Julefrid

Efter en hel julhelg med ytterst marginell internet-åtkomst känns det nästan som att komma upp ur en jordhåla att kunna surfa fritt (nåja) igen.
Mina två medhavda böcker har knappt fått komma fram ur väskan, än mindre öppnade.
Nån julfilm har jag inte sett, inte ens Fanny och Alexander eller Selma, ja det har nog sällan setts så lite tv som de här dagarna. Skönt. Själen har fått sitt också, den behövde den.

Halmstad är lika grått och trist som vanligt. Den stora nyheten är att Gyllene tider-affischen jag skrev om för nästan exakt ett år sen verkar vara såld, nedplockad var den i alla fall och samme (lite mindre)långhårige kille hade den 22:a december för många kunder att betjäna för att orka svara på mina frågor.

Bavian

För några veckor sedan, eller har det kanske snarare gått en dryg månad?, presenterades de nominerade för Nordiska rådets litteraturpris. Att Sverige nominerade Johan Jönsons lysande Efter arbetsschema och Andrzej Tichy och hans Fält var en glad nyhet, men det roliga ("roliga") var hur stort hela nomineringsgrejen slogs upp på diverse kultursidor.
För det var knappast ett genuint intresse som styrde, bara slentrian, slöhet och en slags "så ska det vara för kulturpris är fina saker och dem slår vi upp".
För i ärlighetens namn, vem läser de norska och danska och färöiska böckerna?
Inte många, i synnerhet om man jämför med t ex Booker-priset, vars nominering och vinnare bara får notiser.

I Sverige har i alla fall knappast någon läst förra vinnaren, danska Naja Marie Aidts Bavian, den är inte ens översatt än. Den kommer någon gång i vår, alldeles väldigt för sent. Kan man fixa Harry Potter på en kvart kan man fixa Bavian på ett halvår, eller ett år eller två – novellsamlingen kom 2006.
Å andra sidan, den som väntar på något gott... för det är verkligen gott att vandra in i denna grymma, sjaviga, ibland hopplösa värld, ömsom överfull av ömsom ekande tom på kärlek.
15 noveller som man sällan vet vart de tar en, bara att det är skrämmande, och bra. Allt är förstås inte lysande, men lägstanivån är tillräckligt hög för att du inte ska fastna i läsningen.

Danmark för övrigt nominerat Helle Helle och hennes Ned til hundene. Men en dansk författarinna i samma ålder och med samma tema och i samma prosastil skulle vinna även 2009 är nog inte att vänta. I stället lär väl Per Petterson (Jeg forbanner tidens elv) ligga bra till, norrmannen är redan på väg att bli etablerad i USA, det är som vanligt bara Sverige som vägrar se över Liza Marklund-horisonten.

Rundgång

För två veckor sedan trillade senaste Sight & Sound ner i brevinastet. Hemma hos mig liksom hos de flesta stora svenska mediehus nöjesredaktioner.
Som många andra läsare av tidningen blev jag förvånad över förstasidans stora rubrik "The best of 2008". Det var ju inte Empire jag läste.
Nu råkar jag ju gilla listor, så jag skrämdes inte bort (och skrämdes man lugnades man av redaktör Nick James text), utan började kolla vad de 50 olika kritikerna (ingen svensk) tyckte. Och upptäckte förstås direkt att Låt den rätte komma in placerade sig delad nia på listan. Av årets alla sedda filmer alltså.
Starkt jobbat, tänkte jag, men struntade i att leka journalist och skriva om det. Jag kunde ju inte ana vilket scoop jag satt på, jag vet ju att tidningen finns hos DN, Svenskan, TT...

Men inte förrän Nicholas Wennö skrev om artikeln, som publicerades först i dag onsdag 17 december, började svenska medier skriva om "nyheten". Aftonbladet, TV4, ja till och med Östran skrev. För att inte tala om bloggosfären, ni vet den som ska ligga i framkanten och driva medierna mot snabbare nyheter och inte bara skicka runt gamla nyheter i ett evigt kretslopp.
Söker man på "Sight & sound" och "låt den rätte komma in" får man en hel bunt träffar. Det intressanta är att de svenska bloggträffarna är från 17 december, medan de internationella börjar redan 1 december, när man kunde börja läsa tidningen.

Lite extra roligt är det att läsa hur olika versioner träder fram. I Aftonbladet är omröstningen till exempel "traditionsenlig". Martin Söderström har nog inte gått till källorna och läst Sight & Sound ordentligt.

Själv har jag lärt mig läxan att börja rapportera in dessa scoop, man ska aldrig ta för givet att redaktionerna gör det själva.


Och just det, topp-10-listan ser ut så här:

1. Hunger
2. There will be Blood
3. Wall-E
4. Gomorrah
5. En julberättelse
5. Mellan väggarna
7. Of Time and the City
8. Happy-go-lucky
9. La Mujer sin cabeza (The headless woman)
9. Låt den rätte komma in

Det mest roliga är att hela sju av dem har gått, går eller kommer snart på svenska biografer. Vi får hoppas att Hunger, argentinska thrillern La Mujer sin cabeza och Terence Davies dokumentär Of Time and the City kommer hit också.

Glögg

Ni får ursäkta om en del saker här är gammal skåpmat, yesterday's news in yesterday's papers och så, men jag har varit på helt andra håll än bland bloggar och nyheter på sistone.
Därför kan jag fortfarande undra hur Johan Esk kan få hela uppslag i Journalisten om att han var nära att bli utbränd, samtidigt som han ändå skrev lite i DN och samtidigt satt (sitter) i SVT:s morgonsoffa och pratar sport varannan vecka.
Jag tvivlar inte på att Esk har mått dåligt av för mycket jobb och naturligtvis är det bra att någon ryter till om hur vi har det.
Men om man verkligen är utbränd har man faktiskt inte energi att skriva i tidningen och samtidigt sitta i tv och tycka. Jag hoppas Johan Esk slipper uppleva hur det verkligen är att vara slut.

Bokrea

För vanliga döda är bokrean i februari årets bokköparfest. Jobbar man där jag jobbar har man två andra höjdpunkter att se fram emot; när recensionsexemplar och gratisexemplar säljs för en tjugolapp som går till Läkare utan gränser. Vi hade en sån dag nu och jag kom som vanligt hem med alldeles för många böcker.
Men inte kan jag väl tacka nej till Amanda Svenssons Hey Dolly, Hassan Loo Sattarvandis Still, antologin Våld till vardags, Rafik Schamis Kärlekens mörka sida, Johan Jönsons förra bok Restaktivitet, Ola Wikanders julklappsönskade Ett träd med vida grenar, Katrine Kielos Våldtäkt och romantik och några till för tjugo spänn styck?
Dessutom fick jag med mig filmklassiker som Kaninmannen, To be or not to be (Lubitsch version) och Ealingklassikerna Hue and cry och Lavender Hill Mob för en tia styck.
För att inte tala om den danska kulturtidskriften (eller vad man ska säga?) Victor B. Andersen's maskinfabrik. Gratis.

Lyckopiller

Så seg, så seg, jag jobbar nog för mycket igen.
Men i går fick jag mig ett 109 minuter långt lyckopiller som varar länge länge, som tillochmed fick en pessimist som jag att plötsligt vilja leva tills jag är 90. Young@heart, en dokumentär om pensionärer som sjunger i kör, var det som gav mig den vitaminchocken.

Men det var förstås inte vilka pensionärer som helst, och inte vilka låtar som helst heller. Dessa 74–92-åringar sjöng Sonic Youth, Talking Heads, Hendrix, Bowie, Ramones, Bee Gees, James Brown... och ni har aldrig nånsin hört Nothing compares 2 U innan ni har hört en 80-plussare sjunga den om en nyligen avliden körkompis. För att inte tala om Coldplays Fix you (det här klippet är inspelat två dagar efter att sångarens bäste vän har avldit).
För som i alla bra dokumentärer finns här även plats för livets baksidor, i en kör med medelålder över 80 vet alla att medlemmarna trillar ifrån med jämna mellanrum. En sälta som förstås bara gör filmen bättre och såväl vår som körens glädje större när skratten väl kommer. För det här är en hel bunt glada pensionärer som vet hur man skrattar och hur man lever.
När jag blir gammal ska jag också sjunga i kör!

SVT visar sent sent på kvällen den 22 december en 58-minutersversion av Young@heart. Missa inte den tidiga julklappen!

(enligt SVT:s pressida visade de filmen i vintras, något jag helt missat)

Trailern hittar ni här.

ps. Damen längst fram i mitten på bilden ovan hette Eileen Hall och var 92 år gammal när filmen spelades in våren 2006. Bara hon hade varit värd en hel dokumentär. Nästan så man blev kär.

Ferris!

Om det mot förmodan finns någon där ute som inte har sett Ferris Bueller's Day Off, eller på svenska Fira med Ferris, så har denne chansen att ta igen luckan i sin kulturbildning i eftermiddag.
När jag säger att filmen visas på TV4 och att jag ändå tycker att ni ska se den förstår ni hur stor denna komediklassiker är. 15.00 är den skamliga tiden filmen göms undan på. Att fyran försöker gömma den är väl ett tecken så gott som något på att den är sevärd?

Och jag vill verkligen poängtera att detta tips är allvarligt menat.

Parky

I kväll har tvåan ännu en av sina onödigt bespottade temakvällar, den här gången om den brittiske tv-intervjuaren par excellence, Michael Parkinson.
Visst kan man säga att han blir lite gubbig ibland, men om jag någonsin fick välja en tv-intervju att bara njutbart lyssna på skulle det vara Parkinson intervjuandes Michael Caine. Och se, i kvällens program ingår just ett sånt möte!
Från 21.20 och trekvart framåt kan vi inte bara njuta av det mötet utan även av världens roligaste skotte: Billy Connolly. Missa inte!
Själv ska jag sätta videon.

Filmfestivalen

Det är filmfestival i stan och jag borde få fyrkantiga ögon av allt tittande.
Men... så många filmer blir det nu inte.
Mellan en ny Kim Ki-Duk och nytt från "En soap"-regissören Pernille Fischer Christensen hittade jag några dokumentärer om Östeuropa och pensionärer som sjunger i kör (den senare, Young@heart, har hyllats rejält i USA).

Lite i senaste laget kan jag i övrigt tipsa om den riktigt starka orkanen Katrina-dokumentären Trouble the Water.
Resten av det verkligt sevärda verkar vara förpremiärer, som Hunger och Gomorra.
Mest förvånad är jag över att dokumentären American Teen inte är med här, den är inte bara väldigt bra, den hade passat festivalen som handen i handsken: amerikansk, independent, ungdomlig, relativt ung regissör på gång mot kändisskap.
Dessutom vann den pris i Sundance, något uppskattningsvis en femtedel av alla filmerna i Stockholm verkar ha gjort, i alla fall enligt programbladet. Om de inte vann "Silverbjörnen i Venedig", som Paper soldier påstås ha gjort (ett sånt korrfel får inte slinka igenom hos en festival som vill vara seriös).

The brief wondrous life of ours

Jo, jag lever och har hälsan. Tror jag.
Har haft ett avbrott i den läsande och skrivande delen av livet bara. I augusti gick jag på en månads semester och läste under de veckorna kanske åtta sidor i en bok (Paul Austers Brooklyn follies, inte alls dålig) och några få tidningssidor (mest Hallandspostens sportuppslag). Av internet nästan ingenting. Läste mailen ibland, men inte mer.
Trodde jag skulle komma tillbaka efter den välbehövliga och enormt sköna informationsavvänjningen, men orkade inte. Var åter på jobbet men läste inga böcker, knappt några tidningar och inte många texter på nätet. Och definitivt inga bloggar (jo en, vilken säger jag inte, kanske är det just din?).

Och det har varit så skönt.

Jag har "missat" massor av skitnödiga debatter, krönikor, recensioner, skivsläpp och nyheter. Och i stället fått lite mer lugn i kroppen. Nu hoppas jag kunna behålla lugnet och samtidigt skriva lite, både här och mer analogt.
Och läsa. Och se och lukta på blommorna.

Efter knappt två månader utan bokläsning tog upp Sylvia Plaths helt omstörtande fantastiska The Bell Jar. Och det var nog tur det, att den var så enorm och gav en sån elchock för själen att jag vaknade. Annars hade jag kanske inte läst än.
När jag, motvilligt, läst ut den visste jag inte vad jag skulle ta mig till, men plockade upp The Brief wondrous Life of Oscar Wao, den efterlängtade, tokhyllade och Pulitzerprisvinnande debuten av Junot Díaz, ur högen av att-läsa-böcker.
Och om The Bell Jar knockade mig vet jag inte vad jag ska säga om Oscar Wao. Att blixten slog ner? Jag kan visst hitta en del invändningar men det vill jag inte. Det är kärlek och värme jag känner. Jag ville verkligen inte gå ur Oscars (eller snarare Yuniors, och Belis och, på sitt sätt, Trujillos) värld. Den som är New Jersey och New York, men främst Dominicanska republiken.
Och inte visste jag att jag visste så lite om det landet. Parallellt med bokens ljuva och grymma handling får vi nämligen i texten och i ett fotnotssystem landets moderna historia, från den grymme Trujillos maktövertagande 1930 och framåt. Och det är tillräckligt fängslande bara det.
Drog mig för att läsa de sista 50 sidorna, gjorde det bara när jag kunde slappna av helt. Och när jag var klar var jag bedrövad, jag ville ha mer. Ett sätt jag ska lösa det på är att snarast gå till biblioteket och låna Bockfesten, Mario Vargas Llosas dokumentärroman om diktatorn Trujillo. Har varit sugen på den länge, nu är den ett måste.

Jag läste i tidningen Vi:s boksatsning Vi läser (det var ingen höjdare direkt) att Oscar Wao kommer på svenska i vår. Men om ni tror att ni behärskar engelskan, läs den i original. Det är så mycket slang och dialekt (inte svårförståelig) att jag inte kan se hur en översättning kan bli bra. Dessutom kryddas boken med många många spanska ord och meningar som aldrig översätts. Min gymnasiespanska är sisådär, men man förstår ändå.
Men be mig inte komma med mer specifika kommentarer, är fortfarande för nära boken för att kunna skriva vettigt om den.

Hur går man vidare efter två såna upplevelser i rad då? Med något på ytan enkelt kanske.
Tog tag i Leif GW Perssons En annan tid, ett annat liv och erkänner mig än en gång besegrad. Det är rappt och bra och ett fint exempel på en pageturner.
Parallellt sitte jag med näsan i Naja Marie Aidts novellsamling Bavian, den som vann Nordiska rådets litteraturpris i våras. Eftersom det är på danska läser jag den i original men det är faktiskt en skandal att den inte har kommit på svenska än. Ett rykte säger att lilla Ellerströms ska ge ut den, vi får väl se. Nån borde göra det. NU.
Väntar med att skriva om den, men om jag säger att Bavian ligger någonstans mellan Helle Helle och Ninni Holmqvist – fast skarpare, ja då förstår ni att det är bra. Skitbra tillochmed.

Redo för maraton?

Inte Stockholm maraton, det är i juni. I dag lördag ska ni bänka er i soffan med en massa frukt och vatten och annat nyttigt (och kanske ett glas vin, det kan ju vara gott) och bara njuta av 5 timmar och 45 minuter Mad Men. Det är första säsongens första sex avsnitt. Del sju till tretton kommer på söndag.
Det bli fin uppvärmning till säsong två, som startar nästa söndag.
Alltså: Kanal 9 lördag 13.10.
Missa det inte!

Långt ifrån Le Clézio

Jag har inte läst Jean-Marie Le Clézio och tänker inte kommentera valet mer än att det verkar vara bra och att jag antagligen kommer att bli en i en lång rad som läser fransmannen i höst och vinter. Vill man veta mer om Le Clézio misstänker jag att Slow motion kommer att skriva vettigt och intressant om honom.

När nobelsändningen var slut och kulturarbetarna i televisionen fått säga sitt zappade jag runt lite (jag är hemma och har feber och ont i halsen och yrar) och kom till Harald Treutiger.
Man undrar om han när han stod i zenit hade trott att han skulle leda bingo-program på fyran vardagar klockan 13.30? Man undrar vidare och vill egentligen inte veta vem som kom på idén att dekoren skulle vara stora spermier som simmar uppåt?
Och vem sitter i publiken. Det är ungt folk som verkar måttligt intresserade. Praktikanter? Eller av arbetsförmedlingen dittvingade söka-jobb-kursare?
Livet är fullt av mysterier.

Priset

Ja, så var det dags då.
Vem får det, vem får det än en gång inte?

Man kan ju hoppas att det går till nån man läst och uppskattat (DeLillo, Roth, Oz, Morrissey... eller allra helt Willy Kyrklund förstås). Fast nästan ännu hellre någon som behärskar reportaget. Synd att Studs Terkel är så gammal, PO Enquist svensk och Ryszard Kapuscinski avliden. För att inte tala om Norman Mailer förstås.

Nä, nu tar jag fram min Hertha Müller ("Hjärtdjur") ur bokhyllan och börjar läsa.

Eldorado

Gårdagen tillhörde inte bara Michael Powell, den tillhörde även Jørgen de Mylius.
Den som inte har växt upp i ett mexitegelinfluerat sydsvenskt 80-tal, där dansk fjernsyn utgjorde ett normalt alternativ till TV1 och TV2, ja han eller hon kan inte förstå nostalgin som kommer över en när de Mylius dyker upp i rutan.
Det var på jobbet, när jag lyssnade på dansk förmiddags-tv den danske melodifestivalkungen dök upp och pratade om ett rödvitt Nöjesmaskinen eller vad motsvarande program hette i Sverige ca 1983. Och då kunde jag ju inte jobba på några minuter.
Ja, det var bara det, en djupdykning i glömda minnen.

Peeping Tom

Blev i går tipsad om att det var 103 år sedan gentlemannen Michael Powell föddes. Denne Powell som förutom en ojämn solokarriär tillsammans med Emeric Pressburger skapade några av de bästa och mest bildsköna filmerna som har kommit från de brittiska öarna. Raden av mästerverk är lång, men jag tror att det blir Black narcissus när jag i helgen ska fira av Powell.
Helst skulle jag vilja läsa hans tjocka självbiografi, som lär vara ruskigt bra. Men den får vänta, raden av ska-läsa-böcker är vansinnigt lång just nu.

Tecken på mänsklighetens vansinne, del I

På Manhattan finns det en butik på (minst) två våningar som enbart säljer tröjor, muggar, leksaker, musmattor, younameit med M&M-loggor på. Ja, och så säljer de M&M:s förstås. Och folk köper. I drivor.
Rakt över gatan från den affären ligger en likadan, fast de säljer Hershey's olika chokladsorter och t-shirtar et al med märkena på.



(Jag har varit i New York. Hade tänkt skriva av mig om det direkt efter hemkomsten men det lär bli korta nedslag då och då i stället, stan sitter fortfarande fast i huvudet på mig, veckor efter landningen på Arlanda.)

Paul Newman

Jag har svårt att tänka mig någon Hollywood-skådis som har varit bättre, snyggare och coolare under en så lång period som Paul Newman. Och som dessutom har behållit sin integritet. Nu är han borta och vi får förlita oss på dvd-spelaren för att se honom igen.

En sen uppdatering med Jan Agheds kommentar.

Gravensteiner

Sitter och varvar ner efter dan och tar ett äpple. Ett Gravensteiner.
De må se lite fula, skadade, snedväxta, skadade ut.
Men jag undrar om inte just Gravensteiner är det godaste av alla äpplen.

Jo, jag är tillbaka, efter en lång och välbehövlig semester.

Woody och jag

Senast jag var i New York, eller om det var näst senast, besöken kom i halvstrid ström på den tiden, köpte jag för första och hittills enda gången i mitt liv tiskriften The New Yorker. Enbart för att hela omslget pryddes av den lysande rubriken: Everything you always wanted to know about Woody and Mia (but were afraid to ask). Det handlade föstås om Woody Allen och hans motbjudande kärlek till styvdottern.
Den här gången blir det också Woody i New York. Har lyckats parera in besöket när hans senaste, ganska ljumt recenserade, Vicky Cristina Barcelona går på bio där. Och var ska man se en Woody Allen-film om inte i New York, även om den utspelar sig i Katalanien?

God bless America!

Veckans stora mediehändelse borde väl ändå vara den här: "Americans 'find body of Bigfoot'".

Det mest fantastiska är kanske ändå experten Jeffery Meldrums titel i artikeln: "a Bigfoot researcher and Idaho State University professor". Hade det inte varit för att jag en gång kände en kille som hade pluggat på just Idaho State hade jag inte trott på det. Nu förklaras kanske även det faktum att den killens favoritfilm var The Cutting edge.
Only in America.

Oh mercy!

Jag skulle gå och lägga mig, bara stänga datorn först. Kollade av RSS-läsaren först och såg att ett inlägg på Marcus Birros blogg heter Jag har löst Gothens gåta!. Det måste man ju läsa. Och så var man fast.

Det handlar om Sisters of Mercy och Lucretia, My Reflection och herregud det måste ha varit 15 år sen jag såg den videon senast. Var ju tvungen att dra fram skivorna från hyllan (skivan, hittar bara A Slight case of Overbombing) och spela och som sagt. Man är fast.
Jag kan bara undra hur annorlunda mitt liv hade sett ut om jag verkligen hade fått upp ögonen för Eldritch & co när jag var 14.
Inlägget – som läses på egen risk – hittas här.

Och på tal om Birro lånade jag faktiskt hans Landet utanför på mitt Solnabibliotek i dag. Den och en bok om New York.

Och inte är han helt kass på att programleda heller, Birro. När jag skriver det här pratar han (i Karlavagnen, P4, med Birro varje fredag) med Bertil i Älvdalen som inte tror på klimatkrisen. Och Bertil får synas, just – synas. När ämnet glider över i surströmming frågar Birro det jag också undrar – luktar en gammal surströmmingsburk sämre än en nyare? (Det gör den inte säger Bertil.) Och när han råkar trampa snett och fråga om frun som visar sig ha lämnat Bertil för tre år sen, ja då klarar Marcus det klavertrampet som en annan Nurejev.
Fast när han frågan en annan mas om denne gillar Dan Andersson och får det helt underbara svaret Vem fan är det? Är det han som tränade Leksand?, ja då kan inte ens Birro lösa den gordiska knuten.

Och jag som bara skulle gå och lägga mig.

Dadadadadadadada Dadadadadadada Batman

Såg äntligen The Dark Knight i går. Och det var två timmar och 20 minuters ren glädje. Kan inte komma ihåg när jag senast bara njöt så av ren action och humor och, ja, underhållning. Självklart kan man skylla på att jag valde att "bara" okritiskt se underhållningen, men nog är det så man ska se filmen? Christopher Nolan är en av Hollywoods bästa på att skapa egna världar men han är ju inte en världsförbättrande Ken Loach för det. Det är klart att Kristus-symboliken inte var svår att se under slutscenerna, men ärligt talat, vem bryr sig?
Sommarens stora mysterium blir därför hur den kunde sablas ner så i svenska tidningar. Och naturligtvis just detta: ironin att jag av alla klagar på filmkritiker som inte förstår sig på en actionfilm.

När jag kom hem zappade jag förbi CSI och såg Matt Malloy som udda mördare. Matt Malloy? Det var han som för bara tio år sen slog igenom med tillsammans med en annan skådespelare – Aaron Eckhart, alltså The Dark Knights Harvey Dent/Two face.
Filmen hette In the company of men och blev Eckhart och regissör/manusförfattare Neil LaButes genombrott. Och Malloys. Men Malloys karriär gick helt uppenbarligen i stå. Det blev mest walk-on-roller i filmer eller små tv-biroller. Imdb har inte ens hans födelsedatum.
Se gärna (om) In the company of men, och inse hur olika två karriärer kan gå.
Och se – för guds skull – The Dark Knight.

Melodiradion

Varför får man vissa låtar på huvudet?
Det spelar ingen roll hur jag gör, hur mycket bra musik jag än lyssnar på.
Jag går ändå ständigt och gnolar på Ta mig till havet.
Och då har jag ändå verkligen försökt att på förekommen anledning sjunga Take me out to the ballgame.

Bokat!

Varför jag inte har skrivit något av mina inlägg

Jo, alltså, så att när jag grävde i väskan hittade jag en liten gul sak. En bok som jag fick med mig från biblioteket förra veckan och sen glömt. Lånade den mest för att stötta det lilla lundaförlaget Rámus. En liten sak av en fransk filosof/författare/professor/intellektuell, ja ni vet typen. Georges Perec light eller så.
Marcel Bénabou heter mannen som visst det har skrivit Varför jag inte har skrivit någon av mina böcker, en filosofisk betraktelse över, ja, det vet jag inte. Texten snurrade helt enkelt över mitt huvud. HD skriver att "efter den inledande något tillgjorda vallen blir texten njutbar och tankeväckande", men efter 50 sidor tyckte min hjärna att vallen var för hög.
Det räckte med att man bara antogs veta vad gruppen Oulipo är och står för.

Nä, då är Efter arbetsschema lättare faktiskt. Kämpar på och är lika fast som tidigare.
Och som ny tunnelbanelektyr har jag Överkonstapel Studer, som jag alltså fått köpt. Rekommenderas också varmt.
Ja, och så har vi ju Lady C, som fortsätter, dock just nu i sakta mak. Man måste ju släppa böckerna ibland.

Ja, som ni märker har jag svårt med koncentrationen just nu. Bara en bok skulle aaaaaldrig gå.

Underliga vägar, nu kommer vi

Det blev en lugn helg.
Satt på balkongen och lyssnade till den ljuva musiken regnet spelade upp.
Drack en öl och läste ut Människohamn.
Det sa bara poff så var den slut, snabbt gick det och bra kan han ju skriva, John Ajvide Lindqvist. Och det är klart att man föll pladask för alla Smiths-citat som de där onda flakmoppeburna killarna spred omkring sig. Log gjorde man, och sjöng för sig själv.
Men huvudpersonen Anders var lite väl endimensionellt beskriven, honom hade vi gärna fått lite mer kött på bena om, en del av hans beteende blev lite märkligt. Och slutet... det hade AJL gärna fått jobba lite till på. De sista 75 sidorna var faktiskt inget vidare, och det blev bara värre och värre. Tyvärr.

Samtidigt, nästan, som jag la ifrån mig Människohamn plockade jag upp nästa tungviktare. Efter arbetsschema av Johan Jönson. Den blev tokhyllad i DN i fredags ("Det borde nästan vara pliktläsning på Johan Jönson. Detta är livsnödvändig dikt.") och av en ren händelse gick jag förbi den på jobbet.
Lånade hem ett ex över helgen och inser att det blir expressläsning som gäller. Men 800 (!) sidor lyrik lämpar sig ju inte för Autobahn-strategin, i synnerhet inte om man som jag är en ovan lyrikläsare. Poeten Jönson hade jag inte hört talas om, men baksidestexten gav mig åtminstone ett verk jag kände igen, dramat (eller vad man ska säga) Woyzeck-maskinen.
Och 50 sidor in i Efter arbetsschema inser jag att om inte arbetskamraterna är snälla och låter mig behålla boken ett par veckor så blir det biblioteket nästa.
Jag är fast.



Bonus: 3 andra böcker med Smiths/Morrissey-citat
Dessa himlar av Bernardo Atxaga
Girlfriend in a coma av Douglas Coupland
The Wrong Boy av Willy Russell

Trist norgehistoria

Om ett par veckor (16 augusti) sänds det allra sista At the Movies with Ebert and Roeper, efterföljaren till klassikern Siskel & Ebert – den amerikanska filmkrönika vars gimmick har blivit en klassiker: "Two thumbs up!" (eller "Two thumbs down!" för den delen).

Och i kväll visade SVT en halvdan norsk film vid namn Hawaii, Oslo.

Och kopplingen? Jo, på Ebert and Roepers besöksvärda hemsida www.atthemoviestv.com hittar man bland annat ett 20-minutersklipp om årets bästa filmer hittills. Och bland de tio nämnda titlarna dyker norska filmen Reprise upp.

Aldrig hört talas om den filmen? Konstigt. Eller?
Dramat om två kompisar som har skrivit varsin roman är kanske den främsta representanten för den nya norska filmvågen.
Den som har uppmärksammats lite överallt i världen och som bland annat ledde till att Reprise gick upp på bio i USA, Holland och Taiwan. Som har gjort regissören Joachim Trier till ett namn i Moodysson-klass i den stora filmvärlden.
Som har sett till att Sverige nu inte bara har passerats av Danmark och Finland som internationellt filmland.

Så varför har du inte hört talas om Reprise?
Jo, filmen gick inte upp på bio i Sverige. Den gick ens raka vägen till dvd-hyllan, den gick raka vägen till tv. Efter tre visningar på Göteborg Filmfestival 2007 kom, såvitt jag har lyckats utröna, nästa svenska visning på TV1000. I kulturmångfaldens Sverige fick den inte plats. Å andra sidan kan vi i Stockholm i kväll se The Dark Knight i 16 olika salonger, och det är ju också en slags mångfald.

Lördag 9 augusti 21.00 visas Reprise igen, på TV1000 Nordic.
Övriga titlar i den norska vågen får vi nog nöja oss att läsa om. Eller åka till Göteborg i februari för att se.

Rör inte mitt bibliotek!

När jag sent i går lite planlöst hade skrivit om mitt biblioteksbesök gick jag till sängs med en bunt DN Kultur som av olika anledningar inte blivit lästa.
Som till exempel söndagens tidning, där mitt kära Solna Stadsbibliotek dök upp. Ett företag vid namn Svenska Boklån AB vill ta över kommunens verksamhet och alltså driva biblioteket i privat regi. Förutom Solna gäller det Linköping och Uppsala.

Den som har läst lite här i bloggen har säkert märkt att jag gillar mitt bibliotek, Solnas huvudbibliotek, det som ligger i Solna Centrum. Det är inte världens största bibliotek, eller det snyggaste eller det modernaste. Tvärtom är det relativt intimt och har en stor dos charm, speciellt för oss som minns tiden när Sverige var lite gråare och Europa delat av en mur.
På bottenvåningen är det mest barnböcker och musik och lite lokala utställningar (i vintras en med vackra foton från inspelningar av några Bergman-filmer). En trappa upp hittar man den heta hyllan med nya böcker, där finns ett fokusbord och en fokushylla och, tja, det ser väl ut som i de flesta mindre kommuners huvudbibliotek.
Men det är vänligt, där finns alltid en massa böcker att låna och bibliotekarierna är ständigt redo att svara på frågor. Och såvida man inte vill kommer man inte därifrån tomhänt.
I love it.

Men nu kan det alltså ändras.
Några av argumenten för en privatisering är

Effektivisering:
Vd:n Per Magnus Wicén:
– Vi kan effektivisera den byråkratiska miljö som biblioteken i dag lever i, och på det sättet få ner kostnaderna Den stora kompetens som finns hos personalen på det kommunala biblioteket har rätten att följa med när vi tar över.

OK. Här motsäger han sig själv, men får ingen följdfråga så han klarar sig ju. "Effektivisera" betyder att sparka folk (förlåt, de "sparkar" inte, de pensionerar och anställer inga nya). Och då ska färre anställda klara av ett minst lika bra jobb. Det finns ganska många exempel på hur det brukar sluta. Min lilla inblick i biblioteksvärlden visar dessutom att biblioteksanställda inte jobbar utan en del stress, många för att de verkligen vill göra ett bra jobb och få besökarna, förlåt, kunderna, att läsa.

"Kundfokus"
Här talas det om att förbättra öppettiderna och att öka antalet boklån.
"Förbättra" öppettiderna för vem? För dem som har pengar? Eller för dem som använder biblioteket? I Solna Stadsbibliotek sitter det alltid en hel del och läser. Tidningar, internet, böcker... allt möjligt. Men det är inte stadsjeepsägarna som sitter där, det är till stor del invandrare, arbetslösa och studenter. Som förstås inte genererar de stora intäkter Wicén drömmer om. Men icke desto mindre sitter det folk och läser på biblioteket, vilket borde vara ett av dess syften.

Öka antalet boklån? Bra, det vill ju alla. Men det Wicén pratar om är inte att huxflux få hela världen att vilja läsa fler böcker. Det han talar om är att om tio personer står i kö för Henning Mankells Kinesen, då köper vi in ytterligare fem ex av den och simsalabim har vi fler utlån. Och samma sak med Läckberg och Marian Keyes och Stephen King och Guillou och gänget.
A winn-winn-sitjuäisjion tycker Wicén och säkert Moderaterna i Kommunstyrelsen.
Men vad tycker den där debutanten vars novellsamling plötsligt inte köps in? Eller de små förlagen, vars översättningar av egyptisk eller för den delen fransk och tysk litteratur, också får nobben? Och vi som vill läsa de där böckerna utanför huvudfåran?
För det tillkommer ju inte mer pengar, de fördelas bara annorlunda. Till det folk vill ha, oavsett om de vill det eller ej.

Sponsring
Wicén:
– Jag tror att biblioteken i framtiden, som exempelvis operan i dag, får acceptera sponsring. Och även reklam - jämför med TV4, en reklamkanal som praktiskt taget betraktas som public service i dag.

Sponsring kan vara bra, om det sköts på rätt sätt. Men jag tror inte att Svenska Boklån AB är företaget som kan göra det snyggt. "Jämför med TV4." Nej Per Magnus, TV4 betraktas inte som public service, TV4 betraktas som en kanal där reklamen har fått för stor roll. Och om mitt bibliotek ska bli som TV4, ja då förlorar man en "kund" i mig.


För övrigt ser jag att varken DN eller Svenskan har en rad om Booker-priset (Svenskan åtminstone inte på nätet). Undrade om jag kanske hade fel, att det var en gammal nyhet, men nej, Berlingske har den som stor kulturgrej. Fast å andra sidan brukar DN ha nyhetsnotiser som är flera dagar gamla, så det kommer väl på lördag eller så.
Booker-priset är förstås ingen viktig kulturnyhet i Sverige, men den börjar allt mer styra vilka engelskspråkiga böcker som får uppmärksamhet även här. Därför kan det ju redan nu vara intressant att se vilka de är, även för intresserade svenska läsare. Tycker man.

The Booker

Ja, tisdagen var alltså dagen då det mest prestigefulla engelska bokpriset offentliggjorde sin long list, en lista på 13 böcker som först ska bli en short list varifrån vinnaren ska utses.
Årets lista innehåller bland annat fem debutanter, men Salman Rushdie är med. Hans Midnight children utsågs tidigare i somras till tidernas (de senaste 40 årens) Booker Prize-vinnare (numera Man Booker Prize-vinnare).
Nåväl, minst en av följande böcker kommer antagligen att läsas av undertecknad. Just nu måste jag dock erkänna att jag bara har hört talas om tre av författarna. Får skylla på att det är så många debutanter.
Årets vinnare utses den 14 oktober.

The White Tiger by Aravind Adiga (Atlantic)
Girl in a Blue Dress by Gaynor Arnold (Tindal Street Press)
The Secret Scripture by Sebastian Barry (Faber and Faber)
From A to X by John Berger (Verso)
The Lost Dog by Michelle de Kretser (Chatto & Windus)
Sea of Poppies by Amitav Ghosh (John Murray)
The Clothes on Their Backs by Linda Grant (Virago)
The Northern Clemency by Philip Hensher (Fourth Estate)
Netherland by Joseph O'Neill (Fourth Estate)
The Enchantress of Florence by Salman Rushdie (Jonathan Cape)
Child 44 by Tom Rob Smith (Simon & Schuster)

Böckerna anfaller

Sprang in på biblioteket och lämpade av lite böcker. Sprang som vanligt upp på andra våningen och kollade in heta hyllan. Och visst hade jag tur även denna gång. Så om någon undrar var jag är de närmaste sex dagarna är det med näsan i Människohamn av Johan Ajvide Lindqvist.

Därmed blev den lilla hög av böcker på tur jag hann bygga upp inaktuell. Men nästa vecka lär Överkonstapel Studer, omläsningen av Blanche och Marie samt Norwegian wood åter bli aktuella. Studer allra mest så.
Ja, och så fortsätter ju Lady Chatterley med sina utsvävningar förstås.

Och till råga på allt satte jag på SVT:s morgonprogram i morse, lagom till Marina Schiptjenkos boktips. Och hennes beskrivning av Solange fick mig att genast ta fram den ur hyllan och vilja läsa om både den och Willys andra verk.

Ja, jo, just det. Så har jag i ett svagt ögonblick även lovat att läsa en Marian Keyes. Och det börjar närma sig upp till bevis, även om den fick en fin recension.
Verkligen tur att det är semester snart.

It's a rich man's world

Med en överfylld bokhylla och underfylld börs har det blivit ett säga ett bokinköp sedan maj (Helle Helle i Köpenhamn, så det räknas nästan inte).
Har faktiskt inte ens varit inne i en bokhandel sen... ja kanske då, den 16:e juni.
Å andra sidan har jag varit frekvent gäst på biblioteket, och det är ju bra (note to self: lämna tillbaka böckerna.)

Men så en vacker sommardag regnade det manna från himlen. Jag grävde jag i en låda och hittade två presentkort. 249 kronor på Bokia och 300 kronor på valfri bokhandel. Lägg till det de 295 kronorna jag redan hade som tillgodokvitto på Hedengrens och ni förstår min glädje.
Eller ångest.
Vad ska jag köpa?
Ett dussin pocketar lockar ju inte.
Ett inköp blir PO:s självbiografiska Ett annat liv när den kommer i september.
Och så kommer Jonathan Littells skandalsensation De välvilliga äntligen ut på svenska. Enligt Brombergs den 27 augusti. Är ganska säker på att den blir köpt.

Då återstår ett presentkort. Vad ska det bli? Någon form av lexikon eller referensverk kanske? När pengarna ändå kommer från himlen kan man ju passa på att skaffa sig nåt man verkligen behöver också. Kanske. Känns skönt att ha ett lyxproblem.

Saturday Night's alright (for sleeping)

Jaha, det var ju också en lördag.
Klarvaken klockan 6. Upp och fortsatte min egen privata Powell/Pressburger-festival, nu med krigspropagandan 49th Parallel. Pausade för frukost mitt i, gick och la mig halv tio och väntade på sömnen.
Vaknade plötsligt, halv ett.
Ut på balkongen, sol i ansiktet, kaffe i magen och lite läsning till det. Dusch, ut bland folk och blommor och hem halv nio. Mat. Slötitt på tv. Klubba i huvudet elva. Yrvaken, släcka lamporna, stänga balkongdörren, äta medicin, ner i sängen och knock out klockan 12.
Och så blev hon halv fem. Klarvaken igen. Fem minuter med ett sudoku men nej det inte skulle hjälpa i natt när där de små vita inte gjort sitt.
Dags att ta fram en riktigt tung sak. Kanske ska utnyttja att jag har Sverker Sörlins Europas idéhistoria 1492-1918 i bokyllan? 2 x 750 sidor. Tyvärr verkar de för bra för att vara sömninvaggande. Det är nu man skulle haft Koyaanisqatsi på video.


06.17: Uppdatering: Nu är jag trött, riktigt trött. Sängen ropar äntligen mitt namn.

En udda duo

Weird Science har en diskussion om hur de stora filmstjärnorna har försvunnit. Det ser då ut som en tanke att SVT ägnar stora delar av helgen åt två av de rörliga bildernas verkliga stjärnor. Den ene var inte helt bekväm i rollen som en av filmens största, den andre skulle aldrig komma på tanken att kalla sig själv stjärna.

Om ni har tittat på SVT senaste veckan har ni knappast kunnat undvika trailern till Marlon Brando-kvällen. Först en lång dokumentär om mannen och myten, sen två av hans bättre filmer – den fenomenala Storstadshamn (On the Waterfront) och den något övervärderade Linje Lusta (A Streetcar named Desire).
Jag hoppas att dokumentären tar upp det faktum att det inte är en slump att de båda filmerna regisserades av Elia Kazan. Kazan hade filmiskt ett underbart 50-tal och visar i lördagens filmer att han behärskade det där med regi. Men det förmörkades för alltid när han visade sig behärska rollen som ett "friendly witness" vid de McCarthy-styrda Huac-utfrågningarna också. Kazan (och Storstadshamns manusförfattare Budd Schulberg) gick längre än vad kommittén hade bett om, vilket gjorde sveket mot forma arbetskamrater än större.
Den filmen blir därför omöjlig att se i annat sken än rättfärdigandets, vilket bara gör den mer intressant. Och Brandos "I could've been a contender"-monolog är odödlig. Linje Lusta har åldrats lite mer och skådespeleriet är om än bra ändå yvigt i jämförelse med vad vi uppskattar i dag. Och ska man nu hylla en skådespelare, vilket man ska, kan man kanske välja två helt olika filmer, kanske Sista tangon i Paris som partner till Storstadshamn? (Det där med två filmer på raken (double features) tar jag upp snart.
Men inför lördag ser jag främst fram emot dokumentären, som jag ville ha sett redan på Stockholms filmfestival i höstas.


Helgens andra stjärna gjorde filmer som Drömmen om det goda livet och Gud välsigne dom skånska betfälten, de två Ebbe Gilbe-filmer SVT visar fredag och söndag. Gilbe avled i våras och jag skrev om honom redan då, men först nu har SVT lyckats hitta ett hål för ett par av hans filmer.
Drömmen om det goda livet (SVT2 20.00) är Gilbes sista film, en stilla och intim resa till tyska ön Rügen. Som Leif Furhammar skriver i DN i dag är "allt är oerhört vackert och sorgset". Och på söndag kommer Gud välsigne dom skånska betfälten som bara titeln gör den till ett måste.
För att åter citera Furhammar: "Det är inte ofta som man nu för tiden blir påmind om att television kan vara annat och viktigare än ett evigt pågående dagsländeprojekt. Att den kan användas för att uttrycka överraskande tankaroch gestalta komplicerade erfarenheter." Nu får man hoppas att Så går ett år kommer på dvd snart också.

Eftersom SVT är SVT och inte verkar kunna göra så att de små filmerna får tillräcklig uppmärksamhet visas en tredje Gilbe-film, Vem minns indelte soldaten Ros?, först den 3 september. I Kunskapskanalen.
Sätt ett kryss i almanackan.

Biodagar

Har inte varit på bio på evigheter. Men nu har jag sett två filmer på två dar.
I går Vive le tour, Louis Malles kortfilm om Tour de France 1962. Väldigt kul att se, allt som har ändrats – de drack öl under etapperna då – och allt som är sig likt – entusiasmen, folket, dopningssnacket.

Och i dag var det dags för mexikanska La Zona, om de privilegierade som låst in sig bakom murar och tagit sig sina egna lagar. Fin allegori över EU? Eller bara en bild av hur det ser ut på många ställen i världen? Fick lite caged community-känsla när jag gick hem och var i Filmstadens ombyggd bostadsområde. Det var bara porten som inte var bevakad här, annars var mycket sig likt. La Zona var bra, men inte fantastisk.

Det har varit mycket film och tv här några dagar. Anledningen är enkel, är inne i en period där det inte blir mycket läst alls. Knappt någonting faktiskt. Vi får se när det vänder.

Jag är en dum idiot

Satt och slösurfade lite när jag upptäckte att jag hade fått en reklammail från Ticketmaster. Gick in och spontankollade på Moz, men han har inga spelningar i UK inplanerade. Kollade då, "bara för att", om det fanns några biljett till Tom Waits i Edinburgh på söndag. Tidigare har det varit helfullt och ville väl bara konstatera det igen.
Då fanns det en plats. På måndag 20.00. I mitten på rad 12. En suverän plats. De 95 punden har jag inte råd med men hade lånat ihop. Men flyget dit och boendet, nej det är inte värt en 5000 spänn för att se Tom och vara i favoritstaden i två dar. Eller? Är det det? Fan. Vilken idiot man är.

Chris O'Donnell

Förra veckan funderade jag av någon anledning på vad det blev av skådespelaren Chris O'Donnell.
Så dyker han upp i en film på tv3 i kväll och jag gluttar lite. Det kan vara en av de sämsta filmerna jag har sett på flera år. Maltin's skriver att "the view of women here might even offend the Rat Pack." Och nej, The Bachelor är verkligen inget för den som tror att man och kvinna är jämlika och kan leva i harmoni med varandra.
Inte konstigt att filmen blev den (näst) sista hyfsat framgångsrika rulle O'Connell var med i. Jag minns honom som ständigt närvarande i halvusla 90-talsfilmer, men han var tydligen "bara" med i 15 filmer 1990-2000. Tills han tog vatten över huvudet och t o m producerade The Bachelor, då tog lyckan slut.
2000-talet har mest bestått av korta inhopp i serier som 2 1/2 män och Advokaterna (The Practice).

Men. Det finns alltid ett sånt. För man kan tydligen inte ens totalsåga en kass skådis utan att behöva kolla fakta. Den O'Donnell jag hade sett framför mig 2008 var en kille i diverse kändispokerprogram mellan olika avvänjningskurer.
Men helylle-Chris är gift med samma kvinna som för elva år sen, de har fem barn och hon är inte en strippa, hon är förskolelärarinna.
Där ser man.

It's Emmy-time (nästan)

Mercury-prisets nomineringar presenterades i dag och det får mig att tänka på Emmy-galans nomineringar, som kom förra veckan, när jag var alldeles för, ska vi säga, ”trött” för att orka kommentera. Om det nu är någon där ute som bryr sig om Emmy-nomineringarna.

Har läst ett par svenska nätkommentarer om hur hemskt det är att The Wire bara fick en enda nominering, David Simon och Ed Burns för ”Outstanding Writing For A Drama Series”, seriens totalt andra på fem år.
Och ja, The Wire är kanske 2000-talets bästa dramaserie och det är verkligen synd att den inte får plats på en av den stora galan, speciellt i skådespelarklasserna. Men om man upprörs över att serien inte nominerades är det dags att kliva ur sin lilla bubbla.

Tror någon verkligen att Hollywood och dess agenter, producenter, skådespelare osv skulle rösta på ett drama som i mångt och mycket står långt utanför systemet?
The Wire spelades in i Baltimore, med amatörer i flera bärande roller, utan alltför stora sociala pekpinnar mot sina knarklangare, med ett relativt sett litet inspelningsteam.
Nej, Hollywood röstar inte bort sig själva från sina egna priser, där i princip allt går ut på politik, handskakningar och ryggdunkar. Och rövslickeri förstås. Det där med kvalitet har inte så mycket med saken att göra, och det är helt ok för mig.
Men snälla, bli inte förvånade över att det är så.

Desto roligare var det att Mad Men knep så många nomineringar.
Första säsongen av serien ska tydligen gå i repris i Kanal 9 snart och missa inte det. Mad Men var en av vårens stora utropstecken, oavsett underhållningsmedium. Som jag konstaterade den 29 februari är det det svårt att slita sig från 1960 års newyorkska reklamvärld. En andra säsong, som utspelar sig ett par år senare, är på gång i USA. Kanal 9 vet dock inte när den dyker upp här. Förhoppningsvis för att den går i storebror Kanal 5 (man måste få dagdrömma ibland).

För övrigt undrar jag om man skulle orka se en hel Emmy-gala på plats. Mad Men fick 16 nomineringar, bara 30 Rock (17) och miniserien John Adams (23) fick fler. Observera alltså att de tre serierna inte tävlar mot varandra och inse att det är en hel del kategorier som ska tragglas igenom. I fjol var det 107 kategorier som fick en vinnare. 107. Det är lite fler än svenska Kristallen det.
Kategorierna heter sånt som ”Outstanding Picture Editing Of Clip Packages For Talk, Performance, Award Or Reality Competition Programs” (här är listan på avlidna under Oscarsgalan nominerad) och vissa är så specialiserade att man har haft svårt att hitta kandidater. Därför vet vi att vinnaren i ” Outstanding Special Class - Not-exclusively-made-for-television Variety, Music, Comedy Event Programs” (!) går producenterna till ”Eric Clapton Crossroads Guitar Festival Chicago (Great Performances)”.
En annan sak är att man verkar gilla gruppsamlingar på scenen. Det är kul att de okända kameramännen får sin stund i solen, men att 26 personer får varsin statyett om Oscarsgalan vinner för bästa kameraarbete är ju lite löjligt. I den kategorin, ”Outstanding Technical Direction, Camerawork, Video For A Miniseries, Movie Or A Special”, är 100 personer nominerade.

Årets Emmy-gala, den 60:e i ordningen, hålls i år den 21 september på Nokia Theatre i Los Angeles. I skrivande stund verkar det som att galan i år hoppar över en värd – ett bevis så gott som något på att filmen fortfarande är störst i Hollywood, alla trender och kultursidesanalyser till trots.

Tom och jag är inte i Prag. Fan.

I kväll spelar Tom Waits sin andra av två konserter i Prag, en av de lyckliga städer som förärats ett besök under hans kort europaturné. Jag är förstås inte där men hade kunnat ge min högra arm för en bra plats. Enligt spellistor från andra konserter på turnén kan man då bland annat höra Innocent when you dream. Så vackert, så vackert.

I stället får jag sälla mig till er där ni naturligtvis har bänkat er framför tv:n och veckans tredje Jim Jarmusch-rulle, Down by law (SVT2 22.25) med Tom Waits, Roberto Benigni och John Lurie.
Hann inte (glömde helt) skriva en mindre uppsats om måndagens Stranger than Paradise, men jag hoppas verkligen att ni såg den. Om den var lite svår att ta till sig i sin lite underfundiga humor är Down by law lite rakare i sin humor och man kan nästa säga att här till och med finns en handling.
Jarmusch-serien fortsätter för övrigt med Mystery Train på onsdag, Taxi on Earth på måndag och Ghost Dog på tisdag. Viel vergnügung! som tysken skulle ha sagt.
Och på tal om bra filmer i SVT, regnar det onsdag eftermiddag ska ni verkligen inte dra er för att titta på Five Easy Pieces med en strålande Jack Nicholson från tiden innan han trodde på myten om sig själv.


Och just det, den 27 och 28 juli spelar Waits i Edinburgh. Om någon har en biljett och vill ärva mina framtida miljoner, skicka ett mail. Och jag skämtar inte!

Stranger than Paradise

Hinner inte skriva mer än så här nu, men:
Missa för allt i världen inte Stranger than Paradise på SVT2 22.25 i kväll. Det kan vara 80-talets bästa amerikanska film.

Lägesrapport

Lady Chatterley bara flyter på, mycket lättare än jag hade trott. Och inte alls så stel som befarat. Hade på förhand nästan gett upp och förberett mig på att läsa den på svenska. Nu inväntar jag bara de längre partierna med Midlands-dialekten, det kan bli som bergsetapperna på Tour de France.
Och Polismördaren glider fram helt utan motstånd. Lysande. Och rolig, de är på Söderslätt och härjar och de lokala dialekterna slipprar fram lite då och då.

Det börjar nästan bli dags att alleredan hitta nästa bok. Bavian kanske? Om jag inte på allvar ska ta tag i Blonde, den lockar.

Sånger från tredje våningen

Har ägnat större delen av de senaste tre dagarna på balkongen, nästan så att jag har flyttat dit under mina vakna timmar. DI John Rebus har klarat av sina äventyr i Dead souls, lite mer omtöcknad men fortfarande vid liv. Själv har jag mest längtat efter staden han tar sig lite för många glas i, följt Rebus och hans medmänniskors vägar med en Edinburgh A-Z på bordet bredvid mig, bredvid den oftast tomma kaffekoppen och skålen som ibland innehöll oliver men mest bara kärnor efter dem. Dead souls måste vara en av de bättre i serien, oavbrutet fängslande, och hur ofta händer det i deckare som dröjer 242 sidor innan det första mordet huvudpersonen ska utreda. har ni inte tagit er an Ian Rankin än, gör det.
Samtidigt har Mig äger ingen också fått sin tid. Och visst är den bra, men... någon borde ha sagt åt Åsa Linderborg att kapa lite här och där. En tredjedel in börjar den bli lite tjatig. Vi får träffa så många släktingar och pappa super och lilla Åsa är smutsig. Och katastrofen väntar bakom hörnet. Men så var det på sidan sju också. Lite framåtrörelse hade inte skadat.

Ian Rankin tar 242 sidor på sig för att mörda offer nummer ett, men är hela tiden på väg framåt även när hans hjälte minns sin ungdom. Åsa Linderborg har på 113 verklighetsbaserade sidor inte berört en tredjedel så mycket.

Det känns som att nästa par ut blir D H Lawrence Lady Chatterley's lover, den härligt formgivna Penguin-utgåvan som ligger på hyllan ovanför sängen och lockar, och nästa del i den ständiga omläsningen av Sjöwall/Wahlöös tio Roman om ett brott. Polismördaren står på tur, ännu en gång. Ja, och så ska jag förhoppningsvis orka läsa Fjärilen i min hjärna.

Nya hamnar i rymden

Har varit ganska usel på att läsa andra bloggar på sistone, men nu börjar jag hitta det gamla tempot igen. Och med det kommer två nya sidor som jag gärna tittar in på. De finns i listan till höger under sina namn, La Bibliofille och Hitleresque.

I övrigt har jag åter påbörjat Mig äger ingen. Den här gången ska den läsas till sista sidan, det har jag lovat mig själv.

Gosudarstvenny Gimn Rossiyskoy Federatsii

Jag har insett att jag måste lära mig ryska.
Det är så underbart att lyssna på, så vackert, och när något är vackert vill man ju veta hemligheterna som gömmer sig bakom utanpåskalet.

Den utlösande faktorn till denna insikt var ett program på Kanal 9, där en liten babusjka pratade om sin borstj, vilket åtminstone i hennes fall inte behövde innehålla rödbetor.
Men det är inte bara den söta gumman, det är även L och T, som har gjort mig uppmärksam på en sångare jag aldrig hört talas om tidigare, Vladimir Vysotskij. Jag menar, mycket bättre än så här kan det ju inte bli. Rösten! Konsonanterna! Inlevelsen!
Jag tror jag har S med mig här va?
Nu måste jag till biblioteket för att kolla om de har nån ryska för nybörjare inne. Det får ersätta sommarprojektet att läsa Brott och straff.

På tal om Kanal 9 följdes babusjkan av Martha Stewart show, där Chevy Chase var gäst. Denne underbare Chevy, varför är det bara killar som gillar honom?

Utvald!

I am the chosen one.
Av hundratusentals läsare i vårt avlånga land har just jag blivit utvald. Till att få bli medlem i Månadens bok.
För bara 19 kronor plus en massa extraavgifter får jag tre böcker och hela tre premier. Men, det finns alltid ett men, jag är inbjuden med armbågen. För om man bortser från vad det är för böcker jag får välja mellan (standardutbudet av Liza och Stieg kryddat med en Torgny Lindgren) vad är det för premier jag som 35-årig man får?
Jo, en handväska "i äkta skinn från Maharani of Tirapunji, värd 1 200 kronor", ett par gångstavar samt ett halsband "med äkta Swarovskikristall, värt 550 kronor".
Jag har aldrig hört talas om Tirapunji eller Swarovski, men jag tvivlar på att det passar mig. Och för oss som tänker så är Månadens bok steget före, vi kan nämligen byta ut paketet, enligt dem värt 2 100 kronor, mot en av deras böcker. En Läckberg kanske?

Jag förstår att de har gjort marknadsundersökningar och att det är de medelålders kvinnorna de tjänar sina pengar på. Men varför ens skicka ut det här till mig? Jag är ju man och ska bara bara läsa militärhistoria och PG Gyllenhammars memoarer.

OK ramblers, let's get ramblin'

Är ni kvar? Det var ett tag sen, ett långt tag med oändliga tankebanor som skulle skrivas ner men glömdes på tunnelbanan eller tåget eller promenaden eller var jag nu var. Tankar som rörde allas vår dystra framtid, att vandra genom en stad man älskar, och en stad man är lite mer ambivalent till, om böcker som påverkade mer än man nånsin trodde, eller mindre än man hoppats. Filmer som överraskade, inköp som var bra, inköp som var onödiga, inköp som aldrig blev av... Smashing Pumpkins som bakgrundsmusik i tv fick Disarm att gå för högtryck, minnen av en värld så oskyldig och tragikomisk, tänk att det var 14 år sen den upptäcktes och köptes av en slump, innan dess var det mest Charles Trenet och Jacques Brel som gick varm under sommaren och det har jag visst skrivit för ett par inlägg sedan, vi är tillbaka i 2008 alltså, lugnande musik som behövdes när jag för första gången på jag vet inte hur många år grät av en bok. Grät och på samma gång var osäker på om jag ville läsa vidare och inte kunde låta bli att läsa en sida till och en och en och bara en till. The Road av Cormac McCarthy. Jag skrev innan det ofrivilliga uppehållet att den var mästerlig och det var den rakt igenom och alla bör läsa den, men den väckte oroliga känslor, fick mig att ligga sömnlös och grubbla och inse att, ja, sån är vår framtid, och det inom kort, kanske inte ens en generation bort, högst två eller tre och vad spelar det då för roll vad vi gör nu. Ekobilar och Greenpeace och sopsortering och inget vatten från Evian längre. Det spelar ju ingen roll. Och gladare kan man ju bli än att hålla på och tänka på sånt, eller hur? Och Silke Scheuermann och hennes Timmen mellan hund och varg och två systrar som älskar varandra och hatar varandra och jag därimellan som gick rakt in i romanen och inte kunde slita mig ur den. Lästes två gånger nästan på raken, när hände det senast? Och jag kan inte förklara det för jag hittar så få faktiska beröringspunkter med mitt liv och mitt psyke. Eller kanske psyket? Är det det? Och i så fall vems? Frågor igen. Men inget man blir direkt glad över. Om det är litteraturens roll, att göra en glad. Eller kulturens roll, för Paradise Now var ju ännu ett dystert inlägg om hur världen går åt helvete men så fruktansvärt bra, en film jag hade dragit mig för eftersom jag trodde den skulle vara schmaltz som amerikanska judar säger åtminstone på film. Men det var den inte, inte i mina ögon. Bara gripande, och jag som inte ens är blödig, om jag inte håller på att bli det. Bara lite mer känslig, närmre mina egna känslor och det är ju bra om än kanske bara effekten av medicin men det är ju bättre än inget. Sover åtminstone bra, så bra jag kan, tack vare mer medicin som jag bara kan tacka C för och som gör att jag inte har vänt på dygnet trots mina fåtaliga arbetstimmar i juli. Juli ja, juni försvann i fotbollens töcken med lite inslag av barndomsminnen modell Langeland och Fåborg och Vallås, lite opera i form av Aida, en besvikelse för övrigt men musiken är ju bra så i andra akten fungerade det bra att fokusera på orkestern och stänga av det andra i rummet och låta tankarna flyga bort någonstans. Vart? Om jag det kunde komma ihåg men jag minns att det var bra, tankarna och dit de for. En ny (gammal) Helle Helle blev det dan efter, den ligger här och väntar på att bli läst, som så många andra böcker, återkommer till det, men jag kan säga att de är lite lättare än The Road, de flesta i alla fall. Helle ja, hon köptes på Arnold Busck och sen fikades det på Fiolstræde, jag och Weekendavisen som var full av svenska nyheter, Mankell och Världens sista roman och tillochmed Högströms bok om Blågult recenserades. Och nåt till, tillräckligt mycket för att jag skulle bli förvånad var det. Skrev ner det i min röda anteckningsbok, tillsammans med några dvd:er jag funderade på att köpa och sen köpte, de kostade mellan 25 och 35 danska så det var inga stora summor det handlade om, bara storfilmer som Atlantic City, San Lorenzo-natten och en till, det står still i huvudet vilken det var. Skrev det sidorna efter ett citat jag kluddade ner på fredagen, från Cronemans recension av Hulken men jag är rädd att skriva ner det här för det kan tolkas som att jag vore suicidal och det är jag inte, inte nu i alla fall. Det kan man knappast vara efter att ha ätit Louisianas silltallrik med en Hof till. Det går inte, det är en himmelsk måltid. Deras Cezanne/Giacometti-utställning var vissen, så såg ni den inte missade ni inget. Läser vidare i min lilla röda att den danska filmen jag såg i Köpenhamn, Det som ingen ved, även den var en besvikelse och sämst var Maria Bonnevie som gjorde en stirrig svenska i klass med svenskan som helt förstörde Per Flys fina Arvet. Så går det när man måste söka pengar i olika nordiska länder och hitta anknytningar till dem. I filmen skulle det till exempel helt omotiverat åkas till Ribersborgs kallbadhus fast då fick vi å andra sidan se Amanda Ooms i trettio sekunder, en insats som höjde filmen en kort stund. Hoppas ett svenskt försök att göra en thriller i dessa FRA-tider går bättre. Men fan trot, Kjell Sundvall eller lär få göra en sån i stället för, säg, Ruben Östlund. Läser att jag kommer att sakna Behrang Safari i MFF men vet ju nu att säsongen redan är körd, det var den innan Toivonen missade straffen mot Sundsvall. O'Learys i Malmö är förresten uselt och där fick jag in en krogrecension i bloggen också, det trodde jag inte. Att jag skulle halka in på sport var väl mer väntat, det är lätt att glida in i fotboll eller annat ofarligt när tankarna inte vill stanna där de är. Det är lugnande men i längden förstås inte så tillfredsställande och EM blev aldrig den fest den var tänkt att bli, i mitt huvud alltså. Eller i min själ? Biroller, novellsamlingen av Ninni Holmqvist, var en fest, en trivsam samling, om man nu kan säga så om ganska otäcka berättelser, speciellt för oss som känner igen oss i diverse skildringar från inte alltid roliga skolgårdar. Och med Biroller är vi nästan tillbaka i nutiden där jag sitter efter att ha sorterat oändliga mängder papper och lagt dem för instoppning i pärmar, ni vet viktiga papper om elen och bostadslånen och CSN och sånt. Efter allt elände på alla boksidor i juni fick jag nog, Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna får alltså vänta lite, nu är det en Rebus som gäller, Dead souls, som låter dyster men som rakt igenom är en fröjd att läsa, den där Ian Rankin vet allt hur man skriver bra deckare. Det enda är förstås att jag åter har fått panik och vill åka till Edinburgh. Klantmartin. Får hoppas på en resa dit nästa år eller så. Nu ska jag ta en kopp kaffe och läsa mer om DI John Rebus och hans äventyr. Var det nån som orkade läsa allt det här? Använde medvetet inga semikolon, för jag är ännu lite osäker på hur de ska användas, valde en massa kommatecken i stället, trots Lynne Truss roliga kommateringsbok Eats, shoots and leaves som jag också läst senaste månaden. Nu blir det kaffe.

Fredrik väljer

Sveriges riksdag debatterar det mest kontroversiella lagförslaget på år och dag.
Senare i kväll ska det röstas om FRA går igenom.
Just den kvällen ville jag verkligen inte se herr statsministern stå i TV4 med en blågul halsduk om halsen och analysera Zlatans spel.
Fredrik ska alltså se matchen mot Ryssland på plats i Österrike. Förhoppningsvis går han senare i kväll in på internet och läser om hur det gick, i den viktiga matchen alltså, den han helst ska deppa efter.


Uppdatering:
Den största förlusten för Sverige den 18 juni 2008 var inte 0-2 mot Ryssland. Det var att FRA-lagen gick igenom.

Och så dagens citat:
"De [Ryssland] är definitivt i klass med oss, vilket de visade i kväll."
Lars Lagerbäck i Sportradion efter matchen.

The Road to glory

Jag är helt fast i The Road.
Cormac McCarthy är verkligen mästerlig.
Men mest är jag fast i EM-träsket, och skriver för tillfället mest här.

För övrigt är det nu bara två dar kvar till Aida. Ska bli riktigt kul.

Att tävla i kultur

Kan man tävla i kultur?
Frågan brukar dyka upp när priser som Booker, Nobel och August ska delas ut, eller för den delen när det vankas Oscars- och Guldbaggegalor.
De som ställer frågan brukar vara ganska humorbefriade, det är ju bara att inse att "tävlingarna" och listorna och allt vad det är bara bidrar till att öka intresset för den aktuella kulturformen. Eller priset, som nu, när institutionen bakom Booker-priset ska utse tidernas Booker-vinnare. De sex nominerade är:

The Ghost Road av Pat Barker
Oscar & Lucinda av Peter Carey
Onåd av JM Coetzee
The Siege of Krishnapur av JG Farrell
Bevararen av Nadine Gordimer
Midnattsbarn av Salman Rushdie

Jag kan inte tänka mig att det påverkar något eller någon, oavsett vilken bok som vinner, men det är väl inte meningen heller. Huvudsaken är att Booker-priset får mer uppmärksamhet, som här eller som i SvD i dag, där jag hittade nyheten.
Av själva böckerna har jag läst en (Onåd) och sett filmversionen av en annan (Oscar & Lucinda). Om någon av de andra vinner kanske kanske jag läser den ändå. Kanske. Sen vet jag inte om det säger mer om mig eller om urvalet att jag bara har hört talas om de två ovan nämnda titlarna samt Midnattsbarn och författaren JG Farrell har inte hört talas om alls.


Om man kanske inte kan tävla i kultur betyder inte att man kan leka ihop en tävling.
Såhär i EM-tider kommer jag via en text om författarfotboll på Slow motion att tänka på tidskriften Filmkonsts fotbolls-VM för regissörer för tio år sedan. De lät olika årtionden tävla mot varandra, och till slut var det ingen som kunde stå emot 60-talet.
Det vinnande laget hade Stanley Kubrick i mål, med Roman Polanski som ensam back framför honom. Femmannamittfältet med John Cassavetes, Jean-Luc Godard, Francois Truffaut, Claude Lelouch och Bo Widerberg hade snurrat bort även Frings och Ballack.
Framåt hade laget hela fyra anfallare: Federico Fellini, Michelangelo Antonioni, Sergio Leone och Pier Paolo Pasolini.

Som sagt, det kostar inget att leka lite.

Sommarpratarna

Så var årets sommarpratare presenterade.
I vanlig ordning var det en handfull man inte vill missa och några man gärna låter bli att lyssna på.
I vanlig ordning kommer jag att missa några förhandsfavoriter (oftast pga glömska) och, även det i vanlig ordning, kommer de bästa programmen att göras av någon oväntad, ofta någon man aldrig hört talas om förut.

Kommer att försöka höra alla program, men min lista på pratare jag helst vill höra – gjorde den kort, länge listor gör bara att fler favoriter missas – är i alla fall den här (SR:s presentationer efter namnen):

JUNI
21 Fredrik Lindström - programledare, författare
22 Lena Andersson - skribent, författare
27 Björn Ranelid - författare (kan ju bli hur omedvetet kul som helst!)

JULI
9 Michael Segerström - skådespelare
19 Dolph Lundgren - skådespelare, regissör
31 Karin Mamma Andersson - konstnär

AUGUSTI
1 Annika Norlin - artist, låtskrivare, journalist
7 Per Hallberg - Oscarsbelönad ljuddesigner
8 Boris Grigorjev - KGB-överste, bosatt i Moskva
10 Pernilla August - skådespelerska
12 Ann Henning - författare, översättare
16 Marie-Louise Ekman - blivande Dramatenchef

Global Fußball OK

Här rör det sig inte många knop, varken framåt mot motståndarnas straffområde, eller bakåt mot egna målvakten.
Ja, som ni förstår är livet just nu mest inrutat efter fotbolls-EM, och det kulturella, det som traditionellt räknas som kultur alltså, blir lidande. Jag läser varje dag, och jag tar del av diverse debatter. Men jag orkar inte engagera mig i mycket mer än vilka taktiska drag Donadoni och Hiddink och de andra ska ta till nu.

Katrine Kielos Våldtäkt & Romantik är läst, och det finns mycket snusförnuftigt man kan säga om den, men jag kan nog inte komma med något nytt om inte sagts på en massaandra ställen så jag nöjer mig med det självklara att väldigt många borde läsa den, speciellt män.

Så ofta som jag har kunnat har jag smugit till mig små stunder med Lynne Truss roliga Eats, shoots & leaves. Drygt 200 sidor om engelsk interpunktion.
Den är riktigt rolig och inte minst lärorik och intressant, om man nu är en sån språknörd som jag är och orkar med till exempel 32 sidor om apostrofens användande.
Truss skriver med utgångspunkt att språket förflackas och kräver ett uppror mot detta ofog. Med humor dock. Oftast låter det ungefär såhär: "No matter that you have a PhD and have read all of Henry James twice. If you still persist in writing, "Good food at it's best", you deserve to be struck by lightning, hacked up on the spot and buried in an unmarked grave."
Boken finns på svenska under namnet Komma rätt, komma fel och komma till punkt, en översättning och bearbetning av Eva Hallinger. Den ska jag också läsa. Man ska inte låtsas om att man är någon annan än man är.

Under EM:s första brinnande dagar läste jag även klart Blågult – landslaget genom 100 år, en bok som alla med minsta fotbollsintresse bör läsa (vilket ni antagligen har förstått efter tidigare poster om den). Välskrivet och friktionsfritt går Jesper Högström igenom just det svenska fotbollslandslaget (för herrar alltså) men berättar liksom i förbifarten också om hur dagens Sverige växer fram.
Det enda negativa är väl att man vill ha mer mer mer.
För personlig del märker jag att den första landskamp jag kommer ihåg dyker upp först på sidan 115 (Sverige–Skottland 0–1, 1980) och de missar som finns i boken är väl just att en del detaljer man själv minns inte finns med. Som 3–3-landskampen mot Brasilien 1983 eller Stefan Schwarz kommentar om den 42-gradiga värmen i Dallas under VM 94 ("Jag är här för att spela fotboll, inte för att känna efter hur varmt det är.").
Blågult förklarar dessutom varför jag har klara minnen av IFK Göteborgs seger mot Hamburg i den första Uefacupfinalmatchen 1982, men få av returen. Samma kväll som returen spelades var jag nämligen på Örjans Vall och såg Sverige–Östtyskland, mitt livs första landskampsbesök (det blev 2–2, jag har ännu aldrig live sett landslaget vinna en match). Jag var därmed en av de 1 629 åskådare som bildade den lägsta publiksiffran för landslaget sedan 1910-talet.

Nu blev det en väldans massa fotboll här. Ska skärpa mig till nästa inlägg.

Sportkör

Den läsvärda fotbollsbloggen Tre hörnor straff har snott Glidtacklingens unika koncept att låta sina skribenter tippa EM.
En av frågorna Tre hörnors tyckare ska svara på är "Vem vill du tvinga att lyssna på en radiopjäs av Elfriede Jelinek i sommar?". Alltså, vem kommer att vara så usel att han inte förtjänar ett bättre öde.

Nu vet jag inte om frågeställaren var seriös i sin kritik av Jelinek, men den redaktionen – och alla ni andra – borde faktiskt lyssna på hennes Sportkör, Radioteaterns pjäs som premiärsändes i dag, några timmar före avsparken mellan Schweiz–Tjeckien.

Sportkör utgår från turbulensen kring Oliver Kahn inför VM 2006 (han petades som Tysklands förstemålvakt och det tålde inte hans ego) och diskuterar Tyskland mot världen, fotboll, herrar mot damfotboll, män mot kvinnor ("Jag är ju kvinna jag säger inget nytt"), vårt samhälle... ja allt det Jelinek brukar diskutera i sina böcker och pjäser.
Plus fotboll då.
Jag har inte läst tillräckligt av Jelinek för att jämföra med hennes övriga produktion, men Sportkör är något helt annat än det man kan få för sig att den "kontroversiella", "jobbiga", "svårtillgängliga", "manshatande" Jelinek står för.
Produktionen är ett samarbete mellan Radioteatern och Radiosporten och bland skådespelarna dyker även sportens reportrar upp i monologer, referat och i kören.

Och det är lysande.

Den knappa halvtimmen flyger fram i ett tempo värdigt en Premier League-match. Här finns ingen egentlig handling, det hela är i stället just en kör av röster, där alltså bland andra Dag Malmqvist och Christian Olsson (de lysande sportradioreportrarna alltså), Lars-Gunnar Björklund (!) och Paolo Roberto samsas med barnkörer, skådespelare och autentiska tyska fotbollsreferat.

Och slutet är givet, en pendang till Fassbinders klassiska slut på Marias Brauns äktenskap, där referatet av Tysklands VM-guld 1954 hörs under självmordet och slutbilderna på tyska förbundskanslar.
Där ropar Herbert Zimmermann "Aus! Aus! Aus! – Aus! – Das Spiel ist aus! – Deutschland ist Weltmeister!" (ett referat som i Tyskland är lika berömt som vårt "Den gliiider in i mål", läs hela referatet här).
Här, i Sportkör, hör vi den tyska kommentatorn under VM-semifinalen i förrfjol utropa "Twei zu null für Italien. Es ist aus, es ist vorbei, es ist aus und vorbei."

Kahn och Fassbinder. Två bilder av Bayern. Två bilder av Tyskland.


Sportkör sänds åter på måndag 9 juni 19.03 och 01.00 natten mellan 15 och 16 juni.
Dessutom går Sportkör förhoppningsvis även att lyssna på på webben.