The Rebirth

Tystnad kan vara så skönt och så hemskt på samma gång.
Själv har jag varit tyst, så tyst, så länge att jag knappt minns när jag inte var det.
Överallt och mot alla och mest mot mig själv, eller mest mot dem (saker och människor) jag helst skulle ha velat höja rösten mot. Till. Höja rösten som i att prata.
Och när det är tyst blir det ännu tystare när det inte går att låta. Och så snurrar spiralen allt fortare och det blir bara svart när man drar i nödbromsen. Och tro mig, jag har försökt.

Det är sånt (och andra saker, som vad jag ska äta till middag) som far i huvudet mest hela tiden, men framför allt när jag såg den japanska filmen The Rebirth i veckan. Där var det också tyst.
Efter knappt tio minuter avtog all dialog (två monologer). Inte en stavelse yttrades under halvannan timme. Och all yttre handling, ja, den hann inte ens börja.
Han åt, hon skalade en potatis i kantinen.
Hon diskade, han jobbade på stålverket.
Hon stekte ett ägg, han badade.
Han körde bil, hon satt i sitt rum.
Det var ungefär det, allt upprepat ett tjugotal gånger.
Extremt provocerande för en del, som suckade och gick.
Extremt bra, för några få. Som jag.

Man kan se det som kejsarens nya kläder, men då gör man det alldeles för lätt för sig. Visst kan det vara nonsens när ett rått ägg i de femton första scenerna plötsligt blir ett stekt ägg och får huvudpersonen att gå en annan väg. Men det kan också vara stor filmkonst. Och här var det det. När filmen är så konsekvent och aldrig släpper taget om åskådare eller karaktärer blir det makalöst. Man kan jämföra med Gus van Sants Gerry, inte helt olik The Rebirth. Också väldigt bra, men ett lysande exempel på hur filmmakaren inte vågar lita på publiken och tvingar på oss ett ointressant och inkonsekvent (lyckligt?) slut.

Det tog två dagar innan jag ens kunde förmå mig att prata om The Rebirth. Nu har det gått fyra dagar och jag är fortfarande i trans. Filmen öppnade något nytt rum i mitt huvud, som jag hade behövt öppna för länge sen, men inte velat.
Tyvärr gav den också bränsle åt en del insikter som jag inte vill ha, men som ligger där och gror. Som jag aldrig kommer undan men gärna hade sluppit, tankar som bara kan göra allt värre.
Men så är det ju med konsten, den både ger och tar.
Den fick mig i det här fallet att skriva här, bara för att få skriva av mig nånstans.
Tills vidare ska jag försöka fortsätta avlasta mig här.
Om den kulturella näring jag får i mig och vad den gör med mig.