Nicole går på bröllop

Kommer ni ihåg The Squid and the Whale?
Klart ni gör. "Alla" såg den ju och "alla" älskade den sönder och samman.
Själv såg jag den långt efter videosläppet (När kommer vi att sluta säga "videobutiken" och "hyra en videofilm" osv. Eller är det bara jag som fortfarande gör det?) och blev förstås besviken.
Hade väntat mig ett mästerverk i klass med åtminstone The Ice Storm och Happiness och fick... nåt annat, nåt blekare. Men med den hajpen var inget annat att vänta kanske.

Nu kommer regissören Noah Baumbachs uppföljare (gissa om han måste ha haft prestationsångest), Margot at the Wedding, till Sverige.
Såg den för några veckor sen och gillade den riktigt mycket, mer än The Squid.
Vi är här ute på mörkare vatten, utan charmiga ungar och för den delen charmiga vuxna. Precis om i debuten befolkar Baumbach Margot med vuxna (grown-ups) som inte beter sig vuxet (adult). Men där skilsmässoparet ändå hade något ömsint över sig får man här kämpa för att ta till sig Nicole Kidmans Margot och de som kommer i hennes väg när hon åker till sin syster Jennifer Jason Leighs bröllop. Väl på plats fortsätter systrarna – med viss hjälp av blivande maken Jack Black (!) – sitt livslånga projekt att krossa drömmen om den lyckliga familjen.
Baumbach har växt, och får tag i större och viktigare trådar och tankar och inte minst beteenden än senast. Det är förstås en väldig massa dialog och relativt lite handling. De gör faktiskt inte så mycket mer än hänger och förbereder det där bröllopet. Och äter och bråkar och gråter och avslöjar livslögner och förråder varandras hemligheter.
Fascinerande och inte alls för snackigt.
Vi är långt ifrån den gängse amerikanska filmen år 2008, snarare har vi närmat oss Frankrike 1978. Som en Eric Rohmer med mer svärta, mindre djup och mycket mindre poesi.

Jag kan tänka mig att kritiken på fredag skjuter in sig på att Baumbach har mognat, men att humorn har försvunnit och djupet inte alls räcker till. Att det pratas och pratas men att inte mycket blir sagt. Att karaktärerna inte håller, att de är så osympatiska att man inte orkar bry sig. För man bör definitivt inte ha något emot att möta komplexa karaktärer som egentligen inte kan annat än att förstöra för andra och sig själva.
Kanske hjälper det att vara cynisk om man ska uppskatta Margot, eller så måste man bara gilla att se fina skådespelare prata. Nicole Kidman, Jennifer Jason Leigh (stor favorit!), Jack Black, Ciarán Hinds och – i en liten liten roll – John Turturro, de är strålande hela bunten och gör mycket för helhetsbetyget, mer än normalt.
Jag hade aldrig velat vara född in i den där familjen, men att titta på dem, det gillade jag. För mig har Noah Baumbach äntligen bevisat att hajpen inte var helt obefogad.