Kanon

Var och klippte mig och de spelade Belle and Sebastian och nåt Skellefte-band som ca 1995 ville låta som Pavement och William, it was really nothing och... hjärnan blev som mos och det berodde inte på huvudmassagen de gav mig.
Ska det vara så resten av livet? Att hjärnan smälter så fort de spelar "min" musik? När ovanstående musik inte ens har några direkta minnen förknippade till sig? När man verkligen tycker sig ha lyssnat på så mycket ny musik sen dess? Är jag inte "bättre" än mina jämnåriga som trots all ny musik som har kommit sen vi gick på gymnasiet fortfarande tycker att U2 och Springsteen är bäst?
Är det för att britpopen och dess svenska och skotska grenar ingår i min personliga kanon? För bortom alla floskler och protester har vi allt alla våra egna små kanon(ar).
Om vi sen ska göra en nationell kanon... tja, jag har svårt att bestämma mig där. Men jag kan inte se det hemska med något att utgå från och debattera och låta dem som normalt inte debatterar kultur få vara med.
Att sitta i ett glashus och fördöma bara för att man själv inte behöver "låsas" av en lista är bara dumt.

Nåväl. Så många ord det kan bli när man mest tänkte kommentera DN-artikeln om att "Danmark ger Sverige en kanon" som – bortsett från sin medvetet provocerande rubrik och vinkling (dumma dumma xenofobiska danskar som försöker göra oss snälla snälla svenskar lika dumma som de själva är) – överraskade med att ge mig ett namn jag aldrig har hört förr.
Och om jag, hyfsat välutbildad, litteratur- och kulturintresserad och allmänbildad, inte hade hört talas om en av de kanoniserade författarna kanske en lista med namn som skolorna borde lära ut inte är så dum.
Nu visade det sig att Israel Kolmodin var mannen bakom Du blomstertid nu kommer och därför var med bland Boye, Bellman, Lagerlöf, Dagerman och de andra.
Antar att jag får tacka danskarna för att jag nu har berikats med en ny kunskap.