Däckades i går.
Jag trodde visserligen att Red Road skulle vara bra, men SÅ bra, det hade jag inte vågat hoppas på.
Den i grunden ganska enkla berättelsen om Jackie (en fantastisk Kate Dickie, som verkar vara allt annat än publicitetshungrig), som söker hämnd för något jag inte ska gå in på, är briljant berättad.
Det är mycket övervakningskameror, vackert lju och fint kameraarbete. Det är mycket snyggt klippt och subtilt slugt regisserat. Och vackert. Men den stora styrkan är att filmen vågar lita på åskådarens intelligens och Kate Dickies skådespel. Eller, hennes och de andras för en sån som Tony Curran (Lenny i This Life - en koppling till morgondagen) är också lysande.
Man får dessutom alla anledning att fundera på hämnden som könsspel. För en man hade knappast kunnats sättas i Jackies roll. Det här är inte en Ms.45, där kvinnan enkelt ("enkelt") tar mannens plats som Hämnaren.
Regissören bakom mästerverket är Andrea Arnold, som debuterade med Red Road. Man undrar vad som ska komma från en sån debutant i framtiden.
Andrea Arnold visar dessutom att Storbritannien bland alla sina framtidslöften har har flera unga kvinnliga regissörer, som Lynne Ramsay (Ratcatcher, Morvern Callar) och Amma Asante (A Way of Life). Storbritannien förresten, de tre ovan kommer från Skottland och Wales, jag vill ogärna tro att min hyllning beror på just det skotska, eller att det spelar in i att varken Arnold, Ramsay eller Asante har regisserat något sedan de filmer jag just har nämnt. Symptomatiskt kanske och definitivt tragiskt.
Om någon vill fira internationella kvinnodagen med att se en film finns det få filmer som passar bättre än Red Road.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar