En söndag i april

Det var en sån där dag. En dag nästan helt i eller kring sängen. Lång frukost med mycket kaffe och tre dagars DN kultur. Blev sugen på allt från Ministry och Portishead (oj mitt 90-tal, så långt borta du är) till att lära mig franska så jag kunde ta del av såväl Le Monde som en diskussion om semikolonets vara eller icke vara. Insåg att jag äger en av förra årets bäst designade böcker – Lotta Lotass Den vita jorden – och att jag vill springa till KB för att titta på deras utställning, och att jag på vägen dit borde springa in på biblioteket för att låna Sonja Åkesson.

Blev två gånger konfunderad över distinktionen mellan "deckare" och "romaner". Gick inte halva 1900-talet åt till att ta bort markeringen så att Simenon, Chandler, Sjöwall & Wahlöö et al också fick vara "romaner" och därmed "fin" "litteratur"? Tydligen har det inte hjälpt, vi ska fortsätta att skilja böcker åt. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt, de högst skrala verken som pumpas ut av en del svenska "deckarförfattare" kan göra den mest liberale bokmal till hårdnackad litteraturnazist.

Höll på att tröttna på kultursidorna för den här dagen när en liten notis om att Green Wing nu finns på svensk dvd fick mig att le stort. Har ni inte sett serien – gör det!
Glad i hågen kunde jag alltså rensa lite i garderoben, slänga skiten, gå en promenad runt sjön och till Ica och hem igen, slötitta på allsvensk fotboll och årets vassaste räddning. Hamnade såsmåningom framför Sportspegeln som avslutades med Gunnar Larssons klassiska OS-guld 1972. Sprang förstås genast till bokhyllan, tog ut P O Enquists Två reportage om idrott och slog upp de tummade sidorna döpta Gonnarr (finns även i Katedralen i München). Det måste vara ett av de bästa kortreportagen i svensk historia, kanske det bästa. två och en halv boksida om ett simlopp, nästan helt utan att gå in på vad som händer i bassängen. Bättre än så här kan man knappt avsluta en alldeles lagom perfekt söndag:

"Intresset på denna del av den internationella pressläktaren har nu på allvar förflyttats från loppet till denne svenske pressman som så uppenbart vacklar på sammanbrottets rand. Ropen att han ska sätta sig ner tystnar, man vänder sig om och ser på hans ansikte, hans nu lätt blånande ansiktshy och de allt större, mer genomträngande och glasartat röda ögonglober som sakta tränger fram och ut och rör sig i riktning mot den simmare som nu under loppets sista tjugofem meter bara är decimetrar från att inhämta också den andre amerikanen. GONNAR! vrålar han och tycks inte känna eller se de två oroliga svenska kolleger som från var sin sida fattat tag i hans armar för att stödja, fasthålla och stabilisera honom inför det nu helt oundvikliga sammanbrottet. De två japanska fotografer, som på bänken intill hittills med ambitiös men uppgiven pliktkänsla fotograferat tävlingarna, har nu vaknat till, vänt kamerorna mot Buhre och fotograferar med stor och entusiastisk iver hans ansikte, hans ögon som nu strax tycks i färd med att släppa ögonhålornas förankring och självständigt men målmedvetet fortsätta genom luften fram mot bassängen, de fotograferar hans framåtlutande kropp, hans knutna händer och genom allting hör de hans rytmiska, hest vädjande råmande som likt en fartygssiren i dimma dånar genom hallens ljudkaos: GONNARR, GONNARR, GONNARR, GONNARRR!"

Ja, resten kan man låna av mig eller biblioteket eller helt enkelt köpa.