Edwyn

Jag var lite för ung när det begav sig, så jag lyssnade aldrig på Orange Juice, hade faktiskt aldrig hört talas om varken dem eller huvudpersonen Edwyn Collins innan Edwyn drog till med monsterhitten A Girl like You i mitten av 90-talet.
Som så många andra trodde jag först att han var en nykomling på scenen, den där Edwyn Collins, men så var det förstås inte. Alls. Och sen dess har han fortsatt göra musik, mest i skymundan förstås, medan vi andra letade efter nästa pop-sensation.
2005 drabbades han av dubbel stroke och kämpade för livet, och för ett värdigt liv efter det. Och sedan i våras kan man läsa om den kampen i Edwyns fru Grace Maxwells bok Falling and Laughing.
Den låg under granen och om någon undrar varför jag inte hör av mig så är det för att jag sitter med näsan i den boken – när jag inte torkar tårarna som kommer mest hela tiden. Av sorg och av glädje.

Filmbeef

När jag satt och tuggade på sill och skinka missade jag ju en liten filmbeef.

SvD:s Hynek Pallas bloggar om "00-talets sämsta filmkritiker" och TT Spektras Erik Helmerson svarar och får snabbt Pallas-svar.

Nu råkar jag normalt tycka om båda herrarnas filmskrivande, men hade liksom Pallas reagerat på Helmersons ganska underliga Det vita bandet-recension, eller snarare att man låter honom recensera den, när han har väldigt bestämda åsikter om Haneke och hans filmer och sen inte recenserar själva filmen.

Men det är ju skönt att äntligen få lite filmkritikdiskussion i alla fall, en med lite mer värdighet än Croneman vs Weird Science-catfighten (ytterligare ett fall där jag eg gillar båda lägren)

Vem hade trott att Michael Haneke kunde utlösa sådana här reaktioner. Eller snarare, vem hade trott att han inte skulle göra det. The beef will säkert go on, men jag tror inte att Erik, som normalt är en jäkligt bra stilist, vinner just den här fighten.

Trycksvärta

Ibland undrar man ju faktiskt vad man ska med tidningen till.
Trots att det kan finnas få starkare trycksvärtekramare än jag i min prenumeration har jag faktiskt börja vackla lite. Nej, jag kommer nog aldrig att frivilligt avstå känsla nav kaffe och tidningen på morgnarna, men vad står det i dem?
Både DN och Svenskan har under december publicerat "nyheter" som jag läst flera dagar tidigare, ofta i utländska blaskor eller helt enkelt som TT-texter (vi pratar veckor mellan TT och DN ibland, och då ska gudarna veta att TT inte är några Schumachers). Och tidningarna verkar ha fattat grejen de med, varför skulle Sydsvenskan annars (i måndags) ha två stora puffar till sina bloggare - på sin tidnignsetta?
Och varför skulle DN kicka skribenten bakom en av sina roligaste texter i december om de inte ville köra ner sig själva i botten?
Suck.

Juldagspyssel

Vad ska man ha juldagar till om man inte degar runt, spelar spel, läser julklappsbok - och klurar ut 10-talets 10 bästa... svenska filmer (ja nåt ska man väl lista i december 2009?)

Så, utan att ha sett 4 nyanser av brunt eller De ofrivilliga - eller Ljusår, som gick på SVT i dag (fast den finns hemma på dvd) - kommer de 10 här:

Farväl Falkenberg
Darling
Sånger från andra våningen
Flickan
Om jag vänder mig om
Låt den rätte komma in
H:r Landshövding
Du sak nog se att det går över
Med kameran som tröst, del två
Lilja 4-ever

Ken Allen

Annu dazumal skrev jag ett litet inlägg på en numera vilande (ej insomnad) blogg vid namn Glidtacklingen. Själv hade jag glömt bort just det inlägget, men inte mannen det handlade om, Ken Allen, målvakt i Halmstads BK under 80-talet och sedan dess en mytisk gestalt i den unge Martins liv och lidanden.
Nåväl, för dryga fjorton dagar sen trillade det ner ett mail i inkorgen. Var så när på väg att slänga det skräpmailsliknande brevet. Men som tur var läste jag det, och för alla som undrar vad som hände med Ken... ja ni får väl fråga... för nu ska inleda min grävande journalistiska bana med att verkligen hitta Ken Allen.
Tack Eija!

Reklamen vinner

Den må ha fått förväntade usla recensioner, men reklamen har fått mig på dess sida. Men. Jag. Måste. Se. 2012. Är man katastroffilmssucker så är man.

Och så dagens överraskning: Scarlett Johansson sjöng ju riktigt bra (i dag på Ellen).

(Ja jag vet, det här är bloggen för alla som vill läsa det som var aktuellt förra veckan eller förra året.)

Kung Bosse

Satte nästan kaffet i halsen i lördags, och sen visade jag upp för alla som (inte) ville höra: självaste Croneman tycker att Bosse är Sveriges bäste fotbollsspelare genom tiderna. Om ni nu inte läste DN i lördags så har ni krönikan här.

Så nu är det väl bevisat då.

Att kakka i eget bo

Det är ju lite sent, men det var lite roligt hur olika redigerare upplevde de olika recensionerna av den där Michael Jackson-filmen.

DN Kultur, sidan 2, torsdag 29 oktober:

"Kritikerna gillar den kritiserade filmen"

DN Kultur, sidan 2, söndag 1 november:

"Sågade 'This is it' drar storpublik"

Italien-Sverige

Jaha, där rök sista anledningen att titta på den toppfajten:

Gattuso borta mot Sverige

Rom (TT-Reuters)

Det svenska fotbollslandslaget slipper ta sig an Gennaro Gattuso i landskampen mot Italien den 18 november. Milans mittfältare har skadat sitt högra lår och väntas bli borta i två veckor.

Gattuso har dragits med skadeproblem hela säsongen efter en allvarlig knäskada som fick honom att missa stora delar av fjolåret. (TT)

Tom Waits

Eftersom allmänintresset är enormt kan jag meddela att inte bara har Tom Waits börjat twittra, han är bra också.

En fin liten bild bara

Tidningsdöden goes Britain

The Guardian är, i mitt lilla tycke, världens bästa dagstidning.

Snyggast, roligast och klokast (man läser ju helst sånt som stryker en medhårs).

Men eftersom tidningen inte kommer ut på söndags "tvingas" jag läsa systertidningen The Observer när jag är i Storbritannien, alltså sisådär en eller två gånger om året alltså.

Den är nästan, men bara nästan, lika bra.

Men nu verkar det nöjet var hotat. Resumé skriver att Observer är på väg ner i graven. Hur ska jag nu klara mig? Bara två glassiga söndagsmagasin (både från The Times) att läsa de där lyxsöndagarna? Bummer. 

friidrott

Friidrotts-VM i Paris 2003. Kim Collins vinner 100 metersloppet före Trinidad och Tobagos Darrel Brown. Det kommer ni nog inte ihåg, jag gjorde det definitivt inte.

Jag undrar vad Darrel Brown tänkte då, när han klockan 22.10 den 25 augusti 2003 nådde sitt idrottslivs kulmen.

Men vad han än såg i sin egen framtid så var det nog inte Karlstad i juli 2009. Ett regnigt Karlstad och motståndare som hette Libor Zilka och Oskar Åberg.

Vad gjorde Darrel Brown på Götagala? Eller, vad har Darrel Brown gjort för ont för att tvingas befinna sig i Värmland? Har han anlitat Daniel Wessfeldt som manager och inte tittat på det finstilta?

Ibland är idrottsvärlden besynnerlig, mycket besynnerlig.

 Å andra sidan.  Friidrotts-VM i Paris 2003. Sverige blev sexa i medaljligan. Det var verkligen länge sen.

Hylla den som hyllas bör

Den brittiske arbetsmarknadsministern James Purnell avgick i juni och i sin första intervju efter avhoppet berättar han att han för att kunna tänka i lugn och ro organiserat om i sin bokhylla. (När får vi nånsin höra om en svensk minister som läser annat än det stylisterna säger att de ska säga, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth må hävda att "böcker är min passion", men helt övertygad är jag då icke.)

Det fick förstås Guardian att skriva om bokhylleorganiserandeetikett, ett ämne jag alltid är intresserad av, i synnerhet nu, när jag står inför mastodontjobbet att förvandla lådor och åter lådor av böcker och dvd:er till praktfulla hyllor.

Au contraire

P1:s Nya vågen har ett litet segment som de kallar au contraire, där någon medarbeare får hylla eller dissa något alla andra dissar eller hyllar.

Men få av inslagen är så drastiska som Guardians Steve Chamberlain, som verkligen gillar något vi andra får spader av. 

Härligt med gamla gubbar!

Billboardlistan ska enligt Reuters toppas av tio fullängdare signerade Michael Jackson.

I Sverige toppar Malena Ernman, men tvåan är betydligt mer intressant. För på placeringen alldeles före trean Jackson har våra danska vänner i Gasolin' placerat sig med en samlingsskiva.

(Bildtexten till bilden ovan är f ö "Billedet er taget back-stage i Malmö d. 21. august 1978, lige efter Gasolins sidste koncert. Billedet har været bragt flere steder. Bl.a. i Ekstra Bladet som valgte at skifte Side 9 Pigen ud med Side 9 Drengen!")

Man är ju galen

Tour-bristen gör sig påmind och abstinensen gör att man tar till lika oväntade som ovanliga metoder för att fixa den.

Därför lyssnar jag just nu på danska P3, som har ett Tourdefrangs-program.

Efter London

Jo, Blur var verkligen magiska i Hyde Park, Lokko och gänget överdrev inte. Att höra 55 000 engelsmän ta över Country House och Tender var en upplevelse. Liksom att uppleva Phil Daniels i Parklife.

Och man ska se Shakespeare på engelska, med eller utan Ethan Hawke, det ger faktiskt nåt extra. Speciellt när man kan ta sig ett par öl bordet bredvid en del av skådisarna efteråt.

Och solen sken och maten (fisken och frittarna) var god och ölen var svalkande och jag hittade en David Peace (Tokyo year Zero) för två pund och Whit Stillmans Metropolitan, som jag letat så länge efter, för tre och ett par Docs och... ja, jag önskar jag kunde åka tillbaka. 

Som sig bör alltså. 

Fast då hade jag förstås missat Joyce Carol Oates, vars lilla publikmöte jag gillade nästan lika mycket som Oline Stig gjorde.

Nu återstår bara MFF, som måste skärpa till sig.

Och Touren, som jag bara måste få se snart. Får skylla på att jag inte har sett på tv på veckor.

Alla dessa frågor (nu med svar)

Är mitt emellan att jag inte veta nånting mer om Brian Clough och att jag genast vill ta tag i Peter Taylors With Clough, är det normalt?... Ska jag lyxa till det och unna mig Grey Gardens på Criterium-utgåvan?... Kommer jag att hitta till Fopp!?... Är Ethan Hawke verkligen med i A Winter's Tale på fredag?... När kommer jag att komma ihåg att införskaffa Wilcos senaste alster?... Är jag kulturknarkare?... Kommer jag hem med ännu en Ben Sherman-skjorta? (såg en enormt snygg BS-väska på NK i dag, bara 2 000 spänn, "bara")... Kommer Wilton som det numera heter "leverera" efter uppehållet?... Hur bra blir Blur?

Och svaren blev: 

Nej... Ja, men inte nu... Jäpp!... Jodå, och riktigt bra var han också, och sjöng och allt... Snart... Ja... Nej, men det var nära att en Fred Perry fick komma hem... Tydligen inte... Fantastiskt.

Detta har hänt

Flytt.

Värme.

Lite mer flytt.

Flyttstäd.

Det är vad som har hänt i mitt liv sedan i torsdags.

Och så har Willy Kyrklund dött.

Citerar mitt egna inlägg från 17 april 2007:

Alltså, seriöst. I går kände jag mig som en 13-årig tjej som får syn på Robbie Williams (eller är han ute nu?).
Det hände när jag traskade till jobbet och går över Kungsträdgården.
Solen skiner, jag är måttligt road över att behöva vara i stan och... så kommer HAN.
Willy Kyrklund alltså. Tillsammans med P O Enquist Sveriges bästa levande författare. Och dessutom Sveriges coolaste 86-åring.
Jag gick aldrig fram och tackade för många timmars läslycka. Men jag försökte småhälsa när vi möttes.

Och om någon undrar så är Stig Larsson nummer tre på listan.

Oscar goes 10

En piss i Mississippi för världen, men en liten revolution i mitt liv, jag som är en Oscarsjunkie av stora mått.

Akademin har nu beslutat att det i framtiden ska nomineras tio (10) filmer i kategorin bästa film. 

För dem är det bra, fler filmer nomineras, namnet sprids och alla är nöjda.

Alla utom filmbolagen tydligen, som redan grymtar om att kostnaderna för "For your consideration" kommer att öka, nu måste de pusha filmer som aldrig förr, och Oscars vinner man ju inte utan miljonkampanjer. 

New York Times sammanfattar läget bra här.

Stockholm 0 Glasgow 1

Det känns idiotiskt att jämföra spelningar, som om man bara ville förhäva sig och säga att "jag var utomlands, jag är såå häftig".

Men faktum kvarstår att det var bättre på Barrowlands Ballroom än på Hovet. Han var på bättre humör och ljudet, det var flera klasser bättre – för att inte tala om publiken. 

Låtlistorna var nästan identiska. Förutom lite annorlunda ordning på dem (och att skottarna fick en melodi mer) fick man i Stockholm 

Billy Budd

You Just Haven’t Earned It Yet, Baby

I Keep Mine Hidden

Life Is A Pigsty

mot Glasgows

Death Of A Disco Dancer

Something Is Squeezing My Skull

Why Dont You Find Out For Yourself

Best Friend On The Payroll

Some Girls Are Bigger Than Others

Och det är väl en smaksak antar jag. Jag är glad att jag fick båda.

Som en åsna mellan hötappen

Ja , jag är då glad att jag inte tvingades välja...

Lotta- och Morrisseyfansen delade på Liseberg

Lynch-stämning

Är väl inte 100 procent övertygad om dess storhet, men som David Lynch-diggare kan jag inte låta bli att gilla det ändå, att regissören har skrivit texter till bandet The Fox Bat Strategys nya skiva.

Hade man läst Sydsvenskan lite mer regelbundet hade man vetat det i helgen, nu fick det vänta till i dag. (Länken ger även ett smakprov.)

På väg till jobbet i dag greppade jag f ö tag i The Damned Utd, lite lättare att läsa på tunnelbanan än Blonde. Och jisses vad den griper tag i en. Men man bör veta en del om Clough och Leeds och engelsk fotboll för att komma in i det.

Efter midsommar, efter GW

Jodå, det blev en snaps eller två, det blev lite sill och lite jordgubbar och lite släkt och sånt där. Och det blev ett slut på GW Persson och det blev en början på Blonde.

I valet mellan en Ian Rankin och återpptagande av The Damned Utd blev det den där fina rosa utgåvan av Joyce Carol Oates Marilyn-fabel alltså. Misstänker att det slinker ner nåt lättare när det vankas London, men den tiden den sorgen.

Men framförallt hoppas jag kunna njuta av Stockhlom i sommar, när alla lådor är på plats och det har målats lite och livets hastighetsmätare går ner mot mer normala hastigheter.

Och så längtar jag till att få öppna lådan med mina skivor i igen, det är lite skivabstinens här just nu.

Sportspegeln

SVT storsatsar på friidrotts-VM, se bara på den här bilden som de skyltar sin satsning med...

En helt annan sak är att Franco Baresi kommer till Valdemarsvik på torsdag. 

Franco Baresi. I Sverige. Man kanske skulle åka till Östergötland?

Den talande räven

Det finns mycket få regissörer som jag springer iväg till biografen för att se. Rent spontant skulle jag säga Martin Scorsese fast det inte stämmer. De enda andra namnen jag kan komma på är Uli Seidl, Tsai Ming-Liang – och Lars von Trier. Ja, ni hör ju vilka jävla namn. Så ja, Antichrist skulle ses. Och ja... det var speciellt.

Skulle inte komma på tanken att försöka förklara filmen, men jag lutar åt att det inte finns så mycket att analysera egentligen. Att Trier bara leker med oss och våra försök att hitta djup i något. Det skulle ju bara reflektera någon sorts bild av psykologernas försök att vrida ut och in på oss som går dit. För psykologen är den som får på käften. Pang på bara. Och att det är en drft med såväl honom som oss visar väl slutscenen när Willem Dafoe blir Jesus som han är i barnens bibel men definitivt inte i Kristi sista frestelse.

Och den där räven var faktiskt mer... inte realistisk precis men i alla fall begriplig inom filmens ramar (drömmen) än som något lösryckt man läser om i tidningen eller på en blogg. Då störde de andra djuren mig mer, när de samlas inför slutuppgörelsen sitter de som när dvärgarna och Snövit sjunger i Kalle Ankas jul.

Men jag kommer tillbaka till Lars nästa film, jag lovar.

Antichrist

Det vankas bio, det vankas Antichrist.

Bokgam!

Efter en helg med frivillig och ofrivillig nätfrånvaro (tack Bredbandsbolaget!) men med desto mer närvaro av flyttlådor och allmänt stök var det skönt att komma till jobbet för den halvårliga utförsäljningen av böcker och skivor och lite annat.

Det blev en hel massa böcker som vanligt, elva stycken, från Bengt Ohlssons Syster och Augustin Erbas helt nyutgivna Ensamhetens broar till Philip Gourevitchs Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer; det blev julskivor med Mahalia Jackson och Tony Bennett (vad nu de gjorde där); det blev ett 15-tal filmer, bland annat en handfull Wim Wenders-saker, Fritz Langs You only live once och Louis Malles Viva Maria! med Jeanne Moreau och Brigitte Bardot.

Och allt för en eller två tior styck.

Wunderbar!

American Teen

Av en händelse såg jag att det på nyhetshyllorna i landets videohandlare står (eller bör stå) några ex av dokumentären American Teen. 

Det är inget mästerverk, men har man inget bättre för sig bör den ses, den är klart bättre än det mesta annat ni hittar på hyllorna där. Och så kan ni också bli lite kära i Hanna Bailey, kära på det där lägga-huvudet-på-sned-sättet alltså.

Själv har jag inte ens nån tv för tillfället, så det får bli vidare läsning av GW så länge, Mellan sommarens längtan och vinterns köld bara rasslar fram i mina händer. 

Helle Virkner

Helle Virkner avled i dag.

I min eviga kamp för dansk infiltration i det svenska passar jag på att tala om för er att ni bör läsa åtminstone en dansk nekrolog om henne, varför inte Politikens?

Netherland

Under tiden som jag har gått på teater och jobbat och sålt en lägenhet och köpt en lägenhet och flyttpackat (börjat) och  stressat och, ja, stressat, har jag läst Joseph O'Neills Netherland.

Den har hypnotiserat mig, den har hållt mig över vattenytan och den har allt eftersom berikat mitt liv. 

Jag har svårt, riktigt svårt, att sätta fingret på vad det är med den, men det hypnotiska i New York-skildringen gjorde mig närmast drömsk. Boken marknadsförs åtminstone i England som någon slags deckare där huvudpersonen försöker ta reda på vad som hände en Chuck Ramkissoon.

Men det är att göra boken en stor otjänst.

Själv försökte jag förklara för folk att jag läste en bok om cricket (det är mycket cricket) men det är också att göra Netherland en otjänst. Inte minst för att ingen skulle läsa den då, och för att den förstås inte alls handlar om cricket. Nej, den behandlar sorg, saknad, kärlek. Minnen och det svåra i att vara gift. Och New York och Brooklyn.

Omslaget på min pocketutgåva (Harper Collins) har en bild på utsikten från Chelsea Hotel, en annan (engelsk, tysk och holländsk) har fötterna och benen på någon som åker långfärdsskridskor – en mycket träffande bild för vad det handlar om (förstår man om man läser boken, där det åks skridskor på kanske två sidor).

Jag älskar bilden på min utgåva, älskar den för att jag vill dit. Nu. för att jag får något overkligt att längta till när verkligheten är ett stort virrvarr och jag bara vill lägga mig som en boll i ett hörn och... inte resa mig.

När Brombergs i höst ger ut boken som Nederland har även de valt den bilden. Vad de inte har valt är en presentation som ska läsas, där avslöjas alltför mycket av det man inte bör veta i förväg – se det som en varning. (Eftersom boken dessutom har ett väldigt manligt öga är jag nyfiken på hur den kommer att tas emot, jag misstänker att armarna inte är lika öppna här som i till exempel England.) 

För övrigt hittade jag det här på Brombergs:  "USA:s president Barack Obama uppgav i en intervju med tidningen Newsweek att han just nu läser Netherland av Joseph O'Neill. Han säger "It´s about after 9/11, a guy - his family leaves him and he takes up cricket in New York. And it's fascinating. Its a wonderful book, although I know nothing about cricket."

Jag har alltså en presidentsk smak, när jag plöjde Walter Mosley marknadsfördes Easy Rawlins-deckarna alltid som "Clintons favoritdeckare". 

Efter Netherland har jag äntligen kommit till Leif GW. Det är skönt det också.

...Och nu blire reklam

Jag gick och såg Gomorra i vintras. Inget mästerverk kanske, men ändå. 

Nu är den (relativt) ny på dvd och det är klart att ni som inte har sett den ska göra det. Och det kanske även marknadsförarna av filmen ska. Antingen det eller gå om nån kurs på högskolan. 

För när de gick in i samarbetet med videobutikskedjan "Hemmakväll" (också ett jävla namn) kom de inte på nåt bättre sätt att pusha för sin rulle än att – locka med resor till Neapel. 

Är det något man inte är sugen på efter att ha sett Gomorra är det väl just att åka till Neapel. Så: hur tänkte de där egentligen?

Bergmanfestivalen

Mjo, så har man överlevt Bergmanfestivalen.

Heiner Müller, Aus der Leben der Marionetten, Jane Seymours ex-make, Erland Josephson på popkonsert, tre nakna tyskar, en väldigt sur och ännu väldigare teaterkritiker, Barbara Sukowa och en hel drös kulturpoäng senare står man där nöjd och belåten.

Faktiskt.

Kore-eda

Cinemateket visar just nu (visade är tyvärr en mer korrekt böjning av verbet) en miniserie med Hirokazu Kore-edas filmer.
Såg den fascinerande dokumentären Without memory i torsdags, men mästerverket går ännu att se, på torsdag – Efter livet, om hur ens favoritminne återkspas för evigheten i himlen, bör inte missas av någon.
Fast egentligen ville jag nog mest tipsa (mig själv) om att Kore-edas senaste film, Still walking, har premiär i juli.

En helt annan film heter Tilaï. Det är en film från Burkina Faso (vi snackar långt ner i cineastens låda nu alltså) och att jag känner till den är för att den togs med på BBC:s lista över 100 filmer som representerar ljudfilmens historia till och med 1995 (då när det kom en massa listor om filmens första 100 år). AV de kanske 20 jag ännu inte har sett är det bara den som jag aldrig trodde mig få en chans att se.
Nu visar Cinemafrika den den 13 maj. Jag jobbar men måste på nåt sätt skubba. Om inte annat för att jag har velat se rullen - som jag eg inte vet någonting om - i 14 år nu.

Jonas och Jude och jag

Ja, det där med teater alltså.
Skulle dra ner på tempot för att få tid med en del annat, vad det nu skulle vara.
Och så sitter jag här med nyinköpta biljetter till Scener ur ett äktenskap på Dramaten och Hamlet på Kronborg slott i Helsingør.
Det är ju inte så att jag klagar precis, men det är lustigt hur det "bara blir".

Teater galore

Jag har börjat tappa räkningen, men för tvenne veckor sedan låg vi på biljetter till elva (11) teaterföreställningar – bara i april och maj. Sen dess har det trillat in en eller två till och nu vågar jag knappt tänka på alla biljetter och var de ligger och vad de har kostat.

Men skoj är det, att ha blivit en teatermänniska som känner till och har sett dramer som Zern och Ring och Waaranperä och gänget tipsar om. Skoj men overkligt.

Senast i raden var Medealand på Elverket. Och jag har sällan eller kanske aldrig drabbats så av teater. Jag kan bara rekommendera den å det varmaste, eller vad man ska säga. För det är inget för den som inte vill riskera gråta, eller den som inte vill se något tungt. Eller inte är teatervan. 

Det klassiska scenbygget som hör ett grekiskt drama till, här fem pelare, ackompanjeras av ett badkar, vattenfyllt och allt. Det är egentligen allt, resten får texten ta hand om, och som Sara Stridsberg har lyckats förvandla Medea till ett modernare drama är det ingen nackdel. Det och den fenomenala Noomi Rapace huvudrollen och värt alla applåder och lite till.

Det där med nyhetsomloppet

Långfredag och jag får tid att ta mig igenom lite av veckans nyheter. En av dem är den om att svenska chokladtillverkare använder råvaror producerade av barn och på ett kanske inte alls speciellt trevligt sätt.
En bra story så här i påskgodistider, visst. Men det besynnerliga är att exakt samma nyhet kablades ut över världen den 12 mars. Då satt jag på jobbet och tittade på Sky och såg historien rullas upp på ett typiskt tv-nyhets-dramatiskt sätt. Då gällde det schweiziska chokladtillverkare och deras inte så rena bykar i Elfenbenskusten. Dagen efter kom uppföljningen om att minst en tillverkare sa hej då till just ivorianerna.
12 mars. Det är nästan en månad sen. Har någon frilansare snappat upp storyn först nu, eller har någon redaktion och/eller lobbyist låtit den vila till påskgodistider?

Det är sånt jag kan fundera på i väntan på eget påskgodis.

Francis

Själv ska jag vara überkulturell, men ni andra kan väl göra det jag borde: hylla Francis Ford Coppola såhär på hans 70-årsdag.

America the Beautiful

Var inne på en hemsida, som länkade till skribentens twittrande, där jag twittersurfade, dvs klickade på en av länkarna på sidan på en fem-sex twittrare. Kom då till en hemsk sida, en sån där som gör att man ifrågasätter amerikanarnas sinnen. 

Men så, bara nån liten timme senare dök det här upp som flash i min mailbox, så blev jag – Milk-besökare så sent som i fredags – lite mer positiv gentemot dedära jänkarna igen.

Och just det: Se Milk, den var riktigt bra. Kan inte för mitt liv förstå hur jag kunde tro att den kunde vänta till dvd-hyllan. Det kan det inte. 

Towelhead

Det är nåt år sen nu jag blev sugen på att läsa Alica Erians Towelhead, en sån där hajpad ung amerikan som har skrivit roligt och finurligt och mittiprick. Nåväl.
Tiden gick och det kom som alltid en drös andra böcker och tidningar och fotbollsmatcher och gud vet vad emellan och Towelhead försvann från måste-läsa-listan. Sen kom ett tips (och ja, det är därifrån bilden ovan kommer) och sen fanns den på Akademibokhandels utgallring i februari och nu vill jag ha tid att läsa.

Och jag hoppas verkligen jag kommer så långt, för jag vill ju samtidigt se vad Alan "Six feet under" Ball har åstadkommit med den med sin filmatisering, en film som nu tydligen har landat på våra dvd-hyllor.
För den stod med i en liten liten också-ute-nu-spalt i nån tidning i helgen. Läste av en slump "recensionen" (tvivlar på att skribenten sett filmen, och i så fall har denne definitivt inte känt till att det finns en bok också), som jag kände igen som Towelhead. Fast filmen hette Nothing is private.
Varför tror bolaget att vi hellre ser "Nothing is private" än "Towelhead"? Som den journalist jag är började jag gräva, och kom fram till att Warner först inte ville ha titeln Towelhead i USA (det är ju något rasistiskt) men ändrade sig och sedan stod upp mot alla som krävde en ny titel (Erians, Balls och bolagets kommentarer här). Tydligen gäller inte det Sverige, där vi får samma meningslösa titel som den hade innan Warner stod upp för sin film (LA Times How Towelhead got its titel back).

Nåväl, läs boken, som har fått stående ovationer, men undvik kanske filmen, som fått fesljumma kommentarer lite överallt.

Malou

Har inte så värst mycket till övers för Malou von Sivers. Kanske ingen skräll, men ändå. I veckan lyckades jag sitta hemma och se på hennes Oprah-koncept till bokklubb, en upplevelse bara det.
Det började lite småmysigt och puttrigt (förstås) med Malou i centrum och hennes upplevelser av månadens bok, Sofi Oksanens Baby Jane. Och det var inga små ord Malou tog till, man kunde rent av få intrycket att den var om inte omstörtande bra så åtminstone i klass med, säg Joyce Carol Oates.

Det fortsatte med Malous intervju med Oksanen, en intervju där Malou stod i centrum, där Malou gav huvudpersonen fel namn och fick rättas, en intervju där Malou fråade om Oksanens hår och där Malou tyckte det var synd att alla frågade om Oksanens hår.

Sen kom dagens gäster. Karin Magnusson, Ebba von Sydow och Regina Lund hade alla tvingats läsa Malous senaste upptäckt och skulle nu ställa sig i hyllningskören.
Men si, Karin tyckte att den föll platt till marken och Ebba såg ut som om hellre hade läst Henning Mankells modetips. Regina försökte vara mild och höll sig till att det inte var det bästa hon hade hållt i sina händer.

Det hela blev närmast Busterkeatoniskt i sin slapstick, men i ärlighetens namn blev man liiiiite lite mer intresserad av boken av sågningarna. Fast bara lite.
Jag fortsätter vackert med parallell-läsningar av Leif GW, Maken, Netherland, Bernardo Atxagas nya (vars namn jag inte kommer på just nu) samt The Damned Utd.

Det är ett hästjobb bara det.

Det här med sponsornamn

Innebandylaget Mullsjö (erkänn att ni inte visste att de spelade i Superligan, sån kunskap är ren bonus man får här på jobbet) heter officiellt Hide-a-lite Mullsjö AIS. Smaka på det misslyckade sponsornamnet.

Fast det är klart, de spelar ju åtminstone inte i Färs & Frosta Sparbank Arena, som Lugi och H43 tvingas göra.

Det var bara det.

Onkel Danny

Har precis skrivit en liten text om Dan Turell.

Svårt det där att skriva om en idol när man har 900 tecken på sig, men nu är jag själv helt inne i Onkel Dannys värld.

Läser bitar ut Vangede Billeder, ser korta klipp på Youtube och lyssnar på en av mina två skivor med Turell. 

Så mycket jag har läst, så mycket jag inte har förstått, så mycket jag ha förstått av Turell de senaste tio åren. Det blir väldigt personligt, kommer väldigt nära min själ känner jag på ett nästan obehagligt sätt.

Ska försöka sortera upp mina tankar om det här, men kan redan nu tipsa om K Special fredag 13 mars, svt2 20.00. Då visas Anders Østergaards fina Så kort og mærkeligt livet er om Turell.

Missa inte den!

Bavian goes Sverige

Bavian
Park Slope
Brooklyn

Ja, det var inte utan att jag blev längtansfull när jag läste Lena Jordebos intervju med Naja Marie Aidt i DN i dag.

Läs boken!
Och gå och lyssna på Aidt på Kulturhuset på torsdag.

Dagens reatips

Det är väldigt inne att dissa bokrean i år.

Först ska man klaga över att den har blivit sämre, sen konstatera att den kanske aldrig mer återkommer och till sist klaga på att man inte kommer att orka ta sig till boklådorna i år.

Jag vägrar sjunga med i den kören. Jag kanske inte köper så många böcker, men belackarna glömmer njutningen att se ovana bokköpare rota i hyllorna och kånka iväg med ett par kassar.

För egen del har jag hittills begränsat mig till Hedengrens utgallring, och därifrån måste jag tipsa om:

Helle Helles Rödby-Puttgarden, som finns i ett par ex både som pocket och inbunden, för mindre än 50 kronor.

Men det riktiga fyndet, det som varje filmintresserad bokjunkie måste springa benen av sig för, är ynka 69 (ca) kronor för William Goldmans hittills oöverträffade skildring av livet i drömfabriken – Adventures in the Screen Trade. 

Den är inte bara rolig och intressant, den är ett måste!

Je suis un old fart

Nils-Petter Sundgren har blåst till krig mot den yngre massan av bloggare som recenserar film på nätet utan någon som helst kunskap om mediet eller känsla för historik (i en krönika i Allt om film).
Samtidigt har tydligen halva nätet dragit sina lansar mot Jan Aghed för hans recension av David Thomsons "Have you seen...", där Aghed slår ett par rallarsvingar mot de yngre, filmhistoriskt ointresserade, filmtyckarna.
Och, som om inte det var nog, har Kjell Häglund OCKSÅ dristat sig till att vilja ha kritiker med lite lite erfarenhet (läs kommentarerna också, en del är läsvärda).

De påhoppade, främst Andrea Reuter och Flm-grundaren Jonas Holmberg, har gått i taket och försvarar sig mot gubbarna som tycker att man borde veta nåt innan man uttalar sig.

Holmberg har en poäng i att de äldre i vissa fall borde ge sig ut i (internet)världen och se sig om, och Nils-Petters inlägg var faktiskt pinsamt i det att han inte förmådde skilja på äpplen och päron (redaktör någon?).
Men efter att ha läst samtliga texter (Nils-Petters krönika hittar ni i kommentarerna i Reuter-länken) är det bara att inse att massa plattityder har kommit och gått men ställningskriget är detsamma som för en månad sedan. Bortsett då från att "bloggosfären" åter visar att den skriker högst utan att få något sagt. Och bortsett från att de själva visar att kunskap och – inte minst – stilistisk talang nog är något ganska bra ändå.

Holmberg raljerar över att Aghed efterlyser kunnande och intresse för Ophüls, Truffaut och Renoir och fortsätter med att hans tidning minsann skrivit om "Hitchcock, Burnett, Tarkovskij, Polanski och tysk efterkrigsfilm". Om jag förutsätter att det är Charles Burnett ("Killer of Sheep") och inte Carol B han menar är det ändå en viss skillnad på i huvudsak engelskspråkig 70-talsfilm och franskt 50-tal. När ett seriöst filmmagasin tar Hitchcock och Polanski som seriöst och historisk alibi är det illa, faktiskt värre än jag trodde.

Reuter skriver att det är "svårt att förklara varför han har hängt upp sig så mycket på mig, han känner väl sig hotad." Och visst är Nils-Petter lite galet ute när han får för sig att bloggen är en fortsättning på Filmkrönikan. Men han är förlåten, för Reuters verion av tv-programmet var ju så splittrat och uselt att hennes blogg är ett under av stringens och kritisk analys (och jag har inget emot bloggen).

Så jag är nog gammal jag. För nog är det skönt att kunna lita på skribentens kunnande? Nog är det skönt att slippa rätta den man läser eller hör eller ser? Nog är det skönt att Sundgren, Aghed et al skriver i sina papperstidningar och håller sig till det de kan riktigt bra?

Nils-Petter tipsar dessutom om kritikern Jonathan Rosenbaums hemsida (just en sån Jan Aghed borde få upp) och Daily greencine.com.

Härliga tider, strålande tider

En del kanske går i taket över Kronprinsessans förlovning. Själv jublar åt en helt annan nyhet, som inte på långa vägar har fått samma uppmärksamhet. Orättvist säger jag och påminner er härmed:


Plusjenko gör comeback

Moskva (TT-AFP)

En av konståkningshistoriens allra största genom tiderna, förre VM- och OS-mästaren Jevgenij Plusjenko, gör comeback. Ryssen, som bland annat vann OS-guld i Turin för fyra år sedan, gör comebacken med sikte just mot OS när det avgörs i Vancouver nästa år.

Karneval!

Det är fettisdagen i Sverige, det är karneval i Rio och det är Mardi Gras i New Orleans.

I Tyskland är det Fastnacht (eller Fasching eller Fasnacht eller så, beroende på var du är. Fast är du i Berlin är det (var iaf) förbjudet att fira.) och i går den stora härliga Rosenmontag. Härlig på avstånd i alla fall. I Düsseldorf trängdes 900 000 på gatorna, i Köln 1,2 miljoner och i Mainz 600 000. För att nämna några städer. Hade det hänt i USA hade nog blivit i varje fall en notis i din tidning. 

Själv fastlagade jag med att köpa lite bokreaböcker:

Witold Gombrowicz novellsamling Bakakaj.

Julio Cortázars Samlade noveller 1.

P O Enquists Nedstörtad ängel – 12 (tolv) kronor på Hedengrens, perfekt att ge bort till nån som är värd det.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Det blir en kulturintensiv förstahelg i maj mina vänner. För precis bokat är:

2 maj Ett år av magiskt tänkande på Nya Studion

3 maj Brott och straff på Backa Teater

Den stora frågan är om jag ska (hinna) läsa Dostojevskij innan dess. Att jag inte har läst Brott och straff är möjligen mitt största bokmörker. Men Didion är ju läst i alla fall. 

Det här med opartiskhet

I journalistskolan får man lära sig "allt" om opartiskhet. Mest får man höra om hur viktigt det är, men inte hur man ska göra eller hur man ska undvika partiskheten.

Nåväl, ni har säkert hört eller läst om de två ubåtarna som krockade i Atlanten, en engelsk och en fransk. SVT och deras danska motsvarighet DR – som ju båda ska var opartiska av bara helskotta – rapporterade såhär om saken. Båda "opartiska", men ändå med ganska olika vinklar på det hela.

SVT:

"Det gick så illa att åtminstone den engelska ubåten fick bogseras i hamn."

DR:

"Det gick inte värre än att man kunde bogsera in den skadade båten i hamn."

SVT:

"Båda ubåtarna ska enligt uppgift ha avancerade säkerhetssystem som ska förhindra sådana här incidenter. Något som uppenbarligen inte fungerade den här gången. [suck av uppläsaren]."

DR:

"Båda ubåtarna är utrustade med antiradarutrustning som gör dem svåra att upptäcka, och båda hade tydligen så avancerade system att de inte kunde se varandra."

Mammut, del 2

Ja, det var ju lyckat att brista ut i total utskällning av Mammut utan att ens beröra varför jag skrev. Skulle ju bara reagera på att en Mattias Oscarsson rapporterade om en "chockstämning i svensklägret" i Berlin efter alla utländska sågningar. 

Oscarsson trodde att det var för att Moodysson nu skulle få igen efter allt hyllande. Själv tror jag att det är för att regissören för första gången har gjort en ointressant film. För oavsett om han har gjort ett mästerverk (Fucking Åmål), en habil sak (Tillsammans) eller ren skit (Ett hål i mitt hjärta) så har där alltid funnits intressanta aspekter eller tillstymmelse till originalitet. I Mammut saknas det, här har Moodysson gjort en ängslig film utan substans. Jag hoppas han kommer tillbaka med en käftsmäll snart.

(Lyssna förresten på Kino. Gör det alltid, men nu speciellt om Mammut, och speciellt då Wilson, Törnvall och Blomqvist om Mammut 23 januari. Och Roger solo 13 februari.)

Mammut

Jag vet inte jag. Kanske hade jag för mycket av förutfattade meningar, kanske var jag för seg, eller så vägrade jag bara pressa in vaselin i ögona bara för att Moodysson är svensk och vi ska vara stolta som bara fan och tycka att allt han göra är så bra så bra när det faktiskt bara är Fucking Åmål som är genialisk.

Men Mammut var kass. Riktigt ordentligt kass. Kanske inte Forrest Gump-räligt-usel men långt ifrån godkänt. Här fanns ingen spänning i karaktärerna (spänning som i intressant material, inte thrillerspännande) , ingen empati, inget vidare spel, ingen djupsinnighet, inga speciellt vackra bilder, inget manus att tala om, inget utanför ramen, ingen undertext, inget att fundera på. Ja, ingenting faktiskt.

Det hände i stort sett inte ett dugg på duken, men det betyderju inte att det är djupt, eller intressant. För det hände inte heller nåt utanför duken. Det var bara platt.

När jag lämnade biograf Nisse i Solna ville jag ge den en tvåa, nu, efter att ha funderat några dar, undrar jag om det inte är ett överbetyg. 

Jo...

...Ni missar väl inte K Special om Johnny Cash på Folsom Prison i kväll?

Eller spelar åtminstone in när ni ser på "På spårets" semifinal 2?

SVT2 20.00.

Lill-Babs!

Trodde i min enfald att Morrissey, Blur och Madonna var en oslagbar och orubblig trio.

Men nu visar det sig att ingen mindre än Barbro Svensson blandar sig i leken!

Vasan here I come!

Nya vågen

"Som en smekande Marvin Gaye-ballad för gomseglet."

Satt och lyssnade på P1:s Nya vågen via SR:s webradio när Gunnar Bohlins ljuva stämma började prata motvalsmat och bland annat yttrade ovanstående mening. Det han syftade på var en Thüringer Bratwurst. Visst är det ljuvligt?

Mindre ljuvligt var att en viss Eric Schüldt i samma program pratade om "ett scenarium". Brr.

Svennis till Chelsea! Svennis till Chelsea!

Hur kan någon tro att det verkligen blir Sven-Göran Eriksson som blir ny Chelsea-tränare? Någon utanför Expressen alltså. Det första jag tänkte när jag hörde (såg, på text-tv) att Scolari hade fått sparken var "bara inte nån drar fram Svennis igen". Det tog mindre än ett par timmar.

Man blir så trött.

För övrigt är det inte nog med Morrissey och Madonna tydligen, det blir Blur i sommar också. I London.

I'm throwing my arms around Paris

Sent sent sent omsider har jag lyssnat på Morrisseys nya singel. Och, ja, det lät inte som att jag kommer att bli besviken när jag om en vecka kliver in på Recod Hunter och köper mig en Years of Refusal.

Och det är ungefär så det ser ut nu, det flyter med strömmen, det går ett steg framåt och två tillbaka och ett framåt igen, det händer väldigt lite. Och det är skönt. Och lite stressande.

Och det är bokat biljett till Madonna på Ullevi. Det trodde jag aldrig.

Nord-nordväst

På min promenad mot jobbet i dag fick jag ännu en gång den där insikten att allt inte står rätt till i skallen. Gick Hantverkargatan ner mot Stadshuset, och strax innan Serafen kommer Kaplansbacken (Kungsholms kyrka ligger ju där). 

Jag undrar hur många andra som jämt får North by Northwest i skallen när de hör eller ser ordet kaplan? För Cary Grant han misstas ju för en George Kaplan där, i Hitchcock-rullen, filmen som är en av tidernas bästa.

Jag sa ju det, är lite galen.

Antar att jag ska vara glad att jag inte automatiskt tänker på Tony Kaplan.

Annars var det en suverän förmiddag med segt uppvaknande till ljudet av frukostmakande, lång morgonmat i soffan och DN och Svenskan i famnen. Sen lite sömn till Falcon Crest och så skidor på tv innan jobbet. Skönt och segt.

I en annan del av världen

Hamnde på ett lite udda pub quiz i går.
Var inbjuden till lite ölmingel för dataspelsbranschen, och det visade sig att de hade lite quiz. Och jag måste säga att det var första gången i vuxen ålder som jag inte kände att jag kunde vinna och inte var sur för att jag inte vann en quiz.
Nio frågor, varav jag halvkunde en och kunde dra till med något årtal på en annan. Och det var jag duktigt överraskad över, dataspel är inte på något sätt min likör.
Men det var fascinerande att upptäcka att jag kunde lämna en pub quiz med varken pris eller irritation.

Det måste vara radion

Alltså, jag helt sjunkit in i P1-träsket. Lyssnar på allt från otippade Meny och Stil till gamla favoriter som Kino, Studio Ett och Biblioteket. 

Men Nya vågen är nog favoriten, speciellt när Gunnar Bolin håller i snacket.

Bara en uppdatering om var jag håller hus just nu alltså. 

Där och – som alla andra i lokaltrafiken – hemma hos Frank och April på Revolutionary Road.

Confessions of a Villa fan

Wennman skriver i Aftonbladet i dag om att Aston Villa kommer att sjunka som en sten i Premier League. Annars "har varken jag eller expertisen fattat nånting".  

Som sann Villa-supporter (nej,  inte i bandy) kan jag ju bara hoppas att han får äta upp det här och i framtiden döpa om sig till "Herr Nilsson". Vi har inte direkt haft det lätt, sedan den där triumfen 1982 har det blivit två ligacupsegrar och en – yes! – Tipscupenseger, 2001, när "vi" delade titeln med storlag som Troyes och PSG.

Wennman är imponerad av Martin O'Neills trollande med knäna, men det borde han ju inte vara, för nog måste han väl ha läst Provided you don't kiss me? Eller vet åtminstone var O'Neill har fått sin skolning? Clough-boken gav, bland mycket annat, en ny bild av O'Neill. Som att han har en universitetsutbildning i juridik.

Ja, egentligen skulle jag bara skriva att jag bannar Cinemateket för deras nya visningstider (16.00). I går lyckades jag missa Confessions of a Nazi spy (Titeln! Och Edward G Robinson i en huvudroll!) när jag trillade in på Sture 16.20. Fan.

Konsten att inte få saker gjorda

Och just när jag i förra inlägget hade skrivit att jag mådde väldigt bra så mådde jag inte så bra.
Det är oavslutade projekt till höger vänster och rakt fram. Det är tusen och en böcker, det är filmer, det är garderobsrensning och det är löpträning. Inget som blir klart i tid eller (oftast) alls.
Och det enda botemedlet jag hittar är att börja på nya projekt.
Och då har jag inte ens börjat på att jag (återigen) har missat att Göteborg filmfestival har börjat. Var helt inställd på att det var nu på fredag det skulle dra igång.
Stressad, moi? Igen?

Rädsla och åtra

Det är så lätt att göra av med pengar, speciellt när man inte har några.
Det räcker med att Jan Lumholdt skriver om Fear and desire-dvdn i Svenskan, så har man helt plötsligt köpt den på en italiensk sida.
Ja se detta internet.

För övrigt mår jag väldigt bra, det är en underlig känsla.


UPPDATERING: DVD:n har lämnat Italien!

Facebook-vånda

Jo jag spammar nu, men var inne på Facebook för att registrera mig i en grupp och hamnade på nåt sätt i en annan. 

Så här: När Svenskan förra månaden lät sina kritiker välja årets favoriter illustrerade de det med att låta några utvalda skribenter posera i sina hemmiljöer. Den man kommer ihåg är Carl-Johan Malmberg poserandes bland sina fantastiska bokhögar i sin uppenbarligen fantastiska lägenhet. 

Trodde i min enfald att jag var ensam om vurmen, men det har alltså startats en facebookgrupp om denna lägenhet. Ville såklart gå med, men skyggheten tog överhanden. Av de 28 medlemmarna fanns ju alla från Birgitta Stenberg till Roger Wilson och Annina Rabe.

Och allt detta för att jag missade Zitas/Weird Sciences filmquiz på Pet Sounds i går.

The future is nigh

En blick in i framtiden:

DN, Svenskan, Sydsvenskan och ett gäng tidningar till kommer någon gång under den närmaste veckan att ha artiklar om hur svensk (och/eller nordisk) kriminallitteratur hyllas i England. Varför? För att alla kulturnissar där liksom jag läser Guardian på nätet. 

För att ni ska slippa läsa alla rewrites kan ni gå direkt till källan här: Move over, Ian Rankin.

När ni är där kan ni om ni orkar även läsa intervjun med Ikeas Martin Hansson. Den lär rewritas till ekonomidelarna i ovanstående tidningar.

En kaffetår

Är inte mycket till övers för att dravla minnen från studietiden i Lund. Men när jag läser att Conditori (med C!) Lundagård går i graven fäller jag en symbolisk tår. Undrar hur många liter kaffe jag har förtärt där. Hur många uppsatser och grupparbeten som har värkts fram runt deras bord och vid deras gulliga kaffekannor.

Man undrar ju vad dagens studenter har för kultur egentligen. Dricker de inte kaffe?

Läs lite danska nu!

Oscarsnomineringarna har trillat in och... jag ska kolla på dem innan jag säger för mycket.

Tills vidare tipsar jag på om Naja Marie Aidt – i väntan på svenska utgåvan av Bavian kan ni läsa en bra intervju, på danska förstås, så ni får öva lite. 

Och när ni väl är där, på Weekendavisen, kan ni passa på att läsa intervjun med P O Enquist och texten om afrikansk fotboll. Och historien om Jack Johnson och om rökförbudets historia, och... ja om Weekendavisen vore svensk och kom ut en gång var tredje månad i stället för varje vecka hade den hetat Filter.

Att välja sina strider

Gaza står i brand, Ericsson ska göra sig av med ännu fler arbetare, världsekonomi är i fritt fall... Så vad debatterar de i Sveriges riksdag när hele molevitten sänds direkt i tv?

Rätten att få byta namn hur man vill.

Annars var jag i morse mest chockad över att DN recenserade en ny skiva av Scott Weiland. Han lever alltså än. Wow. 

En symbol för Sveriges spel?

Eller för världsekonomin?

Har någon ett bättre svar på varför loggan till handbolls-VM i Kroatien är en tusenfoting som stödjer sig på en krycka?

Globar

Slumdog millionaire alltså.
En film som helt gått mig förbi.
Men på Golden Globe-galan vann den det mesta som Kate Winslet inte tog hem.
Eller Mickey Rourke för den delen. Mickey Rourke alltså, blir det en Oscar också för allas vår charmknutte?

Och så Mad Men förstås. I går visade Kanal 9 sista avsnittet av säsong 2, och nu får vi vänta länge. Suck. Enligt New York Times ligger seriens skapare Matthew Weiner i konflikt med produktionsbolaget/kanalen AMC, och kommer kanske inte vara involverad i säsong tre (som blir den sista?). Låter inte bra.
Och för att avsluta med mer Brian Clough: På tv-delen blev miniserien John Adams den stora vinnaren, serien är regisserad av The Damned Utd-regissören Tom Hooper.

(Att Jan Troell inte vann en glob för bästa utländska film var ju så givet att det inte är sant. Den israeliska som vann, Waltz with Bashir, verkar dessutom vara grymt bra. Vi får hoppas att den hittar hit nån gång.)

Clough

Ibland ligger man helt av misstag i framkanten av det som gäller i kulturvärlden. För jag antar att om Lokko namedroppar samme författare två veckor i rad i sin krönika i Svenskan så är det ett tecken på vad som kommer att gälla i vissa kretsar.
David Peace heter författaren, relativt känd i England men knappt alls här – tyvärr har inte en enda av hans romaner blivit översatt till svenska. Det lär det bli ändring på nu när såväl hans kvartett om poliskorruption i mitten av 70-talet som hans roman om Brian Clough har filmats.

Och det är där, med romanen om Clough – The Damned Utd – jag känner mig sååå cutting edge. Småbörjade förra året på den fiktionaliserade berättelsen om fotbollsmanagerns 44 dagar (!) i Leeds, men blev avbruten. När jag så impulsköpte Provided you don't kiss me – 20 years with Brian Clough av Duncan Hamilton, ja då åkte The Damned Utd högst upp på läslistan igen.
Provided you don't kiss me är både rolig och tragisk, naturligtvis mer tragisk ju längre man kommer. Alkoholen och bråken avlöser snart varandra. Det är Cloughs psyke och persona som står i fokus, och eftersom den verklige mannen kommer fram först i motgång är de första åren i Nottingham (två Europacup-segrar, en engelsk titel) avklarade inom 50 sidor.
Det är (150 sidor in) ett lysande porträtt av en man vars namn fortfarande ständigt dyker upp, fem år efter sin död. Det är också ett porträtt av en reporter som blir lite väl förtrogen med den han ska granska, även det ett intressant (själv)porträtt.

Antagligen är båda böckerna bättre för oss som kan slänga oss med namn som Billy Bremner och Don Revie, men att hänvisa dem till sporthögen och därmed indirekt idiotförklara dem är att göra självmål, det handlar om så mycket mer än den där bollen (även om Cloughs fru Barbara är väldigt frånvarande i Provided...). Som Hamilton i slutet (jag har tjuvkikat) skriver om hur sportskrivande betraktas i vissa läger:

"I had always been interested i politics and the arts, especially literature. I'd collected books for many years, and now my house was stuffed with them, from floor to ceiling. You get typecast as a sports reporter. Leaving sport to write about anything 'serious', such as politics or literature, would be like an actor i a soap taking up Shakespeare: everyone would remember you in your previous role."

Jag hoppas att jag inte har tröttnat på Cough innan The Damned Utd är slutläst. Och jag hoppas innerligt att filmen dels blir bra och dels kommer hit fort (engelsk premiär i mars/april i år). Namn som Jim Broadbent, Colm Meany och Timothy Spall i rollistan väcker onekligen ens intresse.

2008

Visst är ni trötta på alla sammanställningar över det senaste året?
Bara därför serverar jag en liten en till, en meningslös sak eftersom – och det här trodde jag verkligen inte att jag skulle skriva – Aftonbladets Markus Larsson sammanfattde året bra för några veckor sen (hittar det inte på .se).

Men:
1. The Brief wondrous Life of Oscar Wao av Junot Diaz. Årets läsning, följd av Cormac McCarthys The Road. Kanske älskar jag den för mycket, men den sitter där i skallen, på första parkett och påminner nästan varje dag om sin existens. Är rädd för den svenska översättningen bara.
Av dem jag inte har läst än är jag mest klåfingrigt nyfiken på Carl Johan De Geers Jakten mot nollpunkten och Per Olov Enquists Ett annat liv.

2. Mad Men. Årets bästa tv-serie. Har legat efter lite men två avsnitt på ett par dar har bara gjort mig mer salig. Säsong 2:s avsnitt 9, A night to remember, är årets bästa 47 minuter tv. Vill man ha Mad Men-onani rekommenderas Kristin Lundells bloggande på svd.se.
Mad men döljer The Wire, vars sista säsong var en liten besvikelse. Men den där totalboxen vill jag ha!

3. Paranoid Park. Tror faktiskt att Gus van Sants film som kom redan ijanuari 2008 var årets bästa. Hypnotiserande. Finns i en videobutik nära dig, med risk för att tv-bilden tar bort en del av magin.

Resten:
There will be Blood
Wall-E
The Dark Knight
The Assassination of Jesse James by the coward Robert Ford
Vicky Cristina Barcelona
Trouble the Water