Var på Debaser (som fick jag i går lära mig inte kallas "Debban" i Malmö, där ska man om man är inne säga "Baser". Heja den regionala mångfalden!) i fredags och fick se en förhandsvisning av Control, filmen om Ian Curtis, baserad på boken jag har tjatat om i en knapp månad.
Och visst var det bra. Och vackert. Och sorgligt. Och fint spelat. Och bra (igen). Och det tog ett tag att smälta den.
Men var var depressionen? Och Manchester-scenen som var så viktig? Den var ju inte bara Buzzcocks och Tony Wilson.
Och bilderna som var vackra som tavlor hela filmen igenom (det är ju Corbijn som har regisserat för jösse namn!), var de inte lite väl tomma bakom fasaden? Visst kunde man se ett Hopperskt tema i enskilda bilder, men utan kontextuell inramning - som att ha vuxit upp med Joy Division eller ha läst minst en bok om dem - betydde de allt mindre och jag undrar hur många Curtis-noviser som fattar så mycket egentligen. Är det för att Anton Corbijn kände Curtis? Eller för att Deborah C stått för nära manusbearbetningen?
Men gå och se den. För utan bions magiska ljus på bilderna och filmpalatsets ljudanläggning blir den ett par snäpp sämre. Tyvärr.
I natt sov jag fyra timmar, natten till i går 15 timmar. Ibland förstår jag faktiskt ingenting.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar