Två nya att jaga

Veckan erbjuder två nya läsvärda anglosaxer i boklådorna.
Först 16 noveller som bjuder på lika mycket skratt och igenkänning som... ömhet. Är det fel ord? Nej, det är med ömhet vi får möta dessa vanliga människor i sina ganska ovanliga situationer.
Miranda July och hennes novellsamling No one belongs here more than you har redan hyllats av Lisa och Bokhora och jag kan egentligen inte lägga till så mycket mer än att även den som hårdnackat vägrar läsa boken bör hitta glädje i dess geniala hemsida. En pärla i det lilla formatet.
Och gillar du den är det sen bara att gå till videobutiken och hyra Julys film You and me and everyone we know – som var alldeles för lätt att missa när den kom, ta igen det omedelbart!
Och sen springer du och köper/lånar No one belongs here more than you. Hur enkelt som helst.

Bok nummer två gav jag upp hoppet om att få se på svenska redan för över ett år sedan. Jag hade hittat The Sea på Hedengrens (antar jag) efter att förgäves ha letat efter den ett tag.
Trots att den vann Booker-priset 2005.
Trots att John Banville är (relativt) stor på de brittiska öarna och borde vara en författare en hel del polohalsade DN-skribenter älskar.
Men nu har Brombergs kommit till skott, och senast i morgon ska Havet finnas ute i handlarna. Handlingen är ganska tråktraditionell: En medelålders man återvänder till en by där han tillbringade sin ungdoms bästa sommar. Snarkvarning, alltså.
Men prosan är fjäderlätt och glider fram, utan annan friktion än att man kan stanna upp och bara titta på det vackra språket.
Fast man kan undra lite över timingen, där tror jag Brombergs har haft lite otur. För efter en höst och en vinter där Ian McEwan har hyllats (och dissats) till höger och vänster är ganska många läsare nog lite mätta på "den sortens" (brittiska män ältar sin 60-årsångest) litteratur. För Banville är inte helt olik McEwan (bara lite tråkigare) – även om Banville antagligen skulle ge mig en mördande blick för det påståendet, han har inte så mycket till övers för sin författande kollegas verk.

Ska jag vara helt ärlig kommer jag inte ihåg jättemycket av Havet, men jag hoppas den säljer. För om Banville blir omtyckt kanske den svenska marknaden även kan öppna sig för Graham Swift, en annan medelålders vit engelsman jag råkar gilla väldigt mycket.

(vad mycket ord det blir hela tiden, märks det att jag är otroligt sugen på att skriva?)