Cormac

Boklördag i DN igen och jag skummar förbi en DN-skribent som blivit deckarförfattare (zzzzzz) och tyvärr tyvärr ett uppslag om J M G Le Clézio. Den senare artikeln får ligga och mucka med mitt dåliga samvete innan den tas i ett svep om en månad eller så.

Kan däremot inte hålla mig ifrån uppslaget om Cormac McCarthy. Förstås.
Och det har ingenting att göra med att No country for old Men fick en massa Oscars i måndags. Mer för att jag älskade hans gränstrilogi, åtminstone de två första delarna All the pretty Horses och The Crossing, del tre om John Grady Cole (Cities on the Plain) har jag inte läst än.

När jag läser Thomas Anderbergs text inser jag att han träffar rätt. Han hittar inte bara tonen hos Cormac McCarthy, han hittar tonen hos läsaren. Jag ser något som har legat och pyrt inom mig sen jag hörde talas om Coens film. Jag vill inte att han ska bli exploaterad! Jag vill inte hitta Cormac i var mans hand på tunnelbanan!
Visst har jag pushat boken för några tveksamma vänner, men precis som Anderberg skriver: "...länge var McCarthy en doldis, beundrad av ett fåtal som inte gjorde större väsen av sitt fynd och dessutom respekterade den skygghet som författaren gjort till princip."
Jag inser att när jag väl fick tag på All the pretty Horses cirka 1996 så var beundrarskaran redan stor, men principen finns där. När den boken blev film darrade jag till, när den floppade blev jag nästan glad. (Matt Damon skulle aldrig få bli Coles ansikte för mig, så jag har inte sett filmen jag heller.)
Det här är förstås väldigt elitistiskt, och inget jag är särskilt stolt över. Det är heller inga känslor jag kan erinra mig om att jag skulle ha för någon annan författare (tvärtom, jag älskar att låna ut mina böcker). Det måste vara något med där att fly, köra bil, rida i ut i det fria, och göra det i ett kargt vackert språk.

Cormac McCarthy är inte en författare som alla kommer att gilla (och man ska inte ha dåligt samvete för att man inte gör det Gusti). Hans kvinnor är, om de ens finns där, inte bra tecknade och definitivt inte bra människor. Han idylliserar västern och Mannen Som Rider In i Solnedgången och klarar alla strapatser, och gör det på egen hand. Författaren har ett språk med många glosor du inte kan (inte jag heller). Men ändå är det inte "macho".
Läs själva, eller gör det inte. Men läs åtminstone texten i dagens DN innan ni bestämmer er.

För övrigt kunde den som hade ögonen med sig se att den folkskygge Cormac satt på Oscarsgalan och log med sin son när filmen vann för bästa manus och film.


Tillägg: Att köpa Cormac McCarthy.
* Åtminstone i onsdags fanns No country for old Men i en fin hardback på Hedengrens för 98 kronor. Gör som jag och köp dig ett exemplar!
* Det är dock 80 kronor mer än vad jag en gång betalade för All the pretty Horses. Ser när jag plockar fram den att boken alltså köptes för ynka 20 kronor. Danska sådana, för den inhandlades på en av mina favoritboklådor, på Fiolstræde i Köpenhamn, där man kan ta sig en Grøn en medan man bestämmer sig för vilka böcker som ska få följa med (se där, ännu en detalj som bara kan alienera en förströdd läsare).