Efter midsommar, efter GW

Jodå, det blev en snaps eller två, det blev lite sill och lite jordgubbar och lite släkt och sånt där. Och det blev ett slut på GW Persson och det blev en början på Blonde.

I valet mellan en Ian Rankin och återpptagande av The Damned Utd blev det den där fina rosa utgåvan av Joyce Carol Oates Marilyn-fabel alltså. Misstänker att det slinker ner nåt lättare när det vankas London, men den tiden den sorgen.

Men framförallt hoppas jag kunna njuta av Stockhlom i sommar, när alla lådor är på plats och det har målats lite och livets hastighetsmätare går ner mot mer normala hastigheter.

Och så längtar jag till att få öppna lådan med mina skivor i igen, det är lite skivabstinens här just nu.