Netherland

Under tiden som jag har gått på teater och jobbat och sålt en lägenhet och köpt en lägenhet och flyttpackat (börjat) och  stressat och, ja, stressat, har jag läst Joseph O'Neills Netherland.

Den har hypnotiserat mig, den har hållt mig över vattenytan och den har allt eftersom berikat mitt liv. 

Jag har svårt, riktigt svårt, att sätta fingret på vad det är med den, men det hypnotiska i New York-skildringen gjorde mig närmast drömsk. Boken marknadsförs åtminstone i England som någon slags deckare där huvudpersonen försöker ta reda på vad som hände en Chuck Ramkissoon.

Men det är att göra boken en stor otjänst.

Själv försökte jag förklara för folk att jag läste en bok om cricket (det är mycket cricket) men det är också att göra Netherland en otjänst. Inte minst för att ingen skulle läsa den då, och för att den förstås inte alls handlar om cricket. Nej, den behandlar sorg, saknad, kärlek. Minnen och det svåra i att vara gift. Och New York och Brooklyn.

Omslaget på min pocketutgåva (Harper Collins) har en bild på utsikten från Chelsea Hotel, en annan (engelsk, tysk och holländsk) har fötterna och benen på någon som åker långfärdsskridskor – en mycket träffande bild för vad det handlar om (förstår man om man läser boken, där det åks skridskor på kanske två sidor).

Jag älskar bilden på min utgåva, älskar den för att jag vill dit. Nu. för att jag får något overkligt att längta till när verkligheten är ett stort virrvarr och jag bara vill lägga mig som en boll i ett hörn och... inte resa mig.

När Brombergs i höst ger ut boken som Nederland har även de valt den bilden. Vad de inte har valt är en presentation som ska läsas, där avslöjas alltför mycket av det man inte bör veta i förväg – se det som en varning. (Eftersom boken dessutom har ett väldigt manligt öga är jag nyfiken på hur den kommer att tas emot, jag misstänker att armarna inte är lika öppna här som i till exempel England.) 

För övrigt hittade jag det här på Brombergs:  "USA:s president Barack Obama uppgav i en intervju med tidningen Newsweek att han just nu läser Netherland av Joseph O'Neill. Han säger "It´s about after 9/11, a guy - his family leaves him and he takes up cricket in New York. And it's fascinating. Its a wonderful book, although I know nothing about cricket."

Jag har alltså en presidentsk smak, när jag plöjde Walter Mosley marknadsfördes Easy Rawlins-deckarna alltid som "Clintons favoritdeckare". 

Efter Netherland har jag äntligen kommit till Leif GW. Det är skönt det också.