Lionel Shriver har ju kommit med en ny bok, eller, på svenska är den färsk, Dagen efter.Och jag är verkligen sugen på att läsa den, dels för att den verkar bra, dels för att Vi måste prata om Kevin gav mersmak, språkligt sett.
Jag har tidigare till alla som har frågat (och om just den boken har det varit en handfull mer än normalt) att jag inte gillade den för språket och att det tog för lång tid att komma in i den och vad det nu kan ha varit. Men det stämmer inte.
Vi måste prata... delar ett dilemma med Nicole Krauss Man walks into a Room och delvis Jim Thompsons The Killer inside me. De kommer för nära och Shriver och Krauss böcker blev fysiskt omöjliga att läsa färdigt, trots att jag gillade dem. Jag har inte dödat någon och jag har inte tappat minnet och försvunnit, men nånstans känner jag igen mig. Lite för mycket, för inträngande och lite för obehagligt, inte alls så där som man vill komma in i böcker. Samtidigt dras man ju till just de böckerna. Varför?
Jag hoppas att Dagen efter inte väcker de känslorna. I vilket fall ska Ninni Holmqvist och hennes Enhet läsas först. Det ser jag fram emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar