Girlfriend in a Coma

Vi tror att i är nåt, lite... mer. Inte nödvändigtvis bättre, men vi står på en plattform och tror att det här är livet.
För att vi vet vem Mika är.
För att vi inte har biljetter till Arcade Fire på fredag (VARFÖR HAR JAG INTE DET???).
För att vi skriver meningslösa bloggar.

Ibland kommer det nån som vill ta bort illusionen och är det i bokform kan man ge sig den på att det är en ung (manlig) journalist som låter en av oss råka illa ut och få sig en tankeställare.
Han skriver och får hur mycket beröm som helst. För att han skriver så nytt, så som... ingen har skrivit sen den han kopierade kopierade. För att han utmanar.
Vilket han inte gör. De blir publicerade i bokform (Ja, jag är avundsjuk) men tar inte chansen att utmana. De bara mjäkar på och vill inte förändra – ijentlien – bara själva klättra på Debban-stegen.
För utmanaren får inte gå utanför systemet. Charlie Sheen blev inte kommunist för att Gordon Gekko var svinkapitalist i ”Wall Street”. Han blev en av de nya moderaterna.
Och där nånstans går brytpunkten, mellan de som vågar och de som inte är värda mer än en tiokronors kartonageupplaga på Konsums bokrea.

Ok. Det där var inte djupt eller ens stringent. Men en slags beskrivning av ”Girlfriend in a coma”. Eller vad den inte är.
För Douglas Coupland går faktisk utanför ramarna, och säger att vi alla är små skitar som borde skärpa oss, inte bara figurer som räddas av kärleken på slutet och att allt blir bra bara vi inte överger Sofo.
Och när jag nu äntligen har jag haft tid att läsa klart den nio år gamla romanen måste jag säga att jag gillade den – trots ett absurt uselt new age-slut.
Om jag nu fattade rätt alltså.

Och ja just det, att läsa den på engelska var formidabelt. För det är barnsligt kul att hitta alla de Smiths-refernser han har kastat in i boken. Bara att räkna alla låttitlar som smyger sig in tar musten ur en.