Har ägnat större delen av de senaste tre dagarna på balkongen, nästan så att jag har flyttat dit under mina vakna timmar. DI John Rebus har klarat av sina äventyr i Dead souls, lite mer omtöcknad men fortfarande vid liv. Själv har jag mest längtat efter staden han tar sig lite för många glas i, följt Rebus och hans medmänniskors vägar med en Edinburgh A-Z på bordet bredvid mig, bredvid den oftast tomma kaffekoppen och skålen som ibland innehöll oliver men mest bara kärnor efter dem. Dead souls måste vara en av de bättre i serien, oavbrutet fängslande, och hur ofta händer det i deckare som dröjer 242 sidor innan det första mordet huvudpersonen ska utreda. har ni inte tagit er an Ian Rankin än, gör det.
Samtidigt har Mig äger ingen också fått sin tid. Och visst är den bra, men... någon borde ha sagt åt Åsa Linderborg att kapa lite här och där. En tredjedel in börjar den bli lite tjatig. Vi får träffa så många släktingar och pappa super och lilla Åsa är smutsig. Och katastrofen väntar bakom hörnet. Men så var det på sidan sju också. Lite framåtrörelse hade inte skadat.
Ian Rankin tar 242 sidor på sig för att mörda offer nummer ett, men är hela tiden på väg framåt även när hans hjälte minns sin ungdom. Åsa Linderborg har på 113 verklighetsbaserade sidor inte berört en tredjedel så mycket.
Det känns som att nästa par ut blir D H Lawrence Lady Chatterley's lover, den härligt formgivna Penguin-utgåvan som ligger på hyllan ovanför sängen och lockar, och nästa del i den ständiga omläsningen av Sjöwall/Wahlöös tio Roman om ett brott. Polismördaren står på tur, ännu en gång. Ja, och så ska jag förhoppningsvis orka läsa Fjärilen i min hjärna.
1 kommentar:
Lawrence har jag varit på väg in i ett flertal gånger, inte minst på grund av att det är en av Henry Millers favoritförfattare. Men trots alla försök så har jag inte lyckats läsa boken! Inte för att den verkar dålig, jag har knappt ens börjat i den.
Ska bli väldigt kul att höra vad du tycker.
Skicka en kommentar