En udda duo

Weird Science har en diskussion om hur de stora filmstjärnorna har försvunnit. Det ser då ut som en tanke att SVT ägnar stora delar av helgen åt två av de rörliga bildernas verkliga stjärnor. Den ene var inte helt bekväm i rollen som en av filmens största, den andre skulle aldrig komma på tanken att kalla sig själv stjärna.

Om ni har tittat på SVT senaste veckan har ni knappast kunnat undvika trailern till Marlon Brando-kvällen. Först en lång dokumentär om mannen och myten, sen två av hans bättre filmer – den fenomenala Storstadshamn (On the Waterfront) och den något övervärderade Linje Lusta (A Streetcar named Desire).
Jag hoppas att dokumentären tar upp det faktum att det inte är en slump att de båda filmerna regisserades av Elia Kazan. Kazan hade filmiskt ett underbart 50-tal och visar i lördagens filmer att han behärskade det där med regi. Men det förmörkades för alltid när han visade sig behärska rollen som ett "friendly witness" vid de McCarthy-styrda Huac-utfrågningarna också. Kazan (och Storstadshamns manusförfattare Budd Schulberg) gick längre än vad kommittén hade bett om, vilket gjorde sveket mot forma arbetskamrater än större.
Den filmen blir därför omöjlig att se i annat sken än rättfärdigandets, vilket bara gör den mer intressant. Och Brandos "I could've been a contender"-monolog är odödlig. Linje Lusta har åldrats lite mer och skådespeleriet är om än bra ändå yvigt i jämförelse med vad vi uppskattar i dag. Och ska man nu hylla en skådespelare, vilket man ska, kan man kanske välja två helt olika filmer, kanske Sista tangon i Paris som partner till Storstadshamn? (Det där med två filmer på raken (double features) tar jag upp snart.
Men inför lördag ser jag främst fram emot dokumentären, som jag ville ha sett redan på Stockholms filmfestival i höstas.


Helgens andra stjärna gjorde filmer som Drömmen om det goda livet och Gud välsigne dom skånska betfälten, de två Ebbe Gilbe-filmer SVT visar fredag och söndag. Gilbe avled i våras och jag skrev om honom redan då, men först nu har SVT lyckats hitta ett hål för ett par av hans filmer.
Drömmen om det goda livet (SVT2 20.00) är Gilbes sista film, en stilla och intim resa till tyska ön Rügen. Som Leif Furhammar skriver i DN i dag är "allt är oerhört vackert och sorgset". Och på söndag kommer Gud välsigne dom skånska betfälten som bara titeln gör den till ett måste.
För att åter citera Furhammar: "Det är inte ofta som man nu för tiden blir påmind om att television kan vara annat och viktigare än ett evigt pågående dagsländeprojekt. Att den kan användas för att uttrycka överraskande tankaroch gestalta komplicerade erfarenheter." Nu får man hoppas att Så går ett år kommer på dvd snart också.

Eftersom SVT är SVT och inte verkar kunna göra så att de små filmerna får tillräcklig uppmärksamhet visas en tredje Gilbe-film, Vem minns indelte soldaten Ros?, först den 3 september. I Kunskapskanalen.
Sätt ett kryss i almanackan.