Clough

Ibland ligger man helt av misstag i framkanten av det som gäller i kulturvärlden. För jag antar att om Lokko namedroppar samme författare två veckor i rad i sin krönika i Svenskan så är det ett tecken på vad som kommer att gälla i vissa kretsar.
David Peace heter författaren, relativt känd i England men knappt alls här – tyvärr har inte en enda av hans romaner blivit översatt till svenska. Det lär det bli ändring på nu när såväl hans kvartett om poliskorruption i mitten av 70-talet som hans roman om Brian Clough har filmats.

Och det är där, med romanen om Clough – The Damned Utd – jag känner mig sååå cutting edge. Småbörjade förra året på den fiktionaliserade berättelsen om fotbollsmanagerns 44 dagar (!) i Leeds, men blev avbruten. När jag så impulsköpte Provided you don't kiss me – 20 years with Brian Clough av Duncan Hamilton, ja då åkte The Damned Utd högst upp på läslistan igen.
Provided you don't kiss me är både rolig och tragisk, naturligtvis mer tragisk ju längre man kommer. Alkoholen och bråken avlöser snart varandra. Det är Cloughs psyke och persona som står i fokus, och eftersom den verklige mannen kommer fram först i motgång är de första åren i Nottingham (två Europacup-segrar, en engelsk titel) avklarade inom 50 sidor.
Det är (150 sidor in) ett lysande porträtt av en man vars namn fortfarande ständigt dyker upp, fem år efter sin död. Det är också ett porträtt av en reporter som blir lite väl förtrogen med den han ska granska, även det ett intressant (själv)porträtt.

Antagligen är båda böckerna bättre för oss som kan slänga oss med namn som Billy Bremner och Don Revie, men att hänvisa dem till sporthögen och därmed indirekt idiotförklara dem är att göra självmål, det handlar om så mycket mer än den där bollen (även om Cloughs fru Barbara är väldigt frånvarande i Provided...). Som Hamilton i slutet (jag har tjuvkikat) skriver om hur sportskrivande betraktas i vissa läger:

"I had always been interested i politics and the arts, especially literature. I'd collected books for many years, and now my house was stuffed with them, from floor to ceiling. You get typecast as a sports reporter. Leaving sport to write about anything 'serious', such as politics or literature, would be like an actor i a soap taking up Shakespeare: everyone would remember you in your previous role."

Jag hoppas att jag inte har tröttnat på Cough innan The Damned Utd är slutläst. Och jag hoppas innerligt att filmen dels blir bra och dels kommer hit fort (engelsk premiär i mars/april i år). Namn som Jim Broadbent, Colm Meany och Timothy Spall i rollistan väcker onekligen ens intresse.