Att tävla i kultur

Kan man tävla i kultur?
Frågan brukar dyka upp när priser som Booker, Nobel och August ska delas ut, eller för den delen när det vankas Oscars- och Guldbaggegalor.
De som ställer frågan brukar vara ganska humorbefriade, det är ju bara att inse att "tävlingarna" och listorna och allt vad det är bara bidrar till att öka intresset för den aktuella kulturformen. Eller priset, som nu, när institutionen bakom Booker-priset ska utse tidernas Booker-vinnare. De sex nominerade är:

The Ghost Road av Pat Barker
Oscar & Lucinda av Peter Carey
Onåd av JM Coetzee
The Siege of Krishnapur av JG Farrell
Bevararen av Nadine Gordimer
Midnattsbarn av Salman Rushdie

Jag kan inte tänka mig att det påverkar något eller någon, oavsett vilken bok som vinner, men det är väl inte meningen heller. Huvudsaken är att Booker-priset får mer uppmärksamhet, som här eller som i SvD i dag, där jag hittade nyheten.
Av själva böckerna har jag läst en (Onåd) och sett filmversionen av en annan (Oscar & Lucinda). Om någon av de andra vinner kanske kanske jag läser den ändå. Kanske. Sen vet jag inte om det säger mer om mig eller om urvalet att jag bara har hört talas om de två ovan nämnda titlarna samt Midnattsbarn och författaren JG Farrell har inte hört talas om alls.


Om man kanske inte kan tävla i kultur betyder inte att man kan leka ihop en tävling.
Såhär i EM-tider kommer jag via en text om författarfotboll på Slow motion att tänka på tidskriften Filmkonsts fotbolls-VM för regissörer för tio år sedan. De lät olika årtionden tävla mot varandra, och till slut var det ingen som kunde stå emot 60-talet.
Det vinnande laget hade Stanley Kubrick i mål, med Roman Polanski som ensam back framför honom. Femmannamittfältet med John Cassavetes, Jean-Luc Godard, Francois Truffaut, Claude Lelouch och Bo Widerberg hade snurrat bort även Frings och Ballack.
Framåt hade laget hela fyra anfallare: Federico Fellini, Michelangelo Antonioni, Sergio Leone och Pier Paolo Pasolini.

Som sagt, det kostar inget att leka lite.