The brief wondrous life of ours

Jo, jag lever och har hälsan. Tror jag.
Har haft ett avbrott i den läsande och skrivande delen av livet bara. I augusti gick jag på en månads semester och läste under de veckorna kanske åtta sidor i en bok (Paul Austers Brooklyn follies, inte alls dålig) och några få tidningssidor (mest Hallandspostens sportuppslag). Av internet nästan ingenting. Läste mailen ibland, men inte mer.
Trodde jag skulle komma tillbaka efter den välbehövliga och enormt sköna informationsavvänjningen, men orkade inte. Var åter på jobbet men läste inga böcker, knappt några tidningar och inte många texter på nätet. Och definitivt inga bloggar (jo en, vilken säger jag inte, kanske är det just din?).

Och det har varit så skönt.

Jag har "missat" massor av skitnödiga debatter, krönikor, recensioner, skivsläpp och nyheter. Och i stället fått lite mer lugn i kroppen. Nu hoppas jag kunna behålla lugnet och samtidigt skriva lite, både här och mer analogt.
Och läsa. Och se och lukta på blommorna.

Efter knappt två månader utan bokläsning tog upp Sylvia Plaths helt omstörtande fantastiska The Bell Jar. Och det var nog tur det, att den var så enorm och gav en sån elchock för själen att jag vaknade. Annars hade jag kanske inte läst än.
När jag, motvilligt, läst ut den visste jag inte vad jag skulle ta mig till, men plockade upp The Brief wondrous Life of Oscar Wao, den efterlängtade, tokhyllade och Pulitzerprisvinnande debuten av Junot Díaz, ur högen av att-läsa-böcker.
Och om The Bell Jar knockade mig vet jag inte vad jag ska säga om Oscar Wao. Att blixten slog ner? Jag kan visst hitta en del invändningar men det vill jag inte. Det är kärlek och värme jag känner. Jag ville verkligen inte gå ur Oscars (eller snarare Yuniors, och Belis och, på sitt sätt, Trujillos) värld. Den som är New Jersey och New York, men främst Dominicanska republiken.
Och inte visste jag att jag visste så lite om det landet. Parallellt med bokens ljuva och grymma handling får vi nämligen i texten och i ett fotnotssystem landets moderna historia, från den grymme Trujillos maktövertagande 1930 och framåt. Och det är tillräckligt fängslande bara det.
Drog mig för att läsa de sista 50 sidorna, gjorde det bara när jag kunde slappna av helt. Och när jag var klar var jag bedrövad, jag ville ha mer. Ett sätt jag ska lösa det på är att snarast gå till biblioteket och låna Bockfesten, Mario Vargas Llosas dokumentärroman om diktatorn Trujillo. Har varit sugen på den länge, nu är den ett måste.

Jag läste i tidningen Vi:s boksatsning Vi läser (det var ingen höjdare direkt) att Oscar Wao kommer på svenska i vår. Men om ni tror att ni behärskar engelskan, läs den i original. Det är så mycket slang och dialekt (inte svårförståelig) att jag inte kan se hur en översättning kan bli bra. Dessutom kryddas boken med många många spanska ord och meningar som aldrig översätts. Min gymnasiespanska är sisådär, men man förstår ändå.
Men be mig inte komma med mer specifika kommentarer, är fortfarande för nära boken för att kunna skriva vettigt om den.

Hur går man vidare efter två såna upplevelser i rad då? Med något på ytan enkelt kanske.
Tog tag i Leif GW Perssons En annan tid, ett annat liv och erkänner mig än en gång besegrad. Det är rappt och bra och ett fint exempel på en pageturner.
Parallellt sitte jag med näsan i Naja Marie Aidts novellsamling Bavian, den som vann Nordiska rådets litteraturpris i våras. Eftersom det är på danska läser jag den i original men det är faktiskt en skandal att den inte har kommit på svenska än. Ett rykte säger att lilla Ellerströms ska ge ut den, vi får väl se. Nån borde göra det. NU.
Väntar med att skriva om den, men om jag säger att Bavian ligger någonstans mellan Helle Helle och Ninni Holmqvist – fast skarpare, ja då förstår ni att det är bra. Skitbra tillochmed.