Dessa auktoriserade djupingar

Lyckades i går se några få minuter av den svenska thrillern (?) Vaxdockan, från 1962. Ni missade ingenting när ni inte såg den. Däremot kollade jag nyss upp en sak om filmen på Svensk filmdatabas och läste Kar de Mummas kommentar efter den allra första tv-visningen, 1965, och den kan ni gott läsa. Bättre än filmen var den i alla fall. Det verkar som om inte mycket har hänt på kultursidorna sen dess (fast det visste vi ju).

"Allting får det värde det ska ha bara man väntar en tid, sa en gång en känd humorist till mej, och det var ju mera oroande än uppmuntrande. Men det är så sant, både vad gäller teater, konst, litteratur och burköppnare. Det händer att det hårt kritiserade står sig och att det varmt lovordade och reklamerade faller bort. Vi läste just i går Gunnar Falks utmärkta kritik av filmen Vaxdockan, en spekulativ och vidrig film som svenska folket skulle matas med fredagskvällen. Det var en lika billig som svagsint historia, olämplig för äldre. Barn stänger av efter tre minuter och tar ingen skada. Men hur var det när filmen hade premiär på bio? Jo, då rusade specialisterna bland våra filmrecensenter ut och höjde verket till skyarna, dessa auktoriserade djupingar som anses så märkvärdiga och säkra i sina omdömen att de då och då även får recensera teater och litteratur på kultursidorna. [...] Men naturligtvis gläder sig många åt att TV-filmer driver människor hemifrån till teatrarne.""