Richard Widmark

Det har ju gått några dar, men det måste ändå uppmärksammas, för de är inte många kvar nu, de stora från Hollywoods gyllene era.
Richard Widmark gick ur tiden i veckan.

Den 93-årige skådespelaren räknades aldrig till de riktigt stora. Han fick inte de största rollerna eller de fetaste dollarcheckarna och han fick sällan flickorna på slutet av sina filmer (som oftast antingen innehöll väldigt få flickor eller slutade med att alla dog) men alla vi som älskar film noir har tagit honom till våra hjärtan.

Den febrige, osympatiske figuren som aldig hade ro att stå stilla, smågangstern som hatade allt och alla, ingen spelade dem bättre än Widmark. Bara titlarna på några av hans mest berömda filmer säger en del: Kiss of death, No way out, Panic in the streets...
När Hollywood övergav noir-filmerna flyttade Widmark från storstadens mörkaste hörn till västerns vyer, tyvärr dock ofta i westerns där regissören var gladare i Technicolor än ordentliga manus eller skådespelarregi. Det inbegriper John Wayne och hans spektakel The Alamo, där Widmark mot Waynes uttryckliga önskan fick spela Jim Bowie.

Som Jan Aghed berättar spelade Widmark ofta figurer som stod långt ifrån den verklige Richard. Han stod (med USA-mått) starkt till vänster och dolde sällan sina åsikter. Det är en anledning till att han trots sin biroll i historieböckerna verkligen var en av de stora.
Och även en anledning till att han i John Waynes ögon var allt annat än hyvens. Kollade upp vad som sägs om vår hjälte i Garry Wills intressanta John Wayne. The politics of Celebrity och Lee Servers briljanta Robert Mitchum-biografi Baby, I don't care. Vi kan väl säga att Widmark framstår lite bättre i boken om vännen Mitchum.

Att Jan Aghed i Sydsvenskan berättar relativt långt om Widmark är inte konstigt, Aghed hade länge den svenskättade Widmark som drömintervjuoffer, en dröm som gick i uppfyllelse för 10-12 år sen då han för Sydsvenskan och Filmkonst gjorde en lång intervju. Filmkonst-intervjun lär finnas på ett bibliotek nära dig.
Däremor har det inte sorgligt nog inte stått många ord i DN eller Svenskan, de har bara varsina blänkare från PM och TT Spektra. Här borde Mårten Blomkvist eller Jan Lumholdt göra en insats som anstår en tidning som vill vara stor.