Heja biblioteket!

Efter jobbet skulle jag snabbt glida in på biblioteket för att hämta upp beställda The Road av Cormac McCarthy.
Som vanligt när jag är där kollar jag in om någon av böckerna på "heta hyllan" är inne, i dag var det två som jag ville ha: Katrine Kielos Våldtäkt & romantik och Sara Mannheimers Reglerna.
Suveränt!
Och som om inte det räckte slog jag till med Marcus Birros Svarta vykort, som stod i hyllan och såg lockande ut.
Visst är biblioteket fantastiskt? Kanske skulle anmäla mig på library lovers ändå.

Enda "problemet" är förstås att att-läsa-högen enorm igen. Det ska bli en härlig lugn långhelg i solen!

Ebba och jag

Satt i solen på mitt nya smultronställe, någonstans i Gamla Stan. Åt lunch.
Och när jag för första gången på länge inte har med mig en bok till min siesta, ja det är klart att det är då Ebba kommer och sätter sig på andra ändan av bänken. Hon pratar ivrigt i sin mobil, tar fram en ordbok och en till tjock bok, blå var den.
Jag sitter kvar en extra tio minuter, för tänk om... Men nä, Horace dyker inte upp.
Damn.

Nu blir det tidningar

Tidigare i veckan kom det nya numret av Offside, årets EM-nummer.
Och i dag damp nya Filter ner på hallgolvet.
Ka-boff. 374 sidor tidskrifter på en gång.

Filter har tagit sig. Färre korrfel, snyggare texter (alltså, snyggare redigerade och bildsatta, i synnerhet Hultsfredsartikeln), och i mitt tyckte intressantare artiklar. Bara rymdgrejen faller något utanför mina intressesfärer (blir dock oroad när redaktionen på insändarsidan konstaterar att "i det här numret är det kanske lite väl mycket kultur." Kan det bli för mycket kultur i en sån här tidning?)
I alla fall. Redan första dan har jag läst två av de fem huvudartiklarna, om Marina Schiptjenko och Hultsfredsfestivalen, samt en massa mindre artiklar om allt från Rob Halford till animerade filmer. Och svenska (?) jordgubbar.
Enda minuset är att man inte riktigt kom in på livet på Schiptjenko, där hade det behövts en bättre journalist.

Trots en del frestande texter får Offsides EM-nummer vänta lite, tills EM-febern åtminstone når 36 grader. Men jag kunde inte låta bli att läsa Jesper Högströms text om EM 1992, utdraget ur Blågult. Den boken skyndade jag mig att beställa, passar finfint tillsammans med Högströms underhållande VM-bok. (Romanen Den andra stranden finns på annan plats i bokhyllan, rekommenderas dem som är extra intresserade av Stig Dagerman, men stilistiskt är den lite svag. Men läs fotbollsböckerna!)

Nu blir det fotboll

Arsenal–Tottenham=mord
Fever Pitch
Målvaktens skräck vid straffspark
Victory
Den ensamme mannen (av Bernardo Atxaga – upptäck hans böcker!)
Offside
En miljon för en klackspark
Santa Maradona (Mano Negra)
The Arsenal Stadium Mystery

Det finns massor av god litteratur och fina filmer och bra låtar om fotboll.
Men inget slår verkligheten. Förstås.
Så i kväll är det bara en sak som gäller:
Chelsea–Manchester United.

Håll nu på Chelsea, gott folk!
Kvart i nio börjar kampen.

Nu blir det hip hop

Det var den 5 mars 2006 och kvällens värd Jon Stewart stod för ett av de där fina Oscarsminnena.
De (för mig obekanta) rapparna Three 6 Mafia vann en Oscar för bästa låt och firade så att Hollywoods pensionärer höll extra hårt om diamanthalsbanden.
När kvällens svarta alibin hade lämnat scenen stack Stewart fram och konstaterade sakligt:

"Three 6 Mafia one – Martin Scorsese zero."

I morgon, den 22 maj, får malmöborna chansen att se om trion har med sig statyetten bland allt bling när de åker på turné. Inkonst är scenen – om Three 6 Mafia hittar rätt, på gruppens hemsida står det att de ska spela i Stockholm samma kväll.

Läskrampen släpper

Det har blivit oroligt lite läst den senaste veckan – i stort sett ingenting – men nu är Iselin Hermanns Domino äntligen utläst.
Äntligen för att jag bara läste den åkandes kollektivt eller sittandes i solen mellan ärenden, äntligen för att jag har levt i karaktärernas värld i veckor och verkligen har längtat efter att få veta hur det går, åtminstone på ett ungefär. Äntligen för att jag – äntligen – fick energi att läsa mer än några sidor i taget.
Men alltså inte alls "äntligen" för att den tradiga boken är slut. Nu hoppas jag att den kommer på svenska också, så jag kan få diskutera en del saker i den med någon. Om jag kommer ihåg detaljerna så länge.

Nästa tunnelbanebok blir Svinalängorna men först måste jag månader (ett år?) efter alla andra hylla Jonas Karlsson och hans novellsamling Det andra målet. Av en slump slank den med från biblioteket förra veckan och halvvägs in är jag helt såld. Ibland av igenkänning (av mig och andra), ibland av hänförelse över språket, ibland för Karlssons pricksäkerhet. Oftast för alla tre komponenterna. Om ni inte redan har gjort det, läs den!

Tv-junkie

Två seriepremiärer, samtidigt.
Så John from Cincinnati eller Breaking Bad?
Söndagskvällens stora dilemma.
Svaret blev naturligtvis både och.

Kom hem lagom till hockey-finalens förlängning, så det blev till att spela in SVT:s nya HBO-serie och se Breaking Bad direkt efter ryssarnas guld. Och vad ska man säga?
Förhoppningarna var kanske inte jättestora, men Weird Science hade gjort mig nyfiken och visst föll jag. Nästan i alla fall. Kemiläraren som får lungcancer och börjar tillverka metamfetamin vill jag veta mer om, kanske främst för den underfundiga humorn, det tighta berättandet, de udda figurerna som faktiskt får vara människor... Serien känns som en film där Crispin Glover kunde stappla in när som helst och verkligen känna sig hemma.

Men, men men: Varför i hela friden visade TV6 en amerikansk version, där alla svordomar var borttagna, och det alltså blev tyst vid varje fuck och shit?
Ska hela serien visas så eller var det en miss?

Och, mycket värre: Varför visade TV6 inte hela första avsnittet? Alla avsnitt i serien är 42 minuter (en amerikansk tv-timme), det vill säga alla avsnitt utom det första, ett 60-minuters pilotavsnitt.
Men inte här, i stället för för en pilot fick vi ett avsnitt av vanlig längd, där en massa scener alltså saknades. Scener som hade förklarat en del, som att vår hjälte Walter blev förnedrad av en elev på sitt extraarbete, som visade att hans son var cp-skadad innan det kom som en överraskning, och så vidare.

Efter den skandalen i ett vattenglas kom John from Cincinnati som nåt helt annat, men ändå inte. En massa surfande, en familj med ganska många problem och Som Little miss Sunshine på crack ungefär.
Hade kunnat älska serien – om den hade kommit först i hela kavalkaden av "nyskapande" serier under 2000-talet. Som det är nu är jag tveksam, och det är titelfiguren Johns fel. Utan honom hade det varit riktigt bra. Nu vill jag liksom Ed O'Neill (Al Bundy alltså, här spelar han "Bill") mest nita den där Jesus-figuren.

Oddsen talar för att jag ser båda serierna nästa söndag också. Man är ju inte mer än en tv-junkie ibland.


Breaking Bads första avsnitt går i repris på fredag, 23/5, 23.00
John from Cincinnatis första avsnitt går i repris redan natten till tisdag, 01.30

Slappelördag

Efter några magra veckor hade jag så när gett upp hoppet om DN:s Boklördag.
Men se, liket lever. Dagens upplaga är ovanligt fullspäckad, med bland annat nya tider för bokutgivning, en hyllande recension av Kristina Mattssons De papperslösa och de aningslösa (som jag blev ordentligt sugen på att läsa) och en helsida om engelsk journalistikkriskritik (hängde ni med i det ordet?).
Samt äntligen en artikel om en boks (Noréns dagbok) grafiska form och som kronan på verket ett uppslag om McSweeney's, San Francisco-förlaget som bland annat ger ut tidskriften The Believer (se länk till höger, under "andra sidor") och lyckas med nästan alla sina satsningar, åtminstone om man ser till kvaliteten. Det näst senaste numret av The Believer, om film, var riktigt bra.
DN:s Wahllöf & Wennö brukar hylla The Believer, men nu fick Dave Eggers skötebarn äntligen lite mer uppmärksamhet. Hoppas att det leder till att fler läser tidningarna och böckerna här i Sverige också.
Lördagen den 17 maj har hittills alltså till stora delar tillbringats halvliggandes med en tidning i handen och en kopp (två, tre koppar) kaffe inom räckhåll.

För övrigt kan man på dn.se se ett fint exempel på hur det kan gå när en tidning och dess nätupplaga köper in byråmaterial och okritiskt lägger ut det.
Man undrar hur många par ögon som har läst det här utan att reagera:
Tommy Lee Jones filmar Hemmingway.
När jag skriver det här har notisen legat ute på dn.se i mer än ett dygn.

Pensionat Paradiset

Som siste filmintresserade person under 40 i den västra hemisfären har jag sett Kill Bill: vol 1.
Och nu vet jag varför jag inte har sett den tidigare.
För det kan ju aldrig vara ett bra tecken för en film när man zappar och hellre kollar på Håkan Södergren och Leif Boorks pseudoanalyser av hockey-VM.

Spelade i alla fall in Paradise Now på TV8, den förväntar jag mig vara oerhört mycket bättre. Men den stora frågan framförallt SVT måste fråga sig är ju varför en Stenbeck-kanal står för problematiserandet och analyserna av Israels 60-årskalas. Man kan inte begära att TV3 ska visa en film som Paradise Now, men det kan man – eller borde man kunna – av SVT. Som det är nu är man närmast glad över att SVT inte visade Exodus eller annan Israel-propaganda.

Det måste vara radion

För några år sen, ganska många faktiskt, var jag en hängiven lyssnare av P1:s radioföljetong. Högt och lågt, allt från Flugornas herre till Björn Ranelid åkte in i mina öron.
Men så måste nånting ha hänt, och jag har inte lyssnat på programmet på flera år, alla de goda böckerna man kan få till sig till trots. Och talböcker ska vi inte prata om, såna skulle jag aldrig klara av, man måste ju vara så koncentrerad hela tiden!

Men så, av en slump fick jag i tidningen se att den pågående följetongen är En lek med lågan av Astrid Saalbach, min Astrid som jag översatte en gång (inte den här boken alltså). Jag har boken i hyllan, men har inte läst den, det blir lätt så när man köper 15 böcker för en tia eller två styck.
Nu tänker jag alltså ta igen två missar i ett slag och bli åtminstone tillfällig slav under Radioföljetongen. Nina Fex uppläsning började redan den 7 maj, men alla gamla avsnitt finns kvar i arkivet. Upplösningen dröjer till den 16 juni.
Gör mig sällskap i etern nu! Måndag-torsdag 11.35 och 19.35 är det som gäller. Eller dygnet runt på datorn förstås.

Bröderna Marx och jag

För första gången i mitt liv har jag köpt biljetter till en opera.
Jag har gått hela tre operor tidigare, men det har varit biljetter jag har fått (rent tekniskt kommer jag att få de här också, men jag köpte dem åtminstone innan jag fick pengar för dem...).

Nu blir det alltså färd till Malmö och Aida om några veckor. Vad gör man inte för att fira sin faders pensionsålder? Eller för att få åka till Malmö för den delen?

Sign o' the times

Det har varit lite för många sammanträffande på sistone, tecken som har pekat och sagt åt mig att köpa eller se eller läsa något specifikt.
I dag är det schweizaren Friedrich Glauser och hans mellankrigstidsdeckare Överkonstapel Studer och självbiografiska Morfin som visar sig överallt.
Såg den på Pocketshop och bläddrade i den tjocka dubbelpocketen.
Och läser sen Malte Persson, som skriver en blänkare om den.

Nu måste jag köpa eller låna. Och definitivt läsa. Eller försöka.
Att läsa-listan blir bara längre och längre...

Nicole går på bröllop

Kommer ni ihåg The Squid and the Whale?
Klart ni gör. "Alla" såg den ju och "alla" älskade den sönder och samman.
Själv såg jag den långt efter videosläppet (När kommer vi att sluta säga "videobutiken" och "hyra en videofilm" osv. Eller är det bara jag som fortfarande gör det?) och blev förstås besviken.
Hade väntat mig ett mästerverk i klass med åtminstone The Ice Storm och Happiness och fick... nåt annat, nåt blekare. Men med den hajpen var inget annat att vänta kanske.

Nu kommer regissören Noah Baumbachs uppföljare (gissa om han måste ha haft prestationsångest), Margot at the Wedding, till Sverige.
Såg den för några veckor sen och gillade den riktigt mycket, mer än The Squid.
Vi är här ute på mörkare vatten, utan charmiga ungar och för den delen charmiga vuxna. Precis om i debuten befolkar Baumbach Margot med vuxna (grown-ups) som inte beter sig vuxet (adult). Men där skilsmässoparet ändå hade något ömsint över sig får man här kämpa för att ta till sig Nicole Kidmans Margot och de som kommer i hennes väg när hon åker till sin syster Jennifer Jason Leighs bröllop. Väl på plats fortsätter systrarna – med viss hjälp av blivande maken Jack Black (!) – sitt livslånga projekt att krossa drömmen om den lyckliga familjen.
Baumbach har växt, och får tag i större och viktigare trådar och tankar och inte minst beteenden än senast. Det är förstås en väldig massa dialog och relativt lite handling. De gör faktiskt inte så mycket mer än hänger och förbereder det där bröllopet. Och äter och bråkar och gråter och avslöjar livslögner och förråder varandras hemligheter.
Fascinerande och inte alls för snackigt.
Vi är långt ifrån den gängse amerikanska filmen år 2008, snarare har vi närmat oss Frankrike 1978. Som en Eric Rohmer med mer svärta, mindre djup och mycket mindre poesi.

Jag kan tänka mig att kritiken på fredag skjuter in sig på att Baumbach har mognat, men att humorn har försvunnit och djupet inte alls räcker till. Att det pratas och pratas men att inte mycket blir sagt. Att karaktärerna inte håller, att de är så osympatiska att man inte orkar bry sig. För man bör definitivt inte ha något emot att möta komplexa karaktärer som egentligen inte kan annat än att förstöra för andra och sig själva.
Kanske hjälper det att vara cynisk om man ska uppskatta Margot, eller så måste man bara gilla att se fina skådespelare prata. Nicole Kidman, Jennifer Jason Leigh (stor favorit!), Jack Black, Ciarán Hinds och – i en liten liten roll – John Turturro, de är strålande hela bunten och gör mycket för helhetsbetyget, mer än normalt.
Jag hade aldrig velat vara född in i den där familjen, men att titta på dem, det gillade jag. För mig har Noah Baumbach äntligen bevisat att hajpen inte var helt obefogad.

Dessa auktoriserade djupingar

Lyckades i går se några få minuter av den svenska thrillern (?) Vaxdockan, från 1962. Ni missade ingenting när ni inte såg den. Däremot kollade jag nyss upp en sak om filmen på Svensk filmdatabas och läste Kar de Mummas kommentar efter den allra första tv-visningen, 1965, och den kan ni gott läsa. Bättre än filmen var den i alla fall. Det verkar som om inte mycket har hänt på kultursidorna sen dess (fast det visste vi ju).

"Allting får det värde det ska ha bara man väntar en tid, sa en gång en känd humorist till mej, och det var ju mera oroande än uppmuntrande. Men det är så sant, både vad gäller teater, konst, litteratur och burköppnare. Det händer att det hårt kritiserade står sig och att det varmt lovordade och reklamerade faller bort. Vi läste just i går Gunnar Falks utmärkta kritik av filmen Vaxdockan, en spekulativ och vidrig film som svenska folket skulle matas med fredagskvällen. Det var en lika billig som svagsint historia, olämplig för äldre. Barn stänger av efter tre minuter och tar ingen skada. Men hur var det när filmen hade premiär på bio? Jo, då rusade specialisterna bland våra filmrecensenter ut och höjde verket till skyarna, dessa auktoriserade djupingar som anses så märkvärdiga och säkra i sina omdömen att de då och då även får recensera teater och litteratur på kultursidorna. [...] Men naturligtvis gläder sig många åt att TV-filmer driver människor hemifrån till teatrarne.""

Därmed undår jag frestarens garn

Hade tänkt att slå mig själv för bröstet och berätta hur duktig jag var som undvek att öppna plånboken när jag gled in på Pocketshop Sergelstorg och deras bokrea i fredags. Trots att jag hittade tre böcker som kunde varit mina för bara en hundring.
Men så var det en sån dag i dag och när jag på impuls gled in i Pocketshop på Fridhemsplan och gled runt och gjorde mentala anteckningar om vilka böcker som vill läsas hittade jag den snygga utgåvan av Lady Chatterley's Lover, den med seriestripparna på omslaget (och på insidan, visade det sig). Och med en intro av Doris Lessing.
Så det var ju bara att slå till, eller hur?
Dagens svepskäl var att jag verkligen känner för att läsa en bok på engelska igen (som om jag inte hade tillräckligt många olästa i bokhyllan) och att det faktiskt är en klassiker som jag inte har läst.
Och att den är så himla snygg!

Privatliv

I går undrade nån i CSI hur man kunde vara så självutlämnande att/när man bloggar (kvällens offer bloggade). Och när jag såg att Emma Gray Munthe tidigare på dagen hade skrivit om bloggande och det privata såg jag förstås ett tecken.
Har nämligen funderat på hur det jag spottar ur mig här har ändrats när jag har insett att det finns läsare som jag inte känner. Hur texterna på bara ett halvår har fått en annan karaktär. Men precis som EGM skriver så är det mest privata inte nödvändigtvis det som rör mitt dagliga liv eller mina dagliga tankar. Tror fortfarande att det mest privata jag har "skrivit" här är när jag copypastade en låttext av Maria McKee.

Och för att fortsätta på det privata planet så satt jag på tunnelbanan i dag mittemot en kille som läste A M Homes fantastiska This Book will save Your Life. Den är jag verkligen glad att jag fick i mina händer – tack C – och läste och läste i och ut.

Kanon

Var och klippte mig och de spelade Belle and Sebastian och nåt Skellefte-band som ca 1995 ville låta som Pavement och William, it was really nothing och... hjärnan blev som mos och det berodde inte på huvudmassagen de gav mig.
Ska det vara så resten av livet? Att hjärnan smälter så fort de spelar "min" musik? När ovanstående musik inte ens har några direkta minnen förknippade till sig? När man verkligen tycker sig ha lyssnat på så mycket ny musik sen dess? Är jag inte "bättre" än mina jämnåriga som trots all ny musik som har kommit sen vi gick på gymnasiet fortfarande tycker att U2 och Springsteen är bäst?
Är det för att britpopen och dess svenska och skotska grenar ingår i min personliga kanon? För bortom alla floskler och protester har vi allt alla våra egna små kanon(ar).
Om vi sen ska göra en nationell kanon... tja, jag har svårt att bestämma mig där. Men jag kan inte se det hemska med något att utgå från och debattera och låta dem som normalt inte debatterar kultur få vara med.
Att sitta i ett glashus och fördöma bara för att man själv inte behöver "låsas" av en lista är bara dumt.

Nåväl. Så många ord det kan bli när man mest tänkte kommentera DN-artikeln om att "Danmark ger Sverige en kanon" som – bortsett från sin medvetet provocerande rubrik och vinkling (dumma dumma xenofobiska danskar som försöker göra oss snälla snälla svenskar lika dumma som de själva är) – överraskade med att ge mig ett namn jag aldrig har hört förr.
Och om jag, hyfsat välutbildad, litteratur- och kulturintresserad och allmänbildad, inte hade hört talas om en av de kanoniserade författarna kanske en lista med namn som skolorna borde lära ut inte är så dum.
Nu visade det sig att Israel Kolmodin var mannen bakom Du blomstertid nu kommer och därför var med bland Boye, Bellman, Lagerlöf, Dagerman och de andra.
Antar att jag får tacka danskarna för att jag nu har berikats med en ny kunskap.

"A bloody disaster"

Ni har förstås redan hört och läst om Doris Lessings nya utfall om sitt välförtjänta nobelpris. Om inte skriver DN här. Och BBC-artikeln Littorin har rippat hittar ni här. Där får man även veta att Lessings "en jävla katastrof" i original var "a bloody disaster".

Och ja, alltså, för att ni ska slippa klicka på länkar så har Lessing i en BBC-intervju klagat på att hon inte hinner skriva längre, för all tid går åt till att "göra press" som hon hade sagt om hon hade hängt i svenska informatörskretsar. Damen önskar helt enkelt att få bli lämnad i fred.
Dessutom avslöjar hon att den nya Alfred and Emily kan bli hennes sista. Vilken tur då att Guardian hyllar.

Förhoppningsvis kan man redan under måndagen höra intervjun på BBC Radio 4, i så fall här eller här. (Programmet har inte sänts ännu, oavsett vad som står i DN.)

Film på skånska

Sommarvärmen främjar inte mitt bokläsande märker jag.
Än värre är att det inte främjar biobesökande. Men om ni befinner er i eller omkring Malmö i helgen bör – ska – ni besöka Skånska filmdagarna på Spegeln.
Sydsvenskan tipsar om en ung intressant filmare, men den film ni verkligen ska gå och se är Tidsresenären, 16.00 i dag lördag. Och skulle ni missa den får ni sittstrejka tills de fixar en extravisning. Det är den värd.

När hygget blev Europamästare

1979 blev en relativt obskyr tysk vid namn Sepp Piontek förbundskapten för det danska fotbollslandslaget.
13 år senare sjöng Peter Schmeichel, Brian Laudrup och de andra danska landslagsspelarna Deutschland, Deutschland alles ist vorbei på Rådhuspladsen i Köpenhamn.

Och den här helgen går dokumentären ...Og det var Danmark upp i Danmark.
Det är historien om hur vi kom att älska roliganerna, Elkjær och Re-Sepp-Ten ("Vi er røde, vi er hvide"), det vill säga en dokumentär på knappt två timmar som verkar vara helt oemotståndlig.
Jag kan förstå om vissa läsare av den här bloggen inte håller med om det (och ni är med viss tvekan förlåtna), men om man som jag blir glad in i själen bara av att titta på trailern går det ju inte att undvika filmen.
Inte om man växte upp på 80-talet och fick stora delar av livssyn och fotbollssyn och musiköron formade under roliganernas era.

De danska recensenterna har ganska entydigt påpekat en del faktafel i filmen (speciellt Weekendavisen), men samtidigt älskar de vad de ser och ordet kritikersuccé är ingen överdrift.
Och publiken lär strömma till biograferna den också. Danmark missade ju sommarens EM (minns huliganen som sprang in på planen mot Sverige) och vad passar väl då bättre än lite nostalgi? Och de behöver inte leta efter att hitta filmen, den går upp i hela 59 kopior. Får man hoppas att åtminstone en av dem hittar över sundet?

Och så undrar man ju förstås när filmen om Tommy Svensson och hans spelare och vårt Sverige 1990-97 kommer. (Gud vad sugen jag blev att göra just den filmen.)

Deep down south

Det är inte ofta jag önskar att Sverige låg längre söderut, men nu gör jag det. I amerikanska södern närmare bestämt, runt de orter dit Tom Waits ska åka på sin Glitter and doom-turné i sommar.
Sydsvenskan tipsar om Waits smått genialiska nätvideo där turnén presenteras (se även hemsidan).

Jag vill dit!

(i slutet av videoklippet mumlar han om Europa, vi får väl se hur det blir, vågar inte hoppas.)

Två nya vattenhål

Man borde ju inte...
Man har ju bara läst i runda tal 18 (arton) sidor sen i måndags...
Men tecknen är för uppenbara för att ignoreras.

Först läser jag i dagens DN På stan om nya tidskrifts/film-butiken Papercut, som verkar vara ett eldorado i min smak. (Svenskan skrev visst redan i går.)
Sen smyger jag in på Bokhora och påminns om att Uppsala English Bookshop från och med i dag finns i Gamla Stan också.

Återkommer när jag har rånat den där banken.

Filmkrönikan

Eftersom jag det senaste halvåret nästintill har bojkottat programmet har jag inte riktigt hängt med, men om alla uppgifter stämmer kan vi i kväll få bevittna en stor svensk kulturskymning falla – direkt i tv.
För om det vill sig illa sänder SVT i kväll det allra sista programmet av Filmkrönikan.

Det är visserligen att slå in dörrar som redan har trillat av gängorna av alla sparkar, men ändå:
Varför varför varför har ni låtit Filmkrönikan få förfalla så, SVT?

Andrea Reuter och hennes redaktion kommer på sina dödsbäddar att hävda att "folk alltid har gnällt på Filmkrönikan", men kära nån vad praktuselt det har varit samtliga gånger jag har råkat se något av det sen... Orvar slutade. Han hade sina kritiker, men ingen kan säga annat än att Orvar Säfström åtminstone tog ämnet seriöst. Förutom hans sidekick Emma Gray Munthe har ingen på filmkrönikan tagit ämnet film seriöst sen Orvar hoppade av för att bli pappa. (Såg ni programmet för nån månad sen när Emma hoppade in? Vilket underbart självmål av Reuter och Modiri att visa upp sin egen uselhet så. Ren Riise-klass.)

Varför är det så fult med ett program som går lite lite över huvudet på folk som helst vill se en "Stefan och Krister – The movie"?
Varför kan man inte få prata om en ny Chabrol, en ny Nanni Moretti, en ny Tsai Ming-liang – om en sån film skulle råka gå upp mellan den ena dyngan efter den andra? Och med prata om menar jag inte säga "Det händer inget på säkert tre minuter, den får en klappa av mig." utan faktiskt föra ett resonemang och diskutera något i mer än tre minuter. Kanske slänga in en referens till Visconti i stället för Star Wars? För det finns faktiskt ganska många där ute som är intresserade av just såna diskussioner. Man måste faktiskt inte nå alla med alla program. Det finns de som skulle uppskatta att ibland titta på två gråa herrar eller damer som pratar rakt upp och ner – de kanske har något att säga?
För ärligt talat, hade dagens filmkrönika varit ett matprogram hade vi inte kommit längre än hur man koka ett ägg. Steka det? Nänä, för avancerat, det finns ju mikrovågsugnar.
Så det kanske är bra att skiten läggs ner, ingen på SVT vill ju satsa på det, ingen människa har några som helst idéer. Mer än att "prata till kidsen" och "locka tittare".

Jag vill påpeka att det inte är hos fr Reuter och unge herr Modiri jag i första hand lägger skulden. För ärligt talat tror jag inte att de kan bättre. De visar ingen som helst kunnande, känsla eller ens kärlek till filmen som medium, så varför skulle man ställa krav på dem, de tror ju uppenbarligen att filmhistorien började med Pulp Fiction. Att Modiri inte bara erkände utan stoltserade och tyckte det var bra att han inte sett en enda Bergman-film säger mer än man vill veta om klimatet i redaktionen.
Men egentligen är det inte heller redaktörens (Dharma Garde?) fel.
Det är ju SVT:s ledning, eller åtminstone nöjesledningen, som ska skämmas. De vill ha tittarsiffror och häftighet och allt sånt de ändå inte kan konkurrera om. Och istället för att ge trogna tittare vad de vill ha hackar de sönder det som kunde varit fint.

Jag minns Nils-Petter och hans program (och jag minns hur jag 11 år gammal älskade en sån dunderdjuping som Torsten Jungstedt, minns att jag inte förstod vad han pratade om men att entusiasmen och vetandet smittade av sig! Och att humorn var stor – och intelligent.), och hur mycket jag än skulle vilja se ett sånt vuxet tilltal igen så är det inte ens halvvägs dit jag hoppas. Det skulle räcka med en Roger Wilson, en Karin Magnusson, en Jan Lumholdt eller en Gunnar Bohlin (I wish, I wish) i stället för superstolpskotten Navid Modiri och – den värsta av dem alla – Helena von Zweigbergk.
Minns hur nedsablad Gunnar Rehlin blev på sin tid.
Inse hur oändligt mycket bättre har var än det vi har fått sen dess.
Inse att det inte är konstigt att man är deprimerad.

Litteratur har åtminstone Babel, som då och då nästan får sändningstid. Det är inget Röda rummet men gott och väl ett program man kan titta på och lockas till läsning av.
När lockades ni senast att se en film Filmkrönikan pratade om?


Det här skrevs i affekt och är säkert inte alls sammanhängande, men det skiter jag i. Jag är förbannad.


(Sista(?) Filmkrönikan visas i kväll onsdag 20.30 på SVT2. De ska "intervjua" alla som lett programmet, undra om nåt vettigt blir sagt av någon född efter 1960? Själv ska jag på bio och se en fransk sak. Får se reprisen i stället, för att sörja vad som kunde varit.)

Dessa ständigt pågående projekt

Spatserade lite runt Odenplan i dag, och blev något alldeles sugen på att läsa en Sjöwall/Wahlöö. Ironiskt nog ligger Polismördaren – som om jag inte missminner mig till stor del utspelas i Skåne – just nu näst i tur under det ständigt pågående projektet att läsa om de tio romanerna (undrar hur många gånger de är lästa nu?).
Men då sitter man där igen, med Mig äger ingen, Timmen mellan hund och varg och Polismördaren i knät. Plus Domino i tunnelbanman. Och jag som verkligen skulle behöva lite fokus på EN bok just nu.
Nä, bäst att låta deckaren vila tills damerna är färdiglästa. Nån sorts måtta får det väl ändå vara?


För övrigt blev det i går förändringar i ytterligare ett ständigt pågående projekt – bokhyllesorteringen, denna lisa för själen. Nu står alla skönlitterära böcker i bokstavsordning, eller... lyrik och dramatik och väven viss facklitteratur står bland romanerna men det gör inte de danska romanerna, eller de som råkade hamna under amerikana, eller en del som ligger under feminism, sport och film. Men nästan i alla fall, nästan.

Snabbläst

Är inte vad vid att plöja en bok på en dag, den sortens total läshängivelse kommer allt för sällan nuförtiden. Men i helgen plöjdes faktiskt två böcker – en riktigt bra och en riktigt dålig.

Att Stefan Lindbergs novellsamling I Gorans ögon var den sistnämnda gjorde naturligtvis snabbläsningen lättare, jag skippade helt enkelt halva boken. Språket, tonen, berättelserna – inget av det har något ni behöver ta del av. Förlagets "Ömsom fantastiska, ömsom strängt realistiska, men alltid med en ton och ett slags ursinne som gör att man läser dem med ett undertryckt skratt" ska man ta med en mycket stor nypa salt.

Iselin C Hermanns brevroman Prioritaire var desto bättre. En liten ängel kom flygande och gav mig den, men det var inte någon sorts pliktskyldighet som fick mig att öppna den tunna boken. Som ingen kan ha undgått att förstå är Hermann en ny stor favorit, man glider igenom de knappa 170 sidorna och tar sig in de två brevskrivarna D och JL utan att man egentligen vet någonting om dem. Eller, vi får ju veta en del om deras tankar, deras snuskiga, ömma, kaotiska tankar som de flesta av oss någon gång har haft. En perfekt bok att ha i bakfickan eller handväskan eller nära hjärtat.

Äntligen är det dags att sätta tänderna i Mig äger ingen!

Höjdhopparen lösgör sig från marken

"Vi vill undersöka vad som händer med ett program om man byter hjärnor men behåller kostymen, om fotbollsjournalister angriper kulturens värld med sina vinklar och vice versa."

Vi har sett trailern, nu är det upp till bevis.
Måndag 21.30 ska Kobra och Fotbollskväll byta programledare och, i viss mån, innehåll. Mats Nyström ska vara kulturell och Kristofer Lundström ska äntligen få vara sportfåne.
Enligt pressreleasen ska Mats fokusera på supporterkulturen och Kristofer ta en titt på mediecirkusen runt Den Viktiga Fotbollen, som en mycket kär vän så gärna uttryckte det om och om igen för många år sen.
Jag hoppas verkligen att det går bra. Kobra har inte backat för sportvinklar tidigare (minns de manliga konstsimmarna och när ett gäng hammarbyare skulle lära sig sjunga mindre falskt) och med några undantag är det en ytterst kompetent redaktion som – peppar peppar – kan undvika de värsta Brunner-poemen om höjdhoppare (se rubriken).
Fotbollskväll är normalt också bra, och man hoppas att Glenn Strömberg får vara med – och att det i så fall blir något som ligger långt från de trötta "nya" vinklarna som alltid som ska fram när Glenn får prata "fritt" (alltså Italien och mat och om hur mysigt det är i Bergamo).

Det förvånande med projektet är egentligen att jag inte blev förvånad alls när jag hörde talas om det.
För bara sju år sedan praktiserade jag på en av Sveriges största kulturredaktioner och fick uppleva hur hela polomaffian låg i krig med sportfånarna om något Åke Stolt hade skrivit i en helt annan tidning (Sydsvenskan). Det var en i sanning märklig upplevelse att inse att ogillandet var genuint och satt djupt i annars intelligenta människor.
Det var då en inte helt ovanlig syn. Kulturen och sporten var i många fall långt ifrån varandra, detta delvis på grund av att bland andra Ernst Brunner, Björn Ranelid och (detta hade jag glömt men blivit påmind av genom en googling) Anton Glanzelius rapade upp överdrivet pretentiöst dravel i sändningarna från OS i Barcelona och när blågult grävde VM-brons i USA.
Deras gallimatias satte effektivt stopp för de förhoppningar om förståelse vi kulturglada sportidioter hade. Att inte i något läger behöva försvara att man på samma kväll kunde titta på Ozus Föräldrarna (Tokyo story) och MFF–Nottingham Forest i europeiskt cupspel (nej 1979, 1994).
De mindre begåvade författarna förstörde också mycket av det kollegan PO Enquist hade byggt upp under många år som ambassadör mellan lägren och under de mörkare åren på 90-talet kunde vi inte ana att utvecklingen snart skulle ta oss till den andra änden – att alla kulturnissar plötsligt måste älska sport och att hela kulturredaktioner plötsligt hade haft årskort på Söderstadion sen förrförra sekelskiftet.

Naturligtvis är sportfånarna fortfarande tveksamma till kulturen. De läser fortfarande på sin höjd Guillou och tror – på goda grunder – att kulturnissarna bara låtsas.
Jag hoppas hoppas hoppas att firma Nyström och Lundström kan rasera lite av den muren i kväll.


Tillägg: Man ska inte lita på googlingar. Däremot ska man lita på sina vänner. Därför har en liten uppgift om Anton G rättats, rätt ska ju vara rätt.

Boris, oh Boris

Rent politiskt är det förstås mindre kul att Boris Johnson i går blev Londons nye borgmästare. För många kommer det rent av att bli förödande, de som röstade på clownen Boris och inte såg att de kan komma att få den mörkblåe vargen Boris.
Och för England i stort kan Labours förlust bli förödande inom bara ett par år.

Men trots att röde Ken (Livingstone) var roligare på posten än nån svensk kommunpolitiker (jfr t ex med Axén Olin eller Billström) blir Londons politiska liv roligare att följa nu – som om man gått från Billström till Göran Johansson eller ännu hellre Pajalas Bengt Niskas (som efter Charlotte Kallas Tour de ski-seger med orden "Det största ögonblicket under min tid som kommunalråd, det toppar till och med filmpremiären av Populärmusik från Vittula" lovade skidesset ett hus och en strandtomt).

Varje (varje) gång jag har varit i Storbritannien under det här årtusendet (en gång om året) har Boris varit i tidningarna, och det har aldrig handlat om politik. Har han inte varit lite väl öppenhjärtlig i sina kommentarer har han på cykel flytt undan fotografer (han cyklar gärna) eller bara helt enkelt varit på stan och visat sin härliga kalufs.
Och helt ärligt, det måste ju ha varit just det här som tog honom till posten. Det och Livingstones kaosartade politik (resultatet har iaf tyvärr varit kaos). Som Guardian skriver har Boris en hel del problem att lösa – fort – och det kan gå ut över dem som inte har den största plånboken.
För fräschören till trots är det förmodligen som satirsajten bbdo visar såhär vi borde se Boris:

68 ändå

När jag för några timmar sen skrev om hur trött jag är på 68-romantiken hade jag ett men Aghed kommer antagligen att skriva nåt läsvärt om hur det var i Frankrike, han var ju där i huvudet, men inte orkade jag kolla upp det.
Naturligtvis har han skrivit långt om Paris och Cannes 1968. Långt mätt med svenska dagstidningsmått 2008 alltså. (Har jag inte helt fel för mig skriver Jan Aghed i Sydsvenskans 150-årsbok längre om hur hr chefredaktör Olof Wahlgren censurerade rapporterna. Av någon anledning står den dock inte i bokhyllan nu.)
Behöver man en bakgrund till Cannes 68 ställer Erik Helmerson förstås upp.

Som svensk har man annars mest fått bilden av Cannes 68 genom korta tv-klipp där Nils-Petter rapporterar från en kaotisk filmfestival. Vill man ha en annan rapport från då det begav sig rekommenderas senaste Sight & Sound (pappersupplagan), där Penelope Houstons rapport från festivalen för 40 år sen åter publiceras. Med klassisk engelsk understatement och en viss ton av "those french".
Förstås.

ps. Långt från 1968 är det, men om man ändå ska in på Sydsvenskan och läsa kan en klassisk sågning alltid lätta upp stämningen.

En hjälte i det tysta

Hann inte ens sätta in mods-dvdn – skulle ju bara läsa gårdagens DN först – innan tankarna ramlade iväg mot en annan dokumentär.
Leif Furhammar uppmärksammar nämligen att Ebbe Gilbe har avlidit.

Så sent som i mars hade jag knappt reagerat på runan, men det var då jag såg Så går ett år – Tiden i Sjöbo, om Sjöbo 1987, på Cinemateket. Hade hört talas om filmen, men visste inte att jag skulle bli knockad av hur enkelt man kan göra en så stark och poetisk dokumentär. Fullt i klass med Troells Sagolandet är den inte, men det är inte långt borta. Och som en av Gilbes medregissörer, Kjell Tunegård, sa på Cinemateksvisningen var det faktiskt negativt för filmen att Sjöbo genom Sven-Olle Olsson just då blev riksbekant. Det är inte den biten som är den stora behållningen. Det är i stället de små människorna som kämpar sig fram i vardagen, och hur de öppnar sig för filmarnas kameror.
Dagarna efter visningen blev jag varse en del av alla de filmer Gilbe gjorde, så som stora, som i många fall satt avtryck i mig. Nedslag i verkligheten som liknade få andras. Att han inte är lika känd som till exempel Tom Ahland är djupt orättvist. Men så bodde Ebbe envist kvar i den skånska myllan (Ravlunda) också. Titlar som Gud välsigne dom skånska betfälten, En vanlig svensk ko och När det var traktorkonsert i Brösarp säger en del om vilka liv Gilbe var intresserad av. Och med stor kärlek visade upp.

Gilbe skulle också ha introducerat Så går ett år, men var då för sjuk och han hann alltså inte heller få se sin film ges ut på dvd, vilket enligt uppgift ska ske senare i år. Sagolandet ges förresten (åter?) ut på dvd den 14 maj! Håll utkik!

It was 40 years ago today...

Visst hade man önskat att SVT kunnat visa Den vita sporten i dag?
Redan långt innan tidningarna (i dag DN) började skriva om att 68-våren firar 40 var jag hjärtligt trött på jubileet. Har vi inte hört tillräckligt om Kårhusockupationen et al för en hel livstid?
Men filmen om Båstadskravallerna ("kravallerna", det var tydligen mest en sit-in, just i dag 3 maj 1968), fotograferad av bland andra Roy Andersson, Kalle Boman, Jörgen Persson (senare Bille August hovfotograf), Ingela Romare och Bo Widerberg – men officiellt inte regisserad av någon – hade man ju velat se.
Har såvitt jag vet haft två chanser att se den, och bommat båda.

I väntan på att få se den firar jag 40-årsfesten med en helg med Kenta, Stoffe och Stefan. Dom kallar oss mods, Ett anständigt liv och Det sociala arvet.
Sen får det vara nog med 68-nostalgi.

Bonjour tristesse

Kan man inte sova kan man svara på enkäter från Mats Strandberg (och Bokhora).

1. Vilken bok läste du senast?
Läste senast i Domino av Iselin C Hermann, läste senast ut Norrlandsakvavit (eller, läste inte ut, men stängde igen för gott).

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Stefan Lindbergs I Gorans ögon.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Säkert 70/30 män. Äger nog för många hårdkokta deckare.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv?
Ja, alltid. Om den är tråkig räknar jag procentsatser. Det kan gå överstyr ibland.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Vänner, recensioner, bloggar, infall... det finns nog inget mönster.

6. När blir en bok för lång?
Är svag för böcker på under 200 sidor, men "för lång" kan inte inte mätas i sidantal, bara antal gånger tanken flyger iväg. Huvudregeln är att om en historia inte kan berättas på under 400 sidor är den inte värd att läsas eller helt enkelt dåligt skriven.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Tycker nästan frågan är felställd, det borde stå tvärtom. Böcker skrivna på engelska läser jag enbart på engelska (facklitteraturavvikelser kan förekomma), böcker på danska nästan bara i original. Annars blir jag galen.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Ninni Holmqvists Enhet.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Ja, och det händer (för) ofta. Det brukar ske mellan sidorna 50 och 100, men kan hända närsomhelst före 3/4 av boken. Kommen så långt läser jag hela boken.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Vita, anglosaxiska män i medelåldern. Och deckare, amerikana, danska kvinnor... Och filmböcker en masse. Däremot hittar man tyvärr inte så mycket svensk litteratur före 1990 eller lyrik.

Konsten att söka

Tittade på hur några läsare (?) hade hittat hit och blev lite glad över att att någon i Minnesota hade kikat in efter att ha sökt på "Bill Evans Conversations with myself" (en av tidernas bästa skivor).

Blev lite mindre glad när någon från Halmstad (japp, fördomarna om denna hemska ort stämmer) hittade hit via googlingen "senaste film av stefan och krister" [sic].

Bokstavsordningspolisen

...har nästan slagit till.
Ja, alltså, snart, allra senast söndag, ska min stora bokhylla var sorterad i bokstavsordning (vet ni hur lång tid det tar att ordna 22 hyllmeter litteratur?) och storleksordning och lite till ordning.
Har blivit en nördig hobby när inte sömnen infunnit sig. Väldigt avslappnande.
Men visst är det dumt, inte minst för att man inser hur många böcker man vill läsa. Nu. På en gång.

Men jag ska hia mig, efter kvintetten Domino (120 sidor kvar), Timmen mellan hund och varg (Silke Scheuermann), I Gorans ögon (Stefan Lindberg), Prioritaire (Hermann igen) och (äntligen!) Mig äger ingen har jag tänkt mig att vara fri som fågeln och bara lyfta upp något 100% lustfyllt och oväntat.

Och förresten, jag kom aldrig så långt som in till stan före 18 igår, så Norén är åter lagd åt sidan. För gott den här gången (peppar, peppar).