OK ramblers, let's get ramblin'

Är ni kvar? Det var ett tag sen, ett långt tag med oändliga tankebanor som skulle skrivas ner men glömdes på tunnelbanan eller tåget eller promenaden eller var jag nu var. Tankar som rörde allas vår dystra framtid, att vandra genom en stad man älskar, och en stad man är lite mer ambivalent till, om böcker som påverkade mer än man nånsin trodde, eller mindre än man hoppats. Filmer som överraskade, inköp som var bra, inköp som var onödiga, inköp som aldrig blev av... Smashing Pumpkins som bakgrundsmusik i tv fick Disarm att gå för högtryck, minnen av en värld så oskyldig och tragikomisk, tänk att det var 14 år sen den upptäcktes och köptes av en slump, innan dess var det mest Charles Trenet och Jacques Brel som gick varm under sommaren och det har jag visst skrivit för ett par inlägg sedan, vi är tillbaka i 2008 alltså, lugnande musik som behövdes när jag för första gången på jag vet inte hur många år grät av en bok. Grät och på samma gång var osäker på om jag ville läsa vidare och inte kunde låta bli att läsa en sida till och en och en och bara en till. The Road av Cormac McCarthy. Jag skrev innan det ofrivilliga uppehållet att den var mästerlig och det var den rakt igenom och alla bör läsa den, men den väckte oroliga känslor, fick mig att ligga sömnlös och grubbla och inse att, ja, sån är vår framtid, och det inom kort, kanske inte ens en generation bort, högst två eller tre och vad spelar det då för roll vad vi gör nu. Ekobilar och Greenpeace och sopsortering och inget vatten från Evian längre. Det spelar ju ingen roll. Och gladare kan man ju bli än att hålla på och tänka på sånt, eller hur? Och Silke Scheuermann och hennes Timmen mellan hund och varg och två systrar som älskar varandra och hatar varandra och jag därimellan som gick rakt in i romanen och inte kunde slita mig ur den. Lästes två gånger nästan på raken, när hände det senast? Och jag kan inte förklara det för jag hittar så få faktiska beröringspunkter med mitt liv och mitt psyke. Eller kanske psyket? Är det det? Och i så fall vems? Frågor igen. Men inget man blir direkt glad över. Om det är litteraturens roll, att göra en glad. Eller kulturens roll, för Paradise Now var ju ännu ett dystert inlägg om hur världen går åt helvete men så fruktansvärt bra, en film jag hade dragit mig för eftersom jag trodde den skulle vara schmaltz som amerikanska judar säger åtminstone på film. Men det var den inte, inte i mina ögon. Bara gripande, och jag som inte ens är blödig, om jag inte håller på att bli det. Bara lite mer känslig, närmre mina egna känslor och det är ju bra om än kanske bara effekten av medicin men det är ju bättre än inget. Sover åtminstone bra, så bra jag kan, tack vare mer medicin som jag bara kan tacka C för och som gör att jag inte har vänt på dygnet trots mina fåtaliga arbetstimmar i juli. Juli ja, juni försvann i fotbollens töcken med lite inslag av barndomsminnen modell Langeland och Fåborg och Vallås, lite opera i form av Aida, en besvikelse för övrigt men musiken är ju bra så i andra akten fungerade det bra att fokusera på orkestern och stänga av det andra i rummet och låta tankarna flyga bort någonstans. Vart? Om jag det kunde komma ihåg men jag minns att det var bra, tankarna och dit de for. En ny (gammal) Helle Helle blev det dan efter, den ligger här och väntar på att bli läst, som så många andra böcker, återkommer till det, men jag kan säga att de är lite lättare än The Road, de flesta i alla fall. Helle ja, hon köptes på Arnold Busck och sen fikades det på Fiolstræde, jag och Weekendavisen som var full av svenska nyheter, Mankell och Världens sista roman och tillochmed Högströms bok om Blågult recenserades. Och nåt till, tillräckligt mycket för att jag skulle bli förvånad var det. Skrev ner det i min röda anteckningsbok, tillsammans med några dvd:er jag funderade på att köpa och sen köpte, de kostade mellan 25 och 35 danska så det var inga stora summor det handlade om, bara storfilmer som Atlantic City, San Lorenzo-natten och en till, det står still i huvudet vilken det var. Skrev det sidorna efter ett citat jag kluddade ner på fredagen, från Cronemans recension av Hulken men jag är rädd att skriva ner det här för det kan tolkas som att jag vore suicidal och det är jag inte, inte nu i alla fall. Det kan man knappast vara efter att ha ätit Louisianas silltallrik med en Hof till. Det går inte, det är en himmelsk måltid. Deras Cezanne/Giacometti-utställning var vissen, så såg ni den inte missade ni inget. Läser vidare i min lilla röda att den danska filmen jag såg i Köpenhamn, Det som ingen ved, även den var en besvikelse och sämst var Maria Bonnevie som gjorde en stirrig svenska i klass med svenskan som helt förstörde Per Flys fina Arvet. Så går det när man måste söka pengar i olika nordiska länder och hitta anknytningar till dem. I filmen skulle det till exempel helt omotiverat åkas till Ribersborgs kallbadhus fast då fick vi å andra sidan se Amanda Ooms i trettio sekunder, en insats som höjde filmen en kort stund. Hoppas ett svenskt försök att göra en thriller i dessa FRA-tider går bättre. Men fan trot, Kjell Sundvall eller lär få göra en sån i stället för, säg, Ruben Östlund. Läser att jag kommer att sakna Behrang Safari i MFF men vet ju nu att säsongen redan är körd, det var den innan Toivonen missade straffen mot Sundsvall. O'Learys i Malmö är förresten uselt och där fick jag in en krogrecension i bloggen också, det trodde jag inte. Att jag skulle halka in på sport var väl mer väntat, det är lätt att glida in i fotboll eller annat ofarligt när tankarna inte vill stanna där de är. Det är lugnande men i längden förstås inte så tillfredsställande och EM blev aldrig den fest den var tänkt att bli, i mitt huvud alltså. Eller i min själ? Biroller, novellsamlingen av Ninni Holmqvist, var en fest, en trivsam samling, om man nu kan säga så om ganska otäcka berättelser, speciellt för oss som känner igen oss i diverse skildringar från inte alltid roliga skolgårdar. Och med Biroller är vi nästan tillbaka i nutiden där jag sitter efter att ha sorterat oändliga mängder papper och lagt dem för instoppning i pärmar, ni vet viktiga papper om elen och bostadslånen och CSN och sånt. Efter allt elände på alla boksidor i juni fick jag nog, Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna får alltså vänta lite, nu är det en Rebus som gäller, Dead souls, som låter dyster men som rakt igenom är en fröjd att läsa, den där Ian Rankin vet allt hur man skriver bra deckare. Det enda är förstås att jag åter har fått panik och vill åka till Edinburgh. Klantmartin. Får hoppas på en resa dit nästa år eller så. Nu ska jag ta en kopp kaffe och läsa mer om DI John Rebus och hans äventyr. Var det nån som orkade läsa allt det här? Använde medvetet inga semikolon, för jag är ännu lite osäker på hur de ska användas, valde en massa kommatecken i stället, trots Lynne Truss roliga kommateringsbok Eats, shoots and leaves som jag också läst senaste månaden. Nu blir det kaffe.