Year of the woman

2007 års mest dystra kvinnohändelse var att Katharine Hepburn dog.
2007 års mest glada kvinnohändelse var att Doris Lessing fick Nobelpriset.

Det är klart att du reagerade där va?
"Kvinnohändelse". Man behöver inte ha läst Lessing eller de Beauvoir, Björk, Fittstim, Greer, Burton et al för att reagera. Eller?

Man behöver inte (väl? Hur var det nu?) ha läst årets svenska böcker heller för den delen. Men om man gjort det hade man säkert haft ett lite bättre år, oavsett hur bra man tyckte det var.

Trots, eller på grund av, att Carl-Henning Wijkmark vann årets Augustpris är det helt andra böcker som det har pratats om sen dess, och som kommer att leva vidare bra mycket längre än 2007.
Maria Svelands Bitterfittan
Beate Grimsrunds Har någon sett mig någon annanstans?
Åsa Linderborgs Mig äger ingen
och kanske Maja Lundgrens Myggor och tigrar, även om den måhända (jag har inte läst den) kanske är för förankrad i nuet, med aktuella typer på en specifik kulturredaktion, typer som bara kommer att leva vidare som karaktärer i boken Myggor och tigrar.

Jag ska inte köra nån feministisk föreläsning här, det hade varit lite väl skenheligt och opportunistiskt.
Men. Jag måste faktiskt reagera på att så många kvinnor har saknas i alla möjliga kommentarer. Det är väl bara sporten som inte har kunnat undvika Kallur, Pärson, Klüft och de andra (eller damfotbollslandslaget, som på grund av inverterad hänsyn inte har kritiserats tillräckligt för sitt pinsamma spel i VM).

Men 2007 tillhörde inte bara författarna och idrottskvinnorna, vi hade ju CocoRosie, Säkert! och Dolly Parton, kvinnor i fokus på bio (inte minst i Fyra månader, tre veckor och två dagar), kvinnor som fick vara roliga på riktigt - och vinna! (Green Wing), kvinnor i politiken (Clinton, Bhutto).

Visst är det sorgligt?
Att man behöver räkna upp dem?
Hur man än vrider på det finns det inget försvar. 85 sidor in i Bitterfittan, som varit min tunnelbaneläsning i tre dar, undrar jag varför revolutionen inte kommit än. Varför har Lysistrate inte blivit verklighet? Jag blir lika beklämd som när jag läste Sanningen är en sällsynt gäst för några år sen.

Samtidigt... jag är en av dem. Som i tidningen skriver "Elitserien" när männen leker med bollar och "Damernas elitserie" när kvinnorna gör det. Som skriver om Kajsa och Anja och Annika, men Allbäck, Holm och Stenson. Små tjejer som leker, stora karlar som gör viktiga saker.
Vad gör det att jag är medveten om det när det inte märks där du sitter på tunnelbanan eller bussen? Är det inte värre då, att jag gör det trots att jag vet att det är fel?
Jag som ändå vaknade för ganska många år sen nu. Som reagerar på ganska små saker när mannen går före kvinnan.
Eller har jag inte vaknat än?

Om den som roman sett ganska undermåliga Bitterfittan gör ett sånt intryck, ska jag då våga närma mig Grimsrud och Linderborg, som jag så gärna vill läsa?
Ja, det ska jag.

Tills dess ska jag hinna se så många av Cinematekets Rita Hayworth- och Dorothy Arzner-filmer jag kan.