Inte en gång till?!? Norén alltså

Ibland borde man faktiskt läsa det man länkar till. Som Sydsvenskans kulturblogg, som den 15 april tipsar om det här söta Norén-klippet från DR2.
Och som via Maria Francke i går skrev uppriktigt om Camilla Läckberg.

För övrigt har jag kommit på hur den roman jag aldrig kommer att skriva ska se ut, rent stilistiskt alltså. Skrev en hel sida i huvet i går på tunnelbanan. Och nej, det har verkligen inget med Norén att göra.

Norén och jag, tar det aldrig slut?

Läser Carina Rydberg i DN om Norén (hittar den inte på dn.se). Henne gillar jag.
Läste i förrgår att bokjäveln är slut på förlaget, men jag vet var den finns och 160 spänn är inte så mycket.
Knäckebröd i en vecka.
För jag har ändrat mig. Rydbergs text får mig att tänka på Den högsta kasten och hur den malt i huvudet för att jag inte läst den. Så nu blir det allt mer än en glutt in i Noréns innersta, språket ska ju tydligen vara riktigt bra (enligt Rydberg då).

Hon sågar dessutom DN (Schottenius) för att Leif Zern fick recensera boken, och inser det DN inte gjorde, att de bara gav Norén rätt. Men i all debatt om Zern (vilken skendebatt förresten!), i DN, i Svenskan, i Kulturnyheterna i går, i P1, osv, är det ingen som har kommit med förslaget om två recensioner eller texter bredvid varandra. Varför skulle det vara så underligt?

Nåt helt annat sen.
Ser i tv-bilagan (guilty pleasure – eller arbetsskada?) att det ska gå en till synes intressant dokumentär om sovjetiska järnvägar på svt på söndag. Och eftersom alla jag har pratat med missade den lysande dokumentären om amerikanen i Nordkorea i söndags får jag väl tipsa om Bam (SVT2 söndag 22.05) då. Innan dess ska man förstås se For the love of Dolly på SVT2 dan innan. Och efter Bam tittar man på Shaun of the Dead på TV6.
Så det så.

Men nu (om ett par timmar) till stan och onödigt bokinköp och mindre onödigt strosande med iPoden i lurarna.

Det var en dag i går också

Om jag hade skrivit nåt i går (vilket jag alltså inte gjorde), hade det sett ut ungefär så här:

Sur.
Vaknade med ont i halsen. Skulle jobba. Var hos doktorn.
Skulle gå på bio efter jobbet och äntligen äntligen se Import/Export. Så går den på Zitas lilla salong tre. Och där kan man inte se film. Definitivt inte betala 85 kronor för besväret. Och jag som hade stannat kvar i stan en extra timme bara för det.
Hem och fick se (tvingades åse) United slå Barcelona.
Sur, som sagt.
Och inte läser jag heller.

Orden går kors och tvärs

Har det något med våren att göra, eller är det bara jag som ser konspirationsteorier.
Börjar på bok efter bok men stänger igen dem efter ett par sidor, helt utan att komma ihåg vad där stod. Och det beror inte på böckerna i sig.
Domino är fortfarande bra, Timmen mellan hund och varg har börjat riktigt bra och Carsten Jensens magnum opus rullar vidare över haven.

I stället blir det en del film, lite fotboll och massor av korsord, har på mindre än ett dygn nästan löst klart DN:s söndagskryss, det har aldrig hänt förut. Skönt att se att huvet inte har skrumpnat ihop helt i alla fall.

Norén och jag

Kommer jag någonsin att läsa ettusensexhundranånting sidor Noréndagbok?
Nej.

Kommer jag att följa debatten?
Tveksamt, va.

Kommer Norén att hyllas där Maja Lundgren kölhalades?
Ja.

Är det en storm i ett vattenglas?
Ja.

Varför skriver jag det här då?
Vet inte.

Är Norén naiv?
Ja. Eller en stor självbedragare. ("Jag vägrar förfoga över någon som helst makt. [...] för då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre", DN i dag 26/4.)

Var det rätt av DN att låta Leif Zern recensera dagboken?
Nej, men hans text (som jag läste!) kunde ha åtföljts av en recension av någon (DN-medarbetare) som inte hackas sönder i boken.

Gillar jag Norén?
Har sett en pjäs, nickade ständigt till och önskade att varje replik var styckets sista. Å andra sidan var jag 18 då.

Har jag lärt mig något nytt om Norén de senaste dagarna?
Att han och jag läser samma tidning, Weekeendavisen. Nåt positivt kan man alltså alltid hitta där man minst anade det.

Köpenhamn II: Vandregode

I senaste Språktidningen kan man läsa att en av nykomlingarna i danska nyordslistan 2007 är bookcrossing, som innebär att man efter att ha läst en bok lägger ut den på en offentlig plats för någon annan att ta upp och läsa.
Ett mycket sympatiskt tilltag alltså.

Författarinnan Iselin C Hermann kallar det Vandregode.
Det fick jag lyckligtvis reda på i fredags. Jag vandrade jag runt i ett folktomt Köpenhamn. Helgdagen Store bededag hade helt tömt den danska huvudstaden (snudd på 28 days later-känsla) och solen sken varmare än den gjort på hela vintern. Jag hittade baren Obelix på Vesterbros torv, och satt med en härlig brunch (rekommenderas!) i lite över fyra timmar.
Det som gjorde det hela ännu mysigare var att det låg två exemplar av Hermanns helt nya roman Domino på bardisken.
Gratis att ta..

Domino inleds med två sidor om lyckan att hitta en bok på en parkbänk, en bok som helt uppenbart är lagd där för att hittas av en ny läsare, en "vandregode".
Inspirerade av det lät förlaget trycka upp 20 000 pocketar av den bara i veckan nyutkomna boken. Dessa böcker fick anställda sedan cykla runt och lägga ut på parkbänkar och barer och stationer. Sen hoppas man att böckerna läses och läggs ut igen. Berlingske skrev om det här.
Det är vad jag kallar utmärkt marknadsföring! Man önskar att Bonniers eller Norstedts kunde låta sig inspireras av Lindhardt og Ringhof.

Själva romanen, som jag annars knappast hade läst, är en pärla. Det är ingen stor roman men en härligt skriven delikatess om kärleken och hur den påverkar några parisare under en vår. Tyvärr lyckades jag läsa en recension också, som avslöjade något jag skulle ha velat upptäcka själv. Men bra är det ändå, man blir glad av Domino.
Iselin är en av de många danskor som är så lätt att bunta ihop – Helle Helle, Kirsten Hamann, Ida Jessen, Astrid Saalbach är några av de andra – alla födda på 50-talet, alla prisade, alla med fokus på kvinnor i vardagen.

Pausmusik

Something in you caused me to
Take a new tact with you
You were going through something
I had just about scraped through
Why do you think I let you get away
With the things you say to me?
Could it be I like you
It's so shameful of me, I like you

No one I ever knew or have spoken to
Resembles you
This is good or bad, all depending on
My general mood
Why do you think I let you get away
With all the things you say to me?
Could it be I like you
It's so shameful of me, I like you

Magistrates who spend their lives
Hiding their mistakes
They look at you and I, and
Envy makes them cry, Envy makes them cry

Forces of containment
They shove their fat faces into mine
You and I just smile
Because we're thinking the same lines
Why do you think I let you get away
With all the things you say to me?
Could it be I like you
It's so shameful of me, I like you

You're not right in the head and nor am I
And this is why
You're not right in the head and nor am I
And this is why
This is why I like you, I like you, I like you
This is why I like you, I like you, I like you
Because you're not right in the head, and nor am I
And this is why, You're not right in the head, and nor am I
And this is why, This is why I like you, I like you, I like you, I like you
This is why I like you, I like you, I like you, I like you, This is why I like you...

Deckardrottningen

Är en sucker för listor och gillar förstås att The Times har listat världens 50 bästa deckarförfattare.
Gillar extra mycket att Patricia Highsmith toppar, före mer givna namn som tvåan Simenon och trean Agatha Christie. Min etta, Raymond Chandler, ligger fyra.
Annars var det en väldigt (väääldigt) traditionell lista, där ögonbrynen mest fick höjas över diverse inbördes ordningar – Lehane 11:a, en bra bit före mästare som Woolrich och Rendell. Och underbare Walter Mosley bara är 35:a.

Över huvud taget är det en lista som premierar det moderna före klassikerna, och det kan ju diskuteras. Eric Ambler (Dimitrios mask), John Buchan (De 39 stegen), John Le Carré, Ernest Tidyman (Shaft) saknas alla.
Hade velat se några skrällar eller diskutabla/kontroversiella val. Eller stoppa in namn som Graham Greene eller varför inte Robert Towne, enkom för sitt manus till Chinatown?

Köpenhamn I: boklådorna

Ett besök i Köpenhamn innebär för min del nästan alltid besök i minst en bokhandel och ett antikvariat. Det blir som en del av en ritual där jag går omkring i några favoritkvarter.
Den här gången blev det Politikens boghandel på Rådhuspladsen, där svenskarna faktiskt dominerade. De fanns där överallt, Larsson, Läckberg, Nesser, Theorin... det verkar som om inte heller danskarna kan få nog av våra stora skriftställare. Tre svenska deckare ligger på danska topplistan över de tio mest sålda böckerna, Camilla Läckbergs Olycksfågeln ligger etta.
Desto (ännu?) roligare att man kunde se högar av en ny svensk: Bitterfissen av Maria Sveland.
(Det är verkligen slående hur danskarna tar emot svenska böcker, filmer och skivor på ett sätt vi enbart gör med amerikanska diton. Deras påstådda avoghet till Sverige till trots kryllar det av svenskt i det danska kulturlivet.)

Nytt danskt fanns det också många exempel på. Carsten Jensen har redan hunnit skriva en ny bok efter Vi de druknede, Sidste rejse heter den. Och veckan som gick måste ha varit något av årets danska bokvecka.
Store Klaus Rifbjerg kom med sista delen i sin trilogi om 1900-talet (fick beundrande men inte dirket översvallande kritik), Iselin C Hermann kom med romanen Domino (mer om det i morgon!), och populäre s-politikern Villy Søvndal har fått sitt liv inom två tjocka pärmar.
Och så, roligast av allt, har Helle Helle har kommit med en ny bok, Ned til hundene, som i såväl Weekendavisen som Politiken ("Förväntningarna är höga [...] De infrias till fullo.") fick strålande recensioner och glädjande nog redan är såld till Sverige.
Det ska vara en typisk HH, som dessutom ska vara lite av en metaroman. Vi får följa "Bente", vilket inte är hennes riktiga namn, under en vecka som inte bjuder på så mycket action alls. Så lite att samtliga måltider beskrivs i detalj. Precis som det ska vara alltså. "Bente" är dessutom författarinna vars böcker i romanen diskuteras som vore de HH:s:

– Det handler mest sådan om almindelige mennesker.
– Det lyder kedeligt. Hvad laver de?
– Drikker kaffe og snakker og sådan noget.
– Hold da op.

Jag vet redan att jag måste läsa den. Däremot vet jag att jag inte hade velat läsa den kulturkonsumtionsminiintervju med HH jag hittade i Politiken. Där framgick det att hon varken går på bio eller teater eller lyssnar på musik. Däremot tittar hon tydligen med jämna mellanrum på Polanskis Rosemarys baby och är en flitig bloggläsare (Helle: hvis du læser det her må du gærne maile!)

Ingen av dessa böcker fick följa med mig hem dock. Det fasta bokpriset gör att boklådorna är många fler än i Stockholm, men också att priserna ligger lite över våra. Och det ska ganska mycket till för att jag ska köpa en ny bok för 249 danska kronor. Får helt enkelt mailbomba biblioteket om att de ska ta in Ned til hundene.
Däremot fick jag för 99 kroner med mig Naja Marie Aidts novellsamling Bavian, som vann Nordiska rådets litteraturpris i år och verkar riktigt riktigt bra, samt en samling texter av filmgurun Mogens Rukov, den kostade bara 29 kroner.

Tur och retur

Saker man kan göra när man har tid över:
Lära sig det periodiska systemet. Plantera om sina blommor (det skulle jag behöva göra). Eller få ett infall och köpa en SJ-biljett till Malmö på Tradera och sen ha en minisemester i fem dagar.
Jag valde det senare alternativet och har sedan onsdag morgon hunnit med en allsvensk fotbollsmatch i Malmö, ett par strålande dagar i Köpenhamn och lite festande i Göteborg. Bland mycket annat.
Nu är jag hemma och lär snart fylla era kunskapsluckor om dagens litteratur på andra sidan sundet. Tills vidare får ni nöja er med att veta att det i dag söndag är 100 år sedan danska kvinnor fick kommunal rösträtt samt att det har tillkommit två trevliga bloggar i listan till höger.

Två nya att jaga

Veckan erbjuder två nya läsvärda anglosaxer i boklådorna.
Först 16 noveller som bjuder på lika mycket skratt och igenkänning som... ömhet. Är det fel ord? Nej, det är med ömhet vi får möta dessa vanliga människor i sina ganska ovanliga situationer.
Miranda July och hennes novellsamling No one belongs here more than you har redan hyllats av Lisa och Bokhora och jag kan egentligen inte lägga till så mycket mer än att även den som hårdnackat vägrar läsa boken bör hitta glädje i dess geniala hemsida. En pärla i det lilla formatet.
Och gillar du den är det sen bara att gå till videobutiken och hyra Julys film You and me and everyone we know – som var alldeles för lätt att missa när den kom, ta igen det omedelbart!
Och sen springer du och köper/lånar No one belongs here more than you. Hur enkelt som helst.

Bok nummer två gav jag upp hoppet om att få se på svenska redan för över ett år sedan. Jag hade hittat The Sea på Hedengrens (antar jag) efter att förgäves ha letat efter den ett tag.
Trots att den vann Booker-priset 2005.
Trots att John Banville är (relativt) stor på de brittiska öarna och borde vara en författare en hel del polohalsade DN-skribenter älskar.
Men nu har Brombergs kommit till skott, och senast i morgon ska Havet finnas ute i handlarna. Handlingen är ganska tråktraditionell: En medelålders man återvänder till en by där han tillbringade sin ungdoms bästa sommar. Snarkvarning, alltså.
Men prosan är fjäderlätt och glider fram, utan annan friktion än att man kan stanna upp och bara titta på det vackra språket.
Fast man kan undra lite över timingen, där tror jag Brombergs har haft lite otur. För efter en höst och en vinter där Ian McEwan har hyllats (och dissats) till höger och vänster är ganska många läsare nog lite mätta på "den sortens" (brittiska män ältar sin 60-årsångest) litteratur. För Banville är inte helt olik McEwan (bara lite tråkigare) – även om Banville antagligen skulle ge mig en mördande blick för det påståendet, han har inte så mycket till övers för sin författande kollegas verk.

Ska jag vara helt ärlig kommer jag inte ihåg jättemycket av Havet, men jag hoppas den säljer. För om Banville blir omtyckt kanske den svenska marknaden även kan öppna sig för Graham Swift, en annan medelålders vit engelsman jag råkar gilla väldigt mycket.

(vad mycket ord det blir hela tiden, märks det att jag är otroligt sugen på att skriva?)

Olydnad i hyllorna

Så har jag gjort det igen. Visste ju inte vad som skulle tas upp efter Enhet. Svaret blev... massor.
Söndag kväll: Känner att det äntligen är dags att läsa Åsa Linderborgs Mig äger ingen och fastnar, förstås.
Måndag: "Hittar" Nelson Algrens The man with the golden arm under bokhylleommöbleringen. Och börjar läsa.
Tisdag: Är på biblioteket för att förnya ett lån (Vi, de drunknade, den tar tid att läsa) och plockar spontant upp Stefan Lindbergs novellsamling I Gorans ögon samt Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit. Har aldrig läst Lindgren (skämmes, ta mig fan!) och börjar läsa redan i väntan på tunnelbanan.
Suck.

Gjorde annars en bra sak på bibblan. I ett anfall av civil olydnad tog jag bort en tråkig bok (ja, den såg tråkig ut) och placerade Enhet så att den blev synlig direkt när man närmar sig HC(E).

Ommöblering i hyllan

När själen behöver lite terapi finns det några saker som hjälper en att hitta tillbaka till rätt spår. Som att sortera om böckerna i bokhyllan. Har tillbringat kvällen med att lyssna på radio och flytta runt stora volymer av böcker.
Är inte på långa vägar färdig, men har kommit en bit på vägen, och det känns riktigt skönt. Insåg att en del böcker har stått "fel" sen jag flyttade in hit för tre år sen, så det var på tiden att nånting gjordes åt det. Konstigt att en del böcker tycks smyga undan och inte vill bi flyttade på, det var ju inte första gången jag möblerade om i hyllan.
Enda tveksamheten är om jag verkligen har kommit över fobin att ställa pocketar och inbundna böcker på samma rad. Gillar när alla böcker på raden är lika höga. Det har varit kvällens stora dilemma här, och svaret har inte kommit än.

Dagens citat

En Helene Benno* satt i morse i SVT:s morgonsoffa och pratade om att resa till Los Angeles och San Francisco och att de är såna filmstäder att man bör värma upp inför resan med att se film. Hinner tänka "Ja, jösses vad många bra filmer som utspelar sig där" innan Benno säger:

"Vi laddade med en massa filmer, som Mrs Doubtfire, Pretty Woman och En prinsessas dagbok."

Det var inte riktigt de filmer som hann rulla igång i min hjärna.


* Det är naturligtvis samma Benno som på 80-talet var en halvhipp musikjournalist. Jag var nog lite för trött för att inse det i morse.

Slumpens skördar

Låg i sängen och drack kaffe och läste DN:s Boklördag i morse.
En helt vanlig lördagsmorgon alltså, kanske veckans härligaste stund – med gott kaffe, några tidningssidor man vet kommer att ge en läsglädje, lite musik man själv har valt (alt. P1) och så vetskapen om att det ligger en hel helg framför en.

Nåväl. I dag hade jag inte riktigt den lyxen, men lyckades snappa upp en intervju med Lionel Shriver angående Dagen efter, en recension av Norman Mailers Slottet i skogen och en krönika om bokhandlar. Och den där sista texten fick mig att resa i tanken – oj vad jag längtade bort då. Och längtar bort nu.

Då undrar man hur slumpen egentligen fungerar. För när jag sen ska gå igenom en tidningshög för slängning hittar jag först DN:s recension av Shrivers Vi måste prata om Kevin och Sydsvenskans recension av Mailers roman, när den kom på engelska (recenserad av Aghed förstås). Och sen, innan jag ska släcka ner här går jag in på Mrs B:s blogg och läser om... underbara boklådor.
Och då inte minst den där kyrkan i Maastricht som jag har längtat efter att få besöka sen Svenskan eller DN hade en helsida om den för några veckor sen.
Dessutom får jag se att Guardian i veckan åter skrivit om Maastricht-kyrkan, de gjorde det i vintras också. Det lär vimla av boknördiga engelsmän i södra Holland i sommar.

Dessutom fick jag i dag veta att Walter Mosley, min favorit(deckar)författare, dels har kommit ut med en ny (sista?) Easy Rawlins-roman, Blonde Faith, och dels har skrivit en hur-man-skriver-bok, This year you write your novel, och ni vet ju att jag gillar såna böcker.
Om ni behöver övertygas om Mosleys storhet räcker det kanske med att Fearless Jones, hans hjälte i flera romaner, äger och driver en bokhandel.

Det blev en ganska bra dag till slut alltså.

Enhet

Har varit lite disträ de senaste dagarna. Det började onsdag kväll, när jag plockade fram Ninni Holmqvists Enhet ur hyllan. Den höll mig helt trollbunden hela torsdagen, och när jag i fredags inte kunde plocka fram den för de sista femtio sidorna var det svårt att fokusera på annat.
Och inte var det bättre i dag, lördag, dagen efter sidan 270 var utläst och boken lätt skulle kunna ha satts tillbaka i hyllan, nu på hyllan för de förbrukade och passé titlarna. Jag har ältat Enhet i huvudet hela dan, funderat och tillochmed tagit med mig den på väg hem till en vän i kväll.

Så. Enhet alltså. En dystopisk berättelse om ett svenskt samhälle där alla "umbärliga" kvinnor över 50 och män över 60 placeras i reservbankseneheter, som mänskliga försökskaniner och ofrivilliga donatorer. "Umbärliga" är de som i detta cyniska, genomkapitalistiska och även genomjämställda samhälle inte producerar tillräckligt kapital eller behövs av känslomässiga orsaker (som att de har barn).
En sådan umbärlig är Dorritt, som när romanen börjar träder in i sin enhet, sitt humana koncentrationsläger, där alla är så omtänksamma och alla vill att man ska leva tillräckligt länge för att kunna donera sina organ och delta i så många försök som möjligt.

Ninni Holmqvist har skrivit en fruktansvärt bra roman, en text som inte släpper greppet om en, en text man inte vill ska släppa greppet. För första gången i år, och antagligen på ett år, streckläste jag en bok på två dar, och det var en underbar känsla! Ni vet hur det är, när man inte vill sluta, när boken inte får sluta, när man blir förälskad i språket och karaktärerna och... vad det nu är.
Samtidigt ville jag inte läsa sista kapitlet. Jag la undan boken, tittade lite på tv, tog upp den, bläddrade, smygläste de första raderna, slog ihop den igen, tvekade, och tog sen de sista fyra sidorna i ett svep. När hände det senast?

Nu ska jag ta tag i nåt mindre omskakande, en Ian Rankin kanske. Sen måste jag läsa Holmqvists novellsamlingar Kostym och, framför allt, Biroller. För att inte tala om romanen Något av bestående karaktär, som enligt texten på Norstedts hemsida verkar lysande.

Oskuldens tid

Ett minnesfragment kom över mig i morse.
Jag är ca tio år och på besök hos mina föräldrars goda vänners bror. Han är något av den familjens svarta får, han är – journalist.
Men jag är tio och ser hans fantastiska lägenhet i ett danskt 1800-talshus och vet hur jag vill bo.
En skrivmaskin på matbordet!
Pappers- och bokkaos i hela vardagsrummet!
Och så kronan på verket: böcker staplade på fönsterbrädet, och att man även utifrån kunde se vad han var för typ.

Jag misstänker att det var där det började, i Odense 1982. Nu vet jag inte om jag ska tacka eller förbanna honom.

Att välja rätt

En av livets stora frågor har dykt upp på Bokhoran och kommentarerna rasar in. Och det är ju inte så konstigt, för det kan ju gälla resten av livet om det vill sig väl – eller illa. Hur ska man förhålla sig till sin partners/ev blivande partners bokhylla?
Om han eller hon har en massa Coelho och ingenting annat? Eller än värre – bara vitrinskåp med vaser i? Eller bara Liza Marklund? Kan kärleken verkligen övervinna såna hinder?
Bevisligen har den gjort det, även om det har varit på håret ett par gånger. Jag vill inte påstå att bristande innehåll på hyllorna har fått mig att göra slut, men gång var det nära, och Coelho var inblandad.
Samtidigt känns problemet något lättare för oss boknördar som är killar. Det är inte så många tjejer som bara har Tom Clancy i hyllorna, och tjejer har (väl?) oftare fler böcker.
Men det betyder ju inte att det inte finns hinder. Hur många chicklit-böcker kan man tåla? Och flumböckerna – från Agneta Sjödin till John Gray – hittas väl oftare hos flickor?

Sen måste man förstås ta en titt på sig själv också. Jag har en ganska (väldigt) välfylld hylla som inte bara upptar en hel vägg, den är det första man ser och det första många kommenterar när de kommer hit. Undrar hur många som skulle bli avskräckta av den om de såg den på en tidig dejt? Och när de sen såg nästa hylla?

Dagen efter

Lionel Shriver har ju kommit med en ny bok, eller, på svenska är den färsk, Dagen efter.
Och jag är verkligen sugen på att läsa den, dels för att den verkar bra, dels för att Vi måste prata om Kevin gav mersmak, språkligt sett.
Jag har tidigare till alla som har frågat (och om just den boken har det varit en handfull mer än normalt) att jag inte gillade den för språket och att det tog för lång tid att komma in i den och vad det nu kan ha varit. Men det stämmer inte.
Vi måste prata... delar ett dilemma med Nicole Krauss Man walks into a Room och delvis Jim Thompsons The Killer inside me. De kommer för nära och Shriver och Krauss böcker blev fysiskt omöjliga att läsa färdigt, trots att jag gillade dem. Jag har inte dödat någon och jag har inte tappat minnet och försvunnit, men nånstans känner jag igen mig. Lite för mycket, för inträngande och lite för obehagligt, inte alls så där som man vill komma in i böcker. Samtidigt dras man ju till just de böckerna. Varför?
Jag hoppas att Dagen efter inte väcker de känslorna. I vilket fall ska Ninni Holmqvist och hennes Enhet läsas först. Det ser jag fram emot.

1900-talets störste

Det var en sån där dag (igen).
Skulle inte gå på stan. Gick på stan.
Skulle inte gå in i en bokaffär. Gick in i en bokaffär, de hade ju 40% på reapriset ju. Skulle ändå bara titta.
Kom ut med en samling noveller, Best of McSweeney's 1 (29 kronor) och en felprismärkt bok om OS, en helt nyutkommen sak av Sune Sylvén (49 kronor), helt uppenbart beställd som en uppföljare till Jesper Högströms finfina VM-bok från i fjol. Synd bara att de inte kunde välja någon yngre, mer spännande skribent än Sylvén.

Satte mig på Kulturhuset och började läsa McSweeney-boken, och insåg hur förtjust jag är i den publikationen. Om det bara inte var så dyrt att prenumerera på den!
Kulturhusvandringen fortsatte med Chaplin-utställningen, som i och för sig inte gav mig så mycket ny information men som ändå bara kan rekommenderas – man blir ju på så gott humör. Det räckte med att se boxningssekvensen från City Lights för att må bra resten av dan. Större än Charlie Chaplin blev det inte under 1900-talet, i någon konstform.
Att må bra av utställningen var i och för sig inte så svårt, på vägen dit passerar man Joanna Rubin Drangers utställning om Fröken Livrädd. Men att som vissa föräldrar skicka fram småbarnen att titta på teckningarna... då har man missuppfattat något.

Dagen avslutades förstås med konstverket Liverpool–Arsenal, som tyvärr inte fick lyckligt slut. Men så är det ju ofta med stor konst.

En söndag i april

Det var en sån där dag. En dag nästan helt i eller kring sängen. Lång frukost med mycket kaffe och tre dagars DN kultur. Blev sugen på allt från Ministry och Portishead (oj mitt 90-tal, så långt borta du är) till att lära mig franska så jag kunde ta del av såväl Le Monde som en diskussion om semikolonets vara eller icke vara. Insåg att jag äger en av förra årets bäst designade böcker – Lotta Lotass Den vita jorden – och att jag vill springa till KB för att titta på deras utställning, och att jag på vägen dit borde springa in på biblioteket för att låna Sonja Åkesson.

Blev två gånger konfunderad över distinktionen mellan "deckare" och "romaner". Gick inte halva 1900-talet åt till att ta bort markeringen så att Simenon, Chandler, Sjöwall & Wahlöö et al också fick vara "romaner" och därmed "fin" "litteratur"? Tydligen har det inte hjälpt, vi ska fortsätta att skilja böcker åt. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt, de högst skrala verken som pumpas ut av en del svenska "deckarförfattare" kan göra den mest liberale bokmal till hårdnackad litteraturnazist.

Höll på att tröttna på kultursidorna för den här dagen när en liten notis om att Green Wing nu finns på svensk dvd fick mig att le stort. Har ni inte sett serien – gör det!
Glad i hågen kunde jag alltså rensa lite i garderoben, slänga skiten, gå en promenad runt sjön och till Ica och hem igen, slötitta på allsvensk fotboll och årets vassaste räddning. Hamnade såsmåningom framför Sportspegeln som avslutades med Gunnar Larssons klassiska OS-guld 1972. Sprang förstås genast till bokhyllan, tog ut P O Enquists Två reportage om idrott och slog upp de tummade sidorna döpta Gonnarr (finns även i Katedralen i München). Det måste vara ett av de bästa kortreportagen i svensk historia, kanske det bästa. två och en halv boksida om ett simlopp, nästan helt utan att gå in på vad som händer i bassängen. Bättre än så här kan man knappt avsluta en alldeles lagom perfekt söndag:

"Intresset på denna del av den internationella pressläktaren har nu på allvar förflyttats från loppet till denne svenske pressman som så uppenbart vacklar på sammanbrottets rand. Ropen att han ska sätta sig ner tystnar, man vänder sig om och ser på hans ansikte, hans nu lätt blånande ansiktshy och de allt större, mer genomträngande och glasartat röda ögonglober som sakta tränger fram och ut och rör sig i riktning mot den simmare som nu under loppets sista tjugofem meter bara är decimetrar från att inhämta också den andre amerikanen. GONNAR! vrålar han och tycks inte känna eller se de två oroliga svenska kolleger som från var sin sida fattat tag i hans armar för att stödja, fasthålla och stabilisera honom inför det nu helt oundvikliga sammanbrottet. De två japanska fotografer, som på bänken intill hittills med ambitiös men uppgiven pliktkänsla fotograferat tävlingarna, har nu vaknat till, vänt kamerorna mot Buhre och fotograferar med stor och entusiastisk iver hans ansikte, hans ögon som nu strax tycks i färd med att släppa ögonhålornas förankring och självständigt men målmedvetet fortsätta genom luften fram mot bassängen, de fotograferar hans framåtlutande kropp, hans knutna händer och genom allting hör de hans rytmiska, hest vädjande råmande som likt en fartygssiren i dimma dånar genom hallens ljudkaos: GONNARR, GONNARR, GONNARR, GONNARRR!"

Ja, resten kan man låna av mig eller biblioteket eller helt enkelt köpa.

The Wire

Trodde i min enfald att det skulle vara en reprisomgång. Men icke sa nicke. SVT har agerat föredömligt snabbt, det vi får se nu visades i USA i januari.
Så missa nu inte första avsnittet av sista säsongen av 2000-talets bästa polisserie, The Wire.
I kväll på SVT2.

Feierabend!

En hel vecka har gått och jag har bara kunnat läsa ett kapitel här och ett kapitel där på tunnelbanan till och från jobb. Irriterande, i synnerhet när man är så där inne i en bok att man inte vill göra annat än läsa klart den.
Mycket irriterande.

Men nu är det ledigt! Långhelg i kubik, om man säger så, och gissa om jag ska läsa, läsa, ta det lugnt och kanske läsa nåt också.
Nu ska jag bara bestämma mig för vilken bok jag ska ta tag i också.

Språk

Ett nytt nummer av tidningen Språk ligger på hallmattan och väntar när jag kommer hem.
Svenskan uppmärksammar och intervjuar Ingrid Johansson Lind, ny generaldirektör för Institutet för språk och folkminnen.
Jag klurar på ett korsord och lär mig ordet rapsod (utan i på slutet).

Visst är det kul med språk?
Visst är det underbart när man inser att man håller på med nåt man gillar?

Jules Dassin

Att allting ska ske i par.
Förra sommaren dog Ingmar Bergman och Michelangelo Antonioni på samma dag.
Och nu, veckan efter Richard Widmark, har Jules Dassin gått ur tiden.

Vem? Ja, han var knappast ett namn den breda massan kände till, om de inte råkade vara väldigt intresserade av Melina Mercouri och noterade namnet på hennes man.
Förutom "herr Mercouri" var Jules Dassin även filmregissör och författare. Mest berömd blev han för filmen som gav alla smarta kupper ett namn, Rififi, den mer humoristiska versionen av samma story, Topkapi, samt filmen som gjorde Mercouri riktigt stor, Aldrig på en söndag.

Förutom att Topkapi blev en favoritfilm när jag såg den på tv i tioårsåldern är jag dock mest intresserad av Dassin för att han övergav sitt hemland USA 1950.
Just det, han blev svartlistad (angiven av regissörskollegan Edward Dmytryk), och som jag redan har berättat är det ett av mina perverterade intressen. (Det är även här Widmark kommer in, Dassins sista amerikanska film blev nämligen Night and the City, med just Widmark i huvudrollen.)

Kommen så här långt kan jag äntligen skriva det jag hade tänkt, nämligen att Jim Thompsons The Killer inside me är fantastiskt bra. Så det så.
Som av en slump råkar den vara skriven 1951, året efter Dassins flykt till Europa.


På bilden ovan syns Jules Dassin skriva manuset till 10.30 PM Summer tillsammans med Marguerite Duras (note to self: hennes böcker borde jag kolla in lite bättre).