Det finns mycket få regissörer som jag springer iväg till biografen för att se. Rent spontant skulle jag säga Martin Scorsese fast det inte stämmer. De enda andra namnen jag kan komma på är Uli Seidl, Tsai Ming-Liang – och Lars von Trier. Ja, ni hör ju vilka jävla namn. Så ja, Antichrist skulle ses. Och ja... det var speciellt.
Skulle inte komma på tanken att försöka förklara filmen, men jag lutar åt att det inte finns så mycket att analysera egentligen. Att Trier bara leker med oss och våra försök att hitta djup i något. Det skulle ju bara reflektera någon sorts bild av psykologernas försök att vrida ut och in på oss som går dit. För psykologen är den som får på käften. Pang på bara. Och att det är en drft med såväl honom som oss visar väl slutscenen när Willem Dafoe blir Jesus som han är i barnens bibel men definitivt inte i Kristi sista frestelse.Och den där räven var faktiskt mer... inte realistisk precis men i alla fall begriplig inom filmens ramar (drömmen) än som något lösryckt man läser om i tidningen eller på en blogg. Då störde de andra djuren mig mer, när de samlas inför slutuppgörelsen sitter de som när dvärgarna och Snövit sjunger i Kalle Ankas jul.
Men jag kommer tillbaka till Lars nästa film, jag lovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar