tur är väl det, egentligen.
Hans-Uno var av den gamla stammen folkbildare, såna som brinner för kunskap och att lära ut och gärna under lättsamma former, så att även de tröga motvilliga idioterna längst bak i klassen (jag!) blev intresserade. Han var en slags Bodil Jönsson meets Sten Broman med en synthfrilla av guds nåde.
Extremt lundensisk var han även när han var med i barnprogram, och han hade inga problem med att i högst seriösa tidskrifter avfärda andras torier som mög (det här sista hittade jag när jag googlade lite).
Och sånt måste man ju bara gilla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar