Ibland jobbar jag för en tidning som finns i väldigt många länder. När jag gör det får jag oftast veta att det ska vara större bilder, fler bilder, större rubriker, festligare nyheter, mer förakt för folket, ännu mer förakt för intelligensen.
Men det är ok. Jag klarar det, vet att det inte är mitt beslut och vet att jag kommer att leva längre än tidningen. Det får mig att fundera på våra tankar om oss själva.
För min tidning är inte värst, långt därifrån. Den ser sig själv till och med som en DN mer än en Aftonbladet (vilket i sig är absurt). Men när man (på nätet) slår upp den amerikanska versionen av denna publikation så ser man att bilderna är mindre, de är färre, de är mer intelligent utnyttjade (på ett sätt jag aldrig kulle få göra) och rubrikerna är nästan hälften så stora, gradmässigt.
För att inte tala om texterna, som är tre gånger så långa som den svenska upplagan skulle våga ha (för läsarnas skull, förstås).
Vi pratar så mycket om de vulgära engelsmännen (The Sun, The Mirror), de vulgära jänkarna (National Enquirer), de vulgära tyskarna (Bild-Zeitung) och de vulgära danskarna (JyllandsPostens Muhammed-teckningar, Ekstabladets Side 9 pigen).
Men vi glömmer den andra sidan av myntet. De engelska söndagsbilagorna, att en dags New York Times innehåller mer läsvärt än två veckors DN, att Tyskland har Süddeutsche Zeitung, Frankfurter Allgemeine Zeitung et al, att Danska Weekendavisen är bättre än nån svensk veckotidning jag har sett - någonsin.
Här i Sverige har vi Expressen, Aftonbladet och Se&Hör. Men inte den andra sidan.
Några halvlyckade försök till månadsmagasin som stupar efter ett kvartal eller en inblandning av en Johan Staël von Holstein-typ. Men inte mer. Vi är så nöjda över att få läsa våra Camilla Läckberg-deckare och Klick! och Let's dance-löp att vi som en person reser oss och klubbar ner den kulturkofta som vågar påstå att vi som kollektiv är fördummade bakom all räddning.
Oj. Tänk vad en glimt av Expressens nya söndagsbilaga kan frammana ur en. Att man ens ska behöva tänka på sånt här.
För övrigt noterar jag att Doris Lessing äntligen har fått sitt Nobelpris, själva diplomet och medaljen alltså. Samt att Filter, Offside-redaktionens kommande projekt, förhoppningsvis kan bevisa att några meningar ovan inte stämmer längre.
torsdag 31 januari 2008
Kungen är död, länge leve…
Det var ju synd att det så oundvikligen skulle sluta med ett tårdrypande farväl, men så fungerar ju nu den amerikanska tv-verkliget Studio 60 försökte skildra. Nu blir det till att följa en annan tv-verklighet bakom kulisserna, på fredag börjar 30 Rock på tv4 Plus. Garanterat mindre bett, men det är på tiden att vi får se serien utan att ladda ner den.
Studio 60 ersätts i svt:s tablåer av The Tudors, en dramaserie som verkar nog så lovande. Att det är Showtime som producerar är ingen slump, och det får ni veta snart varför det är så.
måndag 28 januari 2008
Huvudvärk, måndag
Var hos doktorn i dag. Hinner säga att jag har ont i huvudet och att jag är orolig innan herr doktor säger att "så många som har ont i huvudet och som blir oroliga för att det är en hjärntumör, men tumörer dyker inte upp på en vecka".
Jaha, tack för den. Vem hade pratat om tumör?
Går vidare till nästa doktor i morgon.
En stor avigsida med värken är att jag hann gå på biblioteket förra måndan, precis innan huvudvärken kom. Så Helle Helles Rødby-Puttgarden ligger här och lockar, precis som Slas Allt står i lågor. Suck.
Rødby-Puttgarden ska bli förövningen för Carsten Jensens nya bok, Vi, de drunknade. Båda på danska förstås.
Nu ska Beckman, Ohlson & Can spelas in, innan sängen kallar. Missade större delar av förra veckans program, det var så bra att jag surar för att jag missade resten. Påminner lite om det suveräna 90-talsprogrammet där folk diskuterade för tv "tunga" ämnen och det bara var deras ansikten och svart bakgrund som syntes. Birgitta Stenberg var med och blev min idol (vilket påminner mig om att även hennes nya bok måste läsas). Nån som vet vad det programmet hette?
SAG
Eftersom jag inte kan sova eller läsa (se förra inlägget) blir det mycket tv just nu (garanterat mer om det senare). Eftersom jag dessutom råkar älska amerikanska galor passar jag på att för första gången kolla på Screen Actors Guild awards. "The Sags", som de säger där borta.
Och jag kunde naturligtvis inte hålla mig från att löpande kommentera, såhär på ett ungefär:
* Hittills har Sopranos vunnit de två priserna som delats ut, och snart lär serien får statyett nummer tre. (så där ja, där kom den, Little Steven intar scenen just i detta nu)
* Är redan, efter 25 minuter, trött på jänkarnas sätt att entusiastiskt applådera sig själva.
* Under morgondagen kommer det förstås att regna in mail om hur många "Actor" respektive kanal har vunnit. Det blev:
SVT 3
TV4 2
Canal Plus 2
Kanal 5 1
* Charles Durning har blivit 80 och står på scen och tackar för sitt lifetime achievement award. "The best character actor in Hollywood" har de sagt nu ett par gånger. Nja, säger jag till det. Fast att Hans Wiklund inte ens visste vem han var säger ju mer om honom. Herregud. Tootsie måste han väl ha sett? Eller Dog Day Afternoon?
* Mickey Rooney. 87 år gammal, har varit medlem i SAG i 74 år. Stod just på scen och verkade yngre än i stort sett alla andra hittills i kväll.
När eftertexterna rullade var jag fortfarande pigg som en skit och kände att en deckare hade suttit fint nu. Och pang så börjar The Adventures of Sherlock Holmes på Kanal 9, den klassiska 80-talsserien med Jeremy Brett i huvudrollen, som jag lyckades klämma in i "specialarbetet" man skulle skriva de sista månaderna i gymnasiets våld. Enligt IMDb är nattens avsnitt det allra första dessutom, A Scandal in Bohemia.
Och jag kunde naturligtvis inte hålla mig från att löpande kommentera, såhär på ett ungefär:
* Hittills har Sopranos vunnit de två priserna som delats ut, och snart lär serien får statyett nummer tre. (så där ja, där kom den, Little Steven intar scenen just i detta nu)
* Är redan, efter 25 minuter, trött på jänkarnas sätt att entusiastiskt applådera sig själva.
* Under morgondagen kommer det förstås att regna in mail om hur många "Actor" respektive kanal har vunnit. Det blev:
SVT 3
TV4 2
Canal Plus 2
Kanal 5 1
* Charles Durning har blivit 80 och står på scen och tackar för sitt lifetime achievement award. "The best character actor in Hollywood" har de sagt nu ett par gånger. Nja, säger jag till det. Fast att Hans Wiklund inte ens visste vem han var säger ju mer om honom. Herregud. Tootsie måste han väl ha sett? Eller Dog Day Afternoon?
* Mickey Rooney. 87 år gammal, har varit medlem i SAG i 74 år. Stod just på scen och verkade yngre än i stort sett alla andra hittills i kväll.
När eftertexterna rullade var jag fortfarande pigg som en skit och kände att en deckare hade suttit fint nu. Och pang så börjar The Adventures of Sherlock Holmes på Kanal 9, den klassiska 80-talsserien med Jeremy Brett i huvudrollen, som jag lyckades klämma in i "specialarbetet" man skulle skriva de sista månaderna i gymnasiets våld. Enligt IMDb är nattens avsnitt det allra första dessutom, A Scandal in Bohemia.
Huvudvärk
När jag påbörjade fas två av den här textmassan på det skrämmande internet lovade jag mig själv att inte skriva er på näsan om det personliga. Det skulle bara komma fram indirekt genom alla kulturella refernser som lämnat avtryck i mitt liv.
Se det här inlägget som undantaget som bevisar regeln.
Har haft ont i huvudet i en dryg vecka nu, non stop, varje vaket ögonblick. Därför ska jag till sjukhuset i morgon, för andra gången på en vecka, efter onsdagens akut-besök som tog sju timmar och som bara rann ut i att jag blev ännu mer orolig.
Jag borde sova just nu, men... ja, det är så mycket man borde men inte kan. Eller hur?
Har dåligt samvete för att jag ens kan skriva det här, ska ju föreställa sjuk. Men huvudvärken ligger bara där och jag blir galen av att inte göra något. Har på nåt sätt lärt mig bemästra den.
Huvudvärken är orsaken till att jag inte har orkat skriva här, inte har orkat läsa nånting nästan, inte har orkat ta kontakt med alla dem jag hade velat ha kontakt med. Och så vidare.
Hav tålamod, gott folk!
Se det här inlägget som undantaget som bevisar regeln.
Har haft ont i huvudet i en dryg vecka nu, non stop, varje vaket ögonblick. Därför ska jag till sjukhuset i morgon, för andra gången på en vecka, efter onsdagens akut-besök som tog sju timmar och som bara rann ut i att jag blev ännu mer orolig.
Jag borde sova just nu, men... ja, det är så mycket man borde men inte kan. Eller hur?
Har dåligt samvete för att jag ens kan skriva det här, ska ju föreställa sjuk. Men huvudvärken ligger bara där och jag blir galen av att inte göra något. Har på nåt sätt lärt mig bemästra den.
Huvudvärken är orsaken till att jag inte har orkat skriva här, inte har orkat läsa nånting nästan, inte har orkat ta kontakt med alla dem jag hade velat ha kontakt med. Och så vidare.
Hav tålamod, gott folk!
onsdag 23 januari 2008
Titanic
Det är klart att Darling skulle ha fått åtminstone två av Roys baggar.
Så. Nu kan vi gå över till de viktigare och oändligt mycket roligare Oscarsnomineringarna.
Naturligtvis domineras listan av filmer man inte har sett, antingen för att de inte har kommit hit eller för att, tja, de är för kassa. Av de amerikanska kommentarerna att döma så var det ganska skrällfria nomineringar, även om de påstår att det i år mer är mer kritikerfavoriter än tidigare under det här århundradet. Själv noterar jag:
Att väntan på There Will Be Blood och No Country for Old Men har blivit ännu längre.
Att Sean Penns Into the Wild glömdes bort.
Att Michael Clayton fick den skådespelaruppmärksamhet den förtjänade (Clooney! Tilda Swinton! Tom Wilkinson!). Men varken foto, klippning eller ljudet uppmärksammades. Bu!
Att Ruby Dee och Hal Holbrook är nominerade. Säkert lika mycket för sina karriärer som för sina insatser i American Gangster och Into the Wild. Men det är de värda.
Att Hal Holbrook faktiskt lever än.
Att favoriten Sarah Polley är nominerad. Som manusförfattare till Away from Her (får kolla upp vad det är för någon film). Hon lär dock få det tufft att vinna, hon tävlar mot bland andra Paul Thomas Anderson och bröderna Coen.
Att Polley är en av fyra kvinnor nominerade i manusklasserna – rekord tydligen. Är det en Doris Lessing-effekt?
Att unga Saoirse Ronan är nominerad för Atonement, en av den filmens sju nomineringar.
Att den svenska pressens fokus på Per Hallbergs ljud-nominering är... i bästa fall patetisk.
Att mitt svar på den sedvanliga gissningsleken kommer att gnuggas fram de närmaste veckorna. För visst är det lika roligt som patetiskt med Oscars?
Så. Nu kan vi gå över till de viktigare och oändligt mycket roligare Oscarsnomineringarna.
Naturligtvis domineras listan av filmer man inte har sett, antingen för att de inte har kommit hit eller för att, tja, de är för kassa. Av de amerikanska kommentarerna att döma så var det ganska skrällfria nomineringar, även om de påstår att det i år mer är mer kritikerfavoriter än tidigare under det här århundradet. Själv noterar jag:
Att väntan på There Will Be Blood och No Country for Old Men har blivit ännu längre.
Att Sean Penns Into the Wild glömdes bort.
Att Michael Clayton fick den skådespelaruppmärksamhet den förtjänade (Clooney! Tilda Swinton! Tom Wilkinson!). Men varken foto, klippning eller ljudet uppmärksammades. Bu!
Att Ruby Dee och Hal Holbrook är nominerade. Säkert lika mycket för sina karriärer som för sina insatser i American Gangster och Into the Wild. Men det är de värda.
Att Hal Holbrook faktiskt lever än.
Att favoriten Sarah Polley är nominerad. Som manusförfattare till Away from Her (får kolla upp vad det är för någon film). Hon lär dock få det tufft att vinna, hon tävlar mot bland andra Paul Thomas Anderson och bröderna Coen.
Att Polley är en av fyra kvinnor nominerade i manusklasserna – rekord tydligen. Är det en Doris Lessing-effekt?
Att unga Saoirse Ronan är nominerad för Atonement, en av den filmens sju nomineringar.
Att den svenska pressens fokus på Per Hallbergs ljud-nominering är... i bästa fall patetisk.
Att mitt svar på den sedvanliga gissningsleken kommer att gnuggas fram de närmaste veckorna. För visst är det lika roligt som patetiskt med Oscars?
Moz
Jag vet inte riktigt hur jag har lyckats missa det, men Morrissey ska släppa nytt.
Ännu en samlingskiva – hur många kan de vara nu? Fler än hans studioalbum måste de i alla fall vara – där den drivne Moz har stoppat in två nya låtar.
Har lyckats leta reda på den ena av dem, That's How People Grow Up, och det är klassisk Morrissey av den typ man hittade på You are the Quarry. Inget modernt mästerverk, men en självklarhet i alla musiksamlingar. Naturligtvis.
måndag 21 januari 2008
fredag 18 januari 2008
Stilla nätter i Hagalund
Försov mig i morse. Det positiva med det var att jag kunde kolla lite på Gomorron Sverige.
Just när de intervjuade en Hassan Loo Sattarvandi, som precis har kommit ut med boken Still.
Och naturligtis är det ännu en bok som måste läsas.
I nån form av stream of concsiousness berättas det om fyra killar som lever utanför vårt sociala nät, det där som gör att vi läser bloggar och vet hur vi ska göra för att gå till banken. Det som gör att jag måste läsa den är förstås att den utspelas i de där blåa höghusen i Hagalund, där jag har gått så många promenader.
För övrigt har Paranoid Park svensk premiär i dag. Se den.
Hade tänkt skriva nåt om den, och kanske gör jag dety också. Men det som låg närmast i skallen var ungefär det jag till vissa delar skulle ha snott från mannen som skrev det här om Paranoid Park.
Tills vidare nöjer jag mig med att säga att den är så vacker, så vacker. Och sorglig. Det där går ju hand i hand.
Just när de intervjuade en Hassan Loo Sattarvandi, som precis har kommit ut med boken Still.
Och naturligtis är det ännu en bok som måste läsas.
I nån form av stream of concsiousness berättas det om fyra killar som lever utanför vårt sociala nät, det där som gör att vi läser bloggar och vet hur vi ska göra för att gå till banken. Det som gör att jag måste läsa den är förstås att den utspelas i de där blåa höghusen i Hagalund, där jag har gått så många promenader.
För övrigt har Paranoid Park svensk premiär i dag. Se den.
Hade tänkt skriva nåt om den, och kanske gör jag dety också. Men det som låg närmast i skallen var ungefär det jag till vissa delar skulle ha snott från mannen som skrev det här om Paranoid Park.
Tills vidare nöjer jag mig med att säga att den är så vacker, så vacker. Och sorglig. Det där går ju hand i hand.
torsdag 17 januari 2008
Höghus och låghus å dårhus
Gick hem från jobbet i dag. Ja, inte hela vägen men en bra bit. Strosade genom Gamla stan och halva Kungsholmen. Hela tiden med Imperiet i öronen, bandet som – på gott och ont – antagligen har betytt allra mest för mig. Minnen kom över mig och jag blev faktiskt lite dyster. Men det gick över förstås. Blev sugen på en öl men befann mig på Fridhemsplan och tanken på Dovas lockade inte.
I stället blev det lite strosande på Buylando, och av en ren slump hittade jag en dvd som fick följa med hem. Den så lockande titel Gruvboxen fick mig att ta en titt och det visade sig vara Lasse Westman och Lena Ewerts dokumentär Kamrater, motståndaren är välorganiserad från 1972 samt en uppföljare från 2002. Om gruvstrejken förstås.
Inte kan man motstå nåt sånt för 50 spänn. Den är begagnad, men ser i ärlighetens namn inte så där värst sliten ut.
Köpte även en kanelbulle. Den var god.
Stefan och Krister go USA
"Alla", från Weird Science till DN till diverse bloggar, har via nerladdningar och på andra sätt i evigheter tittat på The Sarah Silverman Program. Och hyllat, förstås. Man kan lugnt säga att jag hade höga förväntningar.
Och i dag var det SVT-premiär.
Det började med ett bajsskämt och sen blev det bara sämre. Och sämre.
Kanske är det bara jag som inte förstår nånting, men varför skulle The Sarah Silverman Program vara roligare än Stefan och Krister? Samma tönthumor, samma förställda röster till någon mindre intelligent och mer barnslig karaktär som älskar att säga kiss och bajs.
"Hey, your car smells like fart."
Kul. Verkligen jättekul.
Och i dag var det SVT-premiär.
Det började med ett bajsskämt och sen blev det bara sämre. Och sämre.
Kanske är det bara jag som inte förstår nånting, men varför skulle The Sarah Silverman Program vara roligare än Stefan och Krister? Samma tönthumor, samma förställda röster till någon mindre intelligent och mer barnslig karaktär som älskar att säga kiss och bajs.
"Hey, your car smells like fart."
Kul. Verkligen jättekul.
Just nu (vill jag läsa)
Om jag kunde skulle jag helst bara ligga i sängen och läsa den här veckan (också). Fyra dagar helt utan dator och sen nästan ingen dator alls utanför jobbet har gjort susen för min stress.
Fast jag sover som en galning också. Tar det som ett gott tecken.
På nattduksbordet (hyllan) just nu:
The Golden Notebook av Doris Lessing
I döda språks sällskap av Ola Wikander
Fargo Rock City av Chuck Klosterman
Man walks into a Room av Nicole Krauss
Fiktioner av Jorge Luis Borges
Amberville av Tim Davys
Strangeland av Tracey Emin
Undtagelsen av Christian Jungersen
Dead Souls av Ian Rankin
Känner på mig att listan förlängs på fredag, har inte köpt en bok sen... herregud, före jul!
Fast jag sover som en galning också. Tar det som ett gott tecken.
På nattduksbordet (hyllan) just nu:
The Golden Notebook av Doris Lessing
I döda språks sällskap av Ola Wikander
Fargo Rock City av Chuck Klosterman
Man walks into a Room av Nicole Krauss
Fiktioner av Jorge Luis Borges
Amberville av Tim Davys
Strangeland av Tracey Emin
Undtagelsen av Christian Jungersen
Dead Souls av Ian Rankin
Känner på mig att listan förlängs på fredag, har inte köpt en bok sen... herregud, före jul!
torsdag 10 januari 2008
Så mycket ord, så lite tid
Grammisgalan bryr jag mig inte om (Annika Norlins ord om att man inte borde dela upp kvinnor och män var ju berömvärt men inte direkt världsrevolutionernade. På konservativa galor var det tydligen som att uppfinna hjulet), men det har verkligen kliat i fingrarna att skriva om så mycket annat de senaste dagarna.
Men ve. Hur snabbt, o Gud, vår tid förgår.
Ni har alltså missat texter om, alternativt kan se fram emot texter om:
Hillary och Obama
Guldbaggarna
Bitterfittan-kritik
Slas & döden & vart man ska börja
Hela den kilometerlånga listan på böcker som läses just nu
och i dag tillkom Paranoid Park, Gus van Sants nya film, som nästan knockade mig.
Pust och stön
Tills vidare får ni en bild på en med rätta stolt kvinna, som skulle fyllt 100 år i dag (i min värld är det fortfarande onsdag).
tisdag 8 januari 2008
Sångaren in The Fall
Jahapp, då fick man det förklarat för sig.
Mot slutet av filmen Control mår Ian Curtis inte jättebra. Efter ett epilepsianfall vilar han och managern säger nåt i stil med "Cheer up, it could have been worse, you could have been the singer of The Fall."
Tänkte när jag såg filmen att, visst The Fall är (var) ju inte sådär jättelajbans, men det var ett kul skämt om visar på hackordningen i Manchesters post-punk-dagar.
Så läser jag (fortfarande på Sydsvenskan.se) att Sam Riley, som spelar Ian Curtis, även var med i 24 Hour Party People. Där han givetvis spelade sångaren i The Fall, som för övrigt heter Mark E Smith.
Och på tal om 24HPP så undrar jag fortfarande varför Controls Tony Wilson var mer lik Steve Coogan (Som spelar Wilson i 24HPP) än verklighetens Tony Wilson.
Mot slutet av filmen Control mår Ian Curtis inte jättebra. Efter ett epilepsianfall vilar han och managern säger nåt i stil med "Cheer up, it could have been worse, you could have been the singer of The Fall."
Tänkte när jag såg filmen att, visst The Fall är (var) ju inte sådär jättelajbans, men det var ett kul skämt om visar på hackordningen i Manchesters post-punk-dagar.
Så läser jag (fortfarande på Sydsvenskan.se) att Sam Riley, som spelar Ian Curtis, även var med i 24 Hour Party People. Där han givetvis spelade sångaren i The Fall, som för övrigt heter Mark E Smith.
Och på tal om 24HPP så undrar jag fortfarande varför Controls Tony Wilson var mer lik Steve Coogan (Som spelar Wilson i 24HPP) än verklighetens Tony Wilson.
Sydsvenska tips
Sydsvenskan rapporterar om en mindre skånsk skandal. Tack M, för tipset!
Och när vi ändå är inne på Sydsvenskan så har Jan Aghed skrivit en recension av David Halberstams The Coldest Winter: America and the Korean War.
Som alltid läsvärt när Aghed skriver och som alltid (nästan) vill man läsa eller se det han tipsar om (nota bene, detta gäller ej musiken).
Därför var det förstås dumt att kolla vad han tyckte var 2007 års bästa böcker. För visst tusan har han hittat en bok jag bara måste läsa: The Marxist and the Movies: A Biography of Paul Jarrico av Larry Ceplair.
Visste inte att den fanns, men svartlistningen är ett ämne jag gärna läser om och Paul Jarrico har jag till och med träffat, eller åtminstone hört föreläsa två gånger.
Hans andra tips visste jag redan att jag ville (Naomi Klein och Susan Faludis tegelstenar) respektive tyvärr inte kommer att orka (om Majakovskij och av Vasilij Grossman) läsa, så jag slapp ändå lindrigt undan den här gången.
Och när vi ändå är inne på Sydsvenskan så har Jan Aghed skrivit en recension av David Halberstams The Coldest Winter: America and the Korean War.
Som alltid läsvärt när Aghed skriver och som alltid (nästan) vill man läsa eller se det han tipsar om (nota bene, detta gäller ej musiken).
Därför var det förstås dumt att kolla vad han tyckte var 2007 års bästa böcker. För visst tusan har han hittat en bok jag bara måste läsa: The Marxist and the Movies: A Biography of Paul Jarrico av Larry Ceplair.
Visste inte att den fanns, men svartlistningen är ett ämne jag gärna läser om och Paul Jarrico har jag till och med träffat, eller åtminstone hört föreläsa två gånger.
Hans andra tips visste jag redan att jag ville (Naomi Klein och Susan Faludis tegelstenar) respektive tyvärr inte kommer att orka (om Majakovskij och av Vasilij Grossman) läsa, så jag slapp ändå lindrigt undan den här gången.
måndag 7 januari 2008
Det är detaljerna som gör det
Försöker koppla av efter jobbet genom att slösurfa lite nätt. Springer rakt in en bokblogg som jag kanske, kanske inte, kommer att följa. Bokmärkt är den i alla fall.
Hamnade där mest för att denna Jessica har bloggnamn och undertitel som kunde varit mitt:
en textmissbrukares bekännelser
eller på populärkulturell spaning i huvudstaden
Men nu var det inte bloggen i sig jag ville skriva om, utan en länk jag hittade där. För ett sånt här vill jag ha! (och jag tänker inte på tjejen alltså):
Så om ni känner att ni inte vet vad ni ska ge mig i julklapp om 50 veckor så vet ni nu, ett bäddset som är som en bok. Finns här.
Vill ni vara mer extravaganta går den här stolen också bra (finns här):
Hamnade där mest för att denna Jessica har bloggnamn och undertitel som kunde varit mitt:
en textmissbrukares bekännelser
eller på populärkulturell spaning i huvudstaden
Men nu var det inte bloggen i sig jag ville skriva om, utan en länk jag hittade där. För ett sånt här vill jag ha! (och jag tänker inte på tjejen alltså):
Så om ni känner att ni inte vet vad ni ska ge mig i julklapp om 50 veckor så vet ni nu, ett bäddset som är som en bok. Finns här.
Vill ni vara mer extravaganta går den här stolen också bra (finns här):
söndag 6 januari 2008
Utan kontroll
Var på Debaser (som fick jag i går lära mig inte kallas "Debban" i Malmö, där ska man om man är inne säga "Baser". Heja den regionala mångfalden!) i fredags och fick se en förhandsvisning av Control, filmen om Ian Curtis, baserad på boken jag har tjatat om i en knapp månad.
Och visst var det bra. Och vackert. Och sorgligt. Och fint spelat. Och bra (igen). Och det tog ett tag att smälta den.
Men var var depressionen? Och Manchester-scenen som var så viktig? Den var ju inte bara Buzzcocks och Tony Wilson.
Och bilderna som var vackra som tavlor hela filmen igenom (det är ju Corbijn som har regisserat för jösse namn!), var de inte lite väl tomma bakom fasaden? Visst kunde man se ett Hopperskt tema i enskilda bilder, men utan kontextuell inramning - som att ha vuxit upp med Joy Division eller ha läst minst en bok om dem - betydde de allt mindre och jag undrar hur många Curtis-noviser som fattar så mycket egentligen. Är det för att Anton Corbijn kände Curtis? Eller för att Deborah C stått för nära manusbearbetningen?
Men gå och se den. För utan bions magiska ljus på bilderna och filmpalatsets ljudanläggning blir den ett par snäpp sämre. Tyvärr.
I natt sov jag fyra timmar, natten till i går 15 timmar. Ibland förstår jag faktiskt ingenting.
Och visst var det bra. Och vackert. Och sorgligt. Och fint spelat. Och bra (igen). Och det tog ett tag att smälta den.
Men var var depressionen? Och Manchester-scenen som var så viktig? Den var ju inte bara Buzzcocks och Tony Wilson.
Och bilderna som var vackra som tavlor hela filmen igenom (det är ju Corbijn som har regisserat för jösse namn!), var de inte lite väl tomma bakom fasaden? Visst kunde man se ett Hopperskt tema i enskilda bilder, men utan kontextuell inramning - som att ha vuxit upp med Joy Division eller ha läst minst en bok om dem - betydde de allt mindre och jag undrar hur många Curtis-noviser som fattar så mycket egentligen. Är det för att Anton Corbijn kände Curtis? Eller för att Deborah C stått för nära manusbearbetningen?
Men gå och se den. För utan bions magiska ljus på bilderna och filmpalatsets ljudanläggning blir den ett par snäpp sämre. Tyvärr.
I natt sov jag fyra timmar, natten till i går 15 timmar. Ibland förstår jag faktiskt ingenting.
Year of the woman
2007 års mest dystra kvinnohändelse var att Katharine Hepburn dog.
2007 års mest glada kvinnohändelse var att Doris Lessing fick Nobelpriset.
Det är klart att du reagerade där va?
"Kvinnohändelse". Man behöver inte ha läst Lessing eller de Beauvoir, Björk, Fittstim, Greer, Burton et al för att reagera. Eller?
Man behöver inte (väl? Hur var det nu?) ha läst årets svenska böcker heller för den delen. Men om man gjort det hade man säkert haft ett lite bättre år, oavsett hur bra man tyckte det var.
Trots, eller på grund av, att Carl-Henning Wijkmark vann årets Augustpris är det helt andra böcker som det har pratats om sen dess, och som kommer att leva vidare bra mycket längre än 2007.
Maria Svelands Bitterfittan
Beate Grimsrunds Har någon sett mig någon annanstans?
Åsa Linderborgs Mig äger ingen
och kanske Maja Lundgrens Myggor och tigrar, även om den måhända (jag har inte läst den) kanske är för förankrad i nuet, med aktuella typer på en specifik kulturredaktion, typer som bara kommer att leva vidare som karaktärer i boken Myggor och tigrar.
Jag ska inte köra nån feministisk föreläsning här, det hade varit lite väl skenheligt och opportunistiskt.
Men. Jag måste faktiskt reagera på att så många kvinnor har saknas i alla möjliga kommentarer. Det är väl bara sporten som inte har kunnat undvika Kallur, Pärson, Klüft och de andra (eller damfotbollslandslaget, som på grund av inverterad hänsyn inte har kritiserats tillräckligt för sitt pinsamma spel i VM).
Men 2007 tillhörde inte bara författarna och idrottskvinnorna, vi hade ju CocoRosie, Säkert! och Dolly Parton, kvinnor i fokus på bio (inte minst i Fyra månader, tre veckor och två dagar), kvinnor som fick vara roliga på riktigt - och vinna! (Green Wing), kvinnor i politiken (Clinton, Bhutto).
Visst är det sorgligt?
Att man behöver räkna upp dem?
Hur man än vrider på det finns det inget försvar. 85 sidor in i Bitterfittan, som varit min tunnelbaneläsning i tre dar, undrar jag varför revolutionen inte kommit än. Varför har Lysistrate inte blivit verklighet? Jag blir lika beklämd som när jag läste Sanningen är en sällsynt gäst för några år sen.
Samtidigt... jag är en av dem. Som i tidningen skriver "Elitserien" när männen leker med bollar och "Damernas elitserie" när kvinnorna gör det. Som skriver om Kajsa och Anja och Annika, men Allbäck, Holm och Stenson. Små tjejer som leker, stora karlar som gör viktiga saker.
Vad gör det att jag är medveten om det när det inte märks där du sitter på tunnelbanan eller bussen? Är det inte värre då, att jag gör det trots att jag vet att det är fel?
Jag som ändå vaknade för ganska många år sen nu. Som reagerar på ganska små saker när mannen går före kvinnan.
Eller har jag inte vaknat än?
Om den som roman sett ganska undermåliga Bitterfittan gör ett sånt intryck, ska jag då våga närma mig Grimsrud och Linderborg, som jag så gärna vill läsa?
Ja, det ska jag.
Tills dess ska jag hinna se så många av Cinematekets Rita Hayworth- och Dorothy Arzner-filmer jag kan.
2007 års mest glada kvinnohändelse var att Doris Lessing fick Nobelpriset.
Det är klart att du reagerade där va?
"Kvinnohändelse". Man behöver inte ha läst Lessing eller de Beauvoir, Björk, Fittstim, Greer, Burton et al för att reagera. Eller?
Man behöver inte (väl? Hur var det nu?) ha läst årets svenska böcker heller för den delen. Men om man gjort det hade man säkert haft ett lite bättre år, oavsett hur bra man tyckte det var.
Trots, eller på grund av, att Carl-Henning Wijkmark vann årets Augustpris är det helt andra böcker som det har pratats om sen dess, och som kommer att leva vidare bra mycket längre än 2007.
Maria Svelands Bitterfittan
Beate Grimsrunds Har någon sett mig någon annanstans?
Åsa Linderborgs Mig äger ingen
och kanske Maja Lundgrens Myggor och tigrar, även om den måhända (jag har inte läst den) kanske är för förankrad i nuet, med aktuella typer på en specifik kulturredaktion, typer som bara kommer att leva vidare som karaktärer i boken Myggor och tigrar.
Jag ska inte köra nån feministisk föreläsning här, det hade varit lite väl skenheligt och opportunistiskt.
Men. Jag måste faktiskt reagera på att så många kvinnor har saknas i alla möjliga kommentarer. Det är väl bara sporten som inte har kunnat undvika Kallur, Pärson, Klüft och de andra (eller damfotbollslandslaget, som på grund av inverterad hänsyn inte har kritiserats tillräckligt för sitt pinsamma spel i VM).
Men 2007 tillhörde inte bara författarna och idrottskvinnorna, vi hade ju CocoRosie, Säkert! och Dolly Parton, kvinnor i fokus på bio (inte minst i Fyra månader, tre veckor och två dagar), kvinnor som fick vara roliga på riktigt - och vinna! (Green Wing), kvinnor i politiken (Clinton, Bhutto).
Visst är det sorgligt?
Att man behöver räkna upp dem?
Hur man än vrider på det finns det inget försvar. 85 sidor in i Bitterfittan, som varit min tunnelbaneläsning i tre dar, undrar jag varför revolutionen inte kommit än. Varför har Lysistrate inte blivit verklighet? Jag blir lika beklämd som när jag läste Sanningen är en sällsynt gäst för några år sen.
Samtidigt... jag är en av dem. Som i tidningen skriver "Elitserien" när männen leker med bollar och "Damernas elitserie" när kvinnorna gör det. Som skriver om Kajsa och Anja och Annika, men Allbäck, Holm och Stenson. Små tjejer som leker, stora karlar som gör viktiga saker.
Vad gör det att jag är medveten om det när det inte märks där du sitter på tunnelbanan eller bussen? Är det inte värre då, att jag gör det trots att jag vet att det är fel?
Jag som ändå vaknade för ganska många år sen nu. Som reagerar på ganska små saker när mannen går före kvinnan.
Eller har jag inte vaknat än?
Om den som roman sett ganska undermåliga Bitterfittan gör ett sånt intryck, ska jag då våga närma mig Grimsrud och Linderborg, som jag så gärna vill läsa?
Ja, det ska jag.
Tills dess ska jag hinna se så många av Cinematekets Rita Hayworth- och Dorothy Arzner-filmer jag kan.
torsdag 3 januari 2008
2007
Vägrade berätta om rödkålen på julbordet men kan inte låta bli att lista 2007. Gillar helt enkelt listor för mycket. So sue me.
Så vad ska jag lista då?
Årets böcker? Har läst alldeles för få av 2007 års böcker, men bättre än Ian McEwans On Chesil Beach blir det nog inte.
Årets musik? Hyar minne som en guldfiskoch jag lyssnar och jag lyssnar ändå sällan på det allra senaste men utan tvekan är Arcade Fire och deras Neon Bible årets bästa skiva. Of Montreals lilla tolvminutare The past is a grotesque animal är årets låt, om ni frågar mig. Men mest har jag återupptäckt Joy Division och Sam Cooke.
Årets tv? Green Wing förstås. Överlägset roligast och sorgligt lite publik i Sverige.
Och The Wire. Årets bästa dramatik, även den med sorgligt få tittare.
I årets elfte timme såg jag dessutom det "alla andra" såg i början av januari (hittade en VHS-kassett): The Line of Beauty. Och oj vad jag gillar sån välgjord engelsk dramatik. Som även sommarens repris av Bleak House var. Men nu blev jag våldsamt konservativ här.
Årets film? Ja, här kan jag nog äntligen börja lista. Håll i er:
1. Fyra månader, tre veckor och två dagar
Kan man annat än älska en rumäsnk film med en sån titel? Sensationellt bra film.
2. Vid himlens utkant
Mer om utstötta i öst, nu tysk-turkar.
3. Children of Men
Lite dystopi har aldrig skadat någon, speciellt inte så här välgjord.
4. Atonement
Fuskar lite, den har ju inte kommit hit än, men Ian McEwan-filmatiseringen håller nästan nästan nästan bokens klass. Nästan. Och då trodde jag ändå att jag skulle hata den, filmen alltså. Men man bör såklart ha läst boken först.
5. 28 weeks later
Mer dystopi, nu med zombies. Underbart bra och roligt!
Ja typ så. Årets svenska film var förstås Darling och årets action såklart The Bourne Ultimatum. Michael Clayton bjöd kanske på årets bästa skådespel (Tom Wilkinson, Tilda Swinton och George Clooney). Och The Departed var faktiskt bättre än jag trott och så japanska Rebirth, som jag har skrivit långt om tidigare, men den kommer ingen nånsin mer att kunna se i Sverige.
Kommen så här långt ser det här ut som en helt vanlig årssammanfattning. Men det fattas något, gör det inte det? Jo. Kvinnorna.
För 2007 var på många håll och kanter kvinnornas år. Men i årssammanställningarna har de nästan helt försvunnit.
Återkommer om det i nästa inlägg.
Så vad ska jag lista då?
Årets böcker? Har läst alldeles för få av 2007 års böcker, men bättre än Ian McEwans On Chesil Beach blir det nog inte.
Årets musik? Hyar minne som en guldfiskoch jag lyssnar och jag lyssnar ändå sällan på det allra senaste men utan tvekan är Arcade Fire och deras Neon Bible årets bästa skiva. Of Montreals lilla tolvminutare The past is a grotesque animal är årets låt, om ni frågar mig. Men mest har jag återupptäckt Joy Division och Sam Cooke.
Årets tv? Green Wing förstås. Överlägset roligast och sorgligt lite publik i Sverige.
Och The Wire. Årets bästa dramatik, även den med sorgligt få tittare.
I årets elfte timme såg jag dessutom det "alla andra" såg i början av januari (hittade en VHS-kassett): The Line of Beauty. Och oj vad jag gillar sån välgjord engelsk dramatik. Som även sommarens repris av Bleak House var. Men nu blev jag våldsamt konservativ här.
Årets film? Ja, här kan jag nog äntligen börja lista. Håll i er:
1. Fyra månader, tre veckor och två dagar
Kan man annat än älska en rumäsnk film med en sån titel? Sensationellt bra film.
2. Vid himlens utkant
Mer om utstötta i öst, nu tysk-turkar.
3. Children of Men
Lite dystopi har aldrig skadat någon, speciellt inte så här välgjord.
4. Atonement
Fuskar lite, den har ju inte kommit hit än, men Ian McEwan-filmatiseringen håller nästan nästan nästan bokens klass. Nästan. Och då trodde jag ändå att jag skulle hata den, filmen alltså. Men man bör såklart ha läst boken först.
5. 28 weeks later
Mer dystopi, nu med zombies. Underbart bra och roligt!
Ja typ så. Årets svenska film var förstås Darling och årets action såklart The Bourne Ultimatum. Michael Clayton bjöd kanske på årets bästa skådespel (Tom Wilkinson, Tilda Swinton och George Clooney). Och The Departed var faktiskt bättre än jag trott och så japanska Rebirth, som jag har skrivit långt om tidigare, men den kommer ingen nånsin mer att kunna se i Sverige.
Kommen så här långt ser det här ut som en helt vanlig årssammanfattning. Men det fattas något, gör det inte det? Jo. Kvinnorna.
För 2007 var på många håll och kanter kvinnornas år. Men i årssammanställningarna har de nästan helt försvunnit.
Återkommer om det i nästa inlägg.
onsdag 2 januari 2008
Nyår
Jag skulle aldrig komma på tanken att tycka att det här svamlet är roligt eller underhållande, än mindre att gå ut och kalla det för det.
Men jag kan åtminstone gå ur jul och nyår med hedern i behåll, det har inte kommit några inlägg om fasters sillar eller farbrors negerbollar eller mors skinka eller antalet centilitrar på nyårsafton eller nåt sånt. Det är alltså inte bara på grund av bristande infrastruktur i Halland som jag har låtit bli att skrivna nåt på ett tag.
Faktum är att jag har sovit. Nonstop i fem dygn, nästan. När jag inte sov kollade jag på tv eller gick en promenad eller tänkte på att gå en promenad eller löste ett soduko eller tittade på tv-tablåerna och konstaterade återigen att det fanns noll och intet att titta på.
Kopierat en massa bra musik har jag gjort också, från skivor så det var lagligt. Och ätit choklad.
Skulle läst en massa hade jag tänkt, men jag har inte öppnat en bok, inte ens rört vid en bok. På fem dygn.
Jag har alltså inte läst, men tagit i, för att skriva det här (vilket inte nödgar att jag tar i nån bok men jag gjorde det ändå, la den bredvid mig här på skrivbordet), nämligen att nyår självklart får mig att tänka på Stig Larsson (nej inte Stieg) och hans gudomliga Nyår.
Läs den, om ni inte redan har gjort det. Den finns på pocket och allt. Själv ska jag försöka komma ihåg att se Larsson-regisserade August nån gång.
Men jag kan åtminstone gå ur jul och nyår med hedern i behåll, det har inte kommit några inlägg om fasters sillar eller farbrors negerbollar eller mors skinka eller antalet centilitrar på nyårsafton eller nåt sånt. Det är alltså inte bara på grund av bristande infrastruktur i Halland som jag har låtit bli att skrivna nåt på ett tag.
Faktum är att jag har sovit. Nonstop i fem dygn, nästan. När jag inte sov kollade jag på tv eller gick en promenad eller tänkte på att gå en promenad eller löste ett soduko eller tittade på tv-tablåerna och konstaterade återigen att det fanns noll och intet att titta på.
Kopierat en massa bra musik har jag gjort också, från skivor så det var lagligt. Och ätit choklad.
Skulle läst en massa hade jag tänkt, men jag har inte öppnat en bok, inte ens rört vid en bok. På fem dygn.
Jag har alltså inte läst, men tagit i, för att skriva det här (vilket inte nödgar att jag tar i nån bok men jag gjorde det ändå, la den bredvid mig här på skrivbordet), nämligen att nyår självklart får mig att tänka på Stig Larsson (nej inte Stieg) och hans gudomliga Nyår.
Läs den, om ni inte redan har gjort det. Den finns på pocket och allt. Själv ska jag försöka komma ihåg att se Larsson-regisserade August nån gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)