Ibland jobbar jag för en tidning som finns i väldigt många länder. När jag gör det får jag oftast veta att det ska vara större bilder, fler bilder, större rubriker, festligare nyheter, mer förakt för folket, ännu mer förakt för intelligensen.
Men det är ok. Jag klarar det, vet att det inte är mitt beslut och vet att jag kommer att leva längre än tidningen. Det får mig att fundera på våra tankar om oss själva.
För min tidning är inte värst, långt därifrån. Den ser sig själv till och med som en DN mer än en Aftonbladet (vilket i sig är absurt). Men när man (på nätet) slår upp den amerikanska versionen av denna publikation så ser man att bilderna är mindre, de är färre, de är mer intelligent utnyttjade (på ett sätt jag aldrig kulle få göra) och rubrikerna är nästan hälften så stora, gradmässigt.
För att inte tala om texterna, som är tre gånger så långa som den svenska upplagan skulle våga ha (för läsarnas skull, förstås).
Vi pratar så mycket om de vulgära engelsmännen (The Sun, The Mirror), de vulgära jänkarna (National Enquirer), de vulgära tyskarna (Bild-Zeitung) och de vulgära danskarna (JyllandsPostens Muhammed-teckningar, Ekstabladets Side 9 pigen).
Men vi glömmer den andra sidan av myntet. De engelska söndagsbilagorna, att en dags New York Times innehåller mer läsvärt än två veckors DN, att Tyskland har Süddeutsche Zeitung, Frankfurter Allgemeine Zeitung et al, att Danska Weekendavisen är bättre än nån svensk veckotidning jag har sett - någonsin.
Här i Sverige har vi Expressen, Aftonbladet och Se&Hör. Men inte den andra sidan.
Några halvlyckade försök till månadsmagasin som stupar efter ett kvartal eller en inblandning av en Johan Staël von Holstein-typ. Men inte mer. Vi är så nöjda över att få läsa våra Camilla Läckberg-deckare och Klick! och Let's dance-löp att vi som en person reser oss och klubbar ner den kulturkofta som vågar påstå att vi som kollektiv är fördummade bakom all räddning.
Oj. Tänk vad en glimt av Expressens nya söndagsbilaga kan frammana ur en. Att man ens ska behöva tänka på sånt här.
För övrigt noterar jag att Doris Lessing äntligen har fått sitt Nobelpris, själva diplomet och medaljen alltså. Samt att Filter, Offside-redaktionens kommande projekt, förhoppningsvis kan bevisa att några meningar ovan inte stämmer längre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Härligt att höra! Ja, sorgligt är det ju också.
I veckan snackade jag med chefen att det var läge att komma fram till någon slags jämställdhet i utbudet och samtidigt inte rapportera ensidigt amerikanskt.
Personen ifråga lutade sig bakåt och snoppade nog av en låtsascigarr på vägen och sa: Vi ger folk vad de vill ha.
Det är märkligt hur självbelåtna leenden ofta signalerar end of discussion.
Skicka en kommentar