Att allting ska ske i par.
Förra sommaren dog Ingmar Bergman och Michelangelo Antonioni på samma dag.
Och nu, veckan efter Richard Widmark, har Jules Dassin gått ur tiden.
Vem? Ja, han var knappast ett namn den breda massan kände till, om de inte råkade vara väldigt intresserade av Melina Mercouri och noterade namnet på hennes man.
Förutom "herr Mercouri" var Jules Dassin även filmregissör och författare. Mest berömd blev han för filmen som gav alla smarta kupper ett namn, Rififi, den mer humoristiska versionen av samma story, Topkapi, samt filmen som gjorde Mercouri riktigt stor, Aldrig på en söndag.
Förutom att Topkapi blev en favoritfilm när jag såg den på tv i tioårsåldern är jag dock mest intresserad av Dassin för att han övergav sitt hemland USA 1950.
Just det, han blev svartlistad (angiven av regissörskollegan Edward Dmytryk), och som jag redan har berättat är det ett av mina perverterade intressen. (Det är även här Widmark kommer in, Dassins sista amerikanska film blev nämligen Night and the City, med just Widmark i huvudrollen.)
Kommen så här långt kan jag äntligen skriva det jag hade tänkt, nämligen att Jim Thompsons The Killer inside me är fantastiskt bra. Så det så.
Som av en slump råkar den vara skriven 1951, året efter Dassins flykt till Europa.
På bilden ovan syns Jules Dassin skriva manuset till 10.30 PM Summer tillsammans med Marguerite Duras (note to self: hennes böcker borde jag kolla in lite bättre).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar