Blixthalka

Så. Blixhalka är läst pärm till pärm, men kanske inte helt bearbetad. Det finns kanske lite för mycket av (bokens) Erik i mig för att kunna göra det hux flux, men jag ska försöka.


Stephen King, av jordens alla författare, skrev för några år sedan en bok om skrivandet, On writing (rekommenderas) och en av visdomarna jag bär med mig efter den är att om man måste skriva hur någon säger något har man misslyckats. Därför blev jag orolig när Erik Helmersons bok inleds med

"Ge hit den, annars dödar jag dig."
Lottas röst genom sammanpressade tänder.

Oron fortsatte när det längre ner på första sidan kom meningar som "Den svarta vägen framför oss, som ett kirurgiskt snitt mellan snöfläckarna på vulkanslätten" och "...dimman. En grå rullgradin som dragits ner framför bergen."
Där var jag nära att ge upp.

Vilken tur att jag inte gav vika för övertydliga tänder och övermättade metaforer. Vilken tur att DN:s, Svenskans och i viss mån Bokhorans ganska negativa omdömen inte fick förekomma en läsning som då kanske inte hade blivit av.
För efter de första trevande sidorna flyter det på, det blir en bladvändare och de magsura invändningarna försvinner.
Berättelsen om Erik och Lotta och Island och hur det är att bli vuxen på två helt olika sätt griper tag i mig. Jag kan (alltför) väl identifiera mig med Erik, delar många av hans erfarenheter och faktiskt även till vissa delar en vänskap som den han och Lotta har. Ju längre de färdas på Islands väg nummer 1 desto djupare kommer jag in i mig själv, och det är väl ett tecken på att en författare har lyckats?
Kritikerna ovan skjuter in sig på icke trovärdig vänskap, dialog som inte skulle komma ur verklighetens Erik och Lotta, i synnerhet inte ur Lotta tydligen. Men i min värld är det en trovärdig vänskap och kärlek. Och dialogen, den är väldigt bra skriven. Mitt i prick, precis som de små detaljerna runt de två i centrum.

Förutom de något tunga metaforerna, som kommer lite för ofta, är det egentligen bara en sak som stör. Det är Island. De första hundra sidorna längtar jag dit och sväljer varenda beskrivning av minsta by, jökul eller svårstavade namn. Längtan att få se det där i verkligheten försvinner aldrig, men det blir lite för mycket av det goda. När till och med Erik och Lotta i slutet tycker att allt det vackra ser likadant ut kan läsaren bara nicka instämmande, det har blivit några enastående vackra vyer och piskande atlantvindar för mycket.
För att det inte ska störa berättelsen om de två vännerna blir det tyvärr att jag skummar Islands natur sista fjärdedelen. Jag har ju redan överbevisats om att jag vill åka dit.
För det är ju Lotta och Eriks berättelse som är kärnan, och den hade jag inte velat vara utan.