Rör inte mitt bibliotek!

När jag sent i går lite planlöst hade skrivit om mitt biblioteksbesök gick jag till sängs med en bunt DN Kultur som av olika anledningar inte blivit lästa.
Som till exempel söndagens tidning, där mitt kära Solna Stadsbibliotek dök upp. Ett företag vid namn Svenska Boklån AB vill ta över kommunens verksamhet och alltså driva biblioteket i privat regi. Förutom Solna gäller det Linköping och Uppsala.

Den som har läst lite här i bloggen har säkert märkt att jag gillar mitt bibliotek, Solnas huvudbibliotek, det som ligger i Solna Centrum. Det är inte världens största bibliotek, eller det snyggaste eller det modernaste. Tvärtom är det relativt intimt och har en stor dos charm, speciellt för oss som minns tiden när Sverige var lite gråare och Europa delat av en mur.
På bottenvåningen är det mest barnböcker och musik och lite lokala utställningar (i vintras en med vackra foton från inspelningar av några Bergman-filmer). En trappa upp hittar man den heta hyllan med nya böcker, där finns ett fokusbord och en fokushylla och, tja, det ser väl ut som i de flesta mindre kommuners huvudbibliotek.
Men det är vänligt, där finns alltid en massa böcker att låna och bibliotekarierna är ständigt redo att svara på frågor. Och såvida man inte vill kommer man inte därifrån tomhänt.
I love it.

Men nu kan det alltså ändras.
Några av argumenten för en privatisering är

Effektivisering:
Vd:n Per Magnus Wicén:
– Vi kan effektivisera den byråkratiska miljö som biblioteken i dag lever i, och på det sättet få ner kostnaderna Den stora kompetens som finns hos personalen på det kommunala biblioteket har rätten att följa med när vi tar över.

OK. Här motsäger han sig själv, men får ingen följdfråga så han klarar sig ju. "Effektivisera" betyder att sparka folk (förlåt, de "sparkar" inte, de pensionerar och anställer inga nya). Och då ska färre anställda klara av ett minst lika bra jobb. Det finns ganska många exempel på hur det brukar sluta. Min lilla inblick i biblioteksvärlden visar dessutom att biblioteksanställda inte jobbar utan en del stress, många för att de verkligen vill göra ett bra jobb och få besökarna, förlåt, kunderna, att läsa.

"Kundfokus"
Här talas det om att förbättra öppettiderna och att öka antalet boklån.
"Förbättra" öppettiderna för vem? För dem som har pengar? Eller för dem som använder biblioteket? I Solna Stadsbibliotek sitter det alltid en hel del och läser. Tidningar, internet, böcker... allt möjligt. Men det är inte stadsjeepsägarna som sitter där, det är till stor del invandrare, arbetslösa och studenter. Som förstås inte genererar de stora intäkter Wicén drömmer om. Men icke desto mindre sitter det folk och läser på biblioteket, vilket borde vara ett av dess syften.

Öka antalet boklån? Bra, det vill ju alla. Men det Wicén pratar om är inte att huxflux få hela världen att vilja läsa fler böcker. Det han talar om är att om tio personer står i kö för Henning Mankells Kinesen, då köper vi in ytterligare fem ex av den och simsalabim har vi fler utlån. Och samma sak med Läckberg och Marian Keyes och Stephen King och Guillou och gänget.
A winn-winn-sitjuäisjion tycker Wicén och säkert Moderaterna i Kommunstyrelsen.
Men vad tycker den där debutanten vars novellsamling plötsligt inte köps in? Eller de små förlagen, vars översättningar av egyptisk eller för den delen fransk och tysk litteratur, också får nobben? Och vi som vill läsa de där böckerna utanför huvudfåran?
För det tillkommer ju inte mer pengar, de fördelas bara annorlunda. Till det folk vill ha, oavsett om de vill det eller ej.

Sponsring
Wicén:
– Jag tror att biblioteken i framtiden, som exempelvis operan i dag, får acceptera sponsring. Och även reklam - jämför med TV4, en reklamkanal som praktiskt taget betraktas som public service i dag.

Sponsring kan vara bra, om det sköts på rätt sätt. Men jag tror inte att Svenska Boklån AB är företaget som kan göra det snyggt. "Jämför med TV4." Nej Per Magnus, TV4 betraktas inte som public service, TV4 betraktas som en kanal där reklamen har fått för stor roll. Och om mitt bibliotek ska bli som TV4, ja då förlorar man en "kund" i mig.


För övrigt ser jag att varken DN eller Svenskan har en rad om Booker-priset (Svenskan åtminstone inte på nätet). Undrade om jag kanske hade fel, att det var en gammal nyhet, men nej, Berlingske har den som stor kulturgrej. Fast å andra sidan brukar DN ha nyhetsnotiser som är flera dagar gamla, så det kommer väl på lördag eller så.
Booker-priset är förstås ingen viktig kulturnyhet i Sverige, men den börjar allt mer styra vilka engelskspråkiga böcker som får uppmärksamhet även här. Därför kan det ju redan nu vara intressant att se vilka de är, även för intresserade svenska läsare. Tycker man.

The Booker

Ja, tisdagen var alltså dagen då det mest prestigefulla engelska bokpriset offentliggjorde sin long list, en lista på 13 böcker som först ska bli en short list varifrån vinnaren ska utses.
Årets lista innehåller bland annat fem debutanter, men Salman Rushdie är med. Hans Midnight children utsågs tidigare i somras till tidernas (de senaste 40 årens) Booker Prize-vinnare (numera Man Booker Prize-vinnare).
Nåväl, minst en av följande böcker kommer antagligen att läsas av undertecknad. Just nu måste jag dock erkänna att jag bara har hört talas om tre av författarna. Får skylla på att det är så många debutanter.
Årets vinnare utses den 14 oktober.

The White Tiger by Aravind Adiga (Atlantic)
Girl in a Blue Dress by Gaynor Arnold (Tindal Street Press)
The Secret Scripture by Sebastian Barry (Faber and Faber)
From A to X by John Berger (Verso)
The Lost Dog by Michelle de Kretser (Chatto & Windus)
Sea of Poppies by Amitav Ghosh (John Murray)
The Clothes on Their Backs by Linda Grant (Virago)
The Northern Clemency by Philip Hensher (Fourth Estate)
Netherland by Joseph O'Neill (Fourth Estate)
The Enchantress of Florence by Salman Rushdie (Jonathan Cape)
Child 44 by Tom Rob Smith (Simon & Schuster)

Böckerna anfaller

Sprang in på biblioteket och lämpade av lite böcker. Sprang som vanligt upp på andra våningen och kollade in heta hyllan. Och visst hade jag tur även denna gång. Så om någon undrar var jag är de närmaste sex dagarna är det med näsan i Människohamn av Johan Ajvide Lindqvist.

Därmed blev den lilla hög av böcker på tur jag hann bygga upp inaktuell. Men nästa vecka lär Överkonstapel Studer, omläsningen av Blanche och Marie samt Norwegian wood åter bli aktuella. Studer allra mest så.
Ja, och så fortsätter ju Lady Chatterley med sina utsvävningar förstås.

Och till råga på allt satte jag på SVT:s morgonprogram i morse, lagom till Marina Schiptjenkos boktips. Och hennes beskrivning av Solange fick mig att genast ta fram den ur hyllan och vilja läsa om både den och Willys andra verk.

Ja, jo, just det. Så har jag i ett svagt ögonblick även lovat att läsa en Marian Keyes. Och det börjar närma sig upp till bevis, även om den fick en fin recension.
Verkligen tur att det är semester snart.

It's a rich man's world

Med en överfylld bokhylla och underfylld börs har det blivit ett säga ett bokinköp sedan maj (Helle Helle i Köpenhamn, så det räknas nästan inte).
Har faktiskt inte ens varit inne i en bokhandel sen... ja kanske då, den 16:e juni.
Å andra sidan har jag varit frekvent gäst på biblioteket, och det är ju bra (note to self: lämna tillbaka böckerna.)

Men så en vacker sommardag regnade det manna från himlen. Jag grävde jag i en låda och hittade två presentkort. 249 kronor på Bokia och 300 kronor på valfri bokhandel. Lägg till det de 295 kronorna jag redan hade som tillgodokvitto på Hedengrens och ni förstår min glädje.
Eller ångest.
Vad ska jag köpa?
Ett dussin pocketar lockar ju inte.
Ett inköp blir PO:s självbiografiska Ett annat liv när den kommer i september.
Och så kommer Jonathan Littells skandalsensation De välvilliga äntligen ut på svenska. Enligt Brombergs den 27 augusti. Är ganska säker på att den blir köpt.

Då återstår ett presentkort. Vad ska det bli? Någon form av lexikon eller referensverk kanske? När pengarna ändå kommer från himlen kan man ju passa på att skaffa sig nåt man verkligen behöver också. Kanske. Känns skönt att ha ett lyxproblem.

Saturday Night's alright (for sleeping)

Jaha, det var ju också en lördag.
Klarvaken klockan 6. Upp och fortsatte min egen privata Powell/Pressburger-festival, nu med krigspropagandan 49th Parallel. Pausade för frukost mitt i, gick och la mig halv tio och väntade på sömnen.
Vaknade plötsligt, halv ett.
Ut på balkongen, sol i ansiktet, kaffe i magen och lite läsning till det. Dusch, ut bland folk och blommor och hem halv nio. Mat. Slötitt på tv. Klubba i huvudet elva. Yrvaken, släcka lamporna, stänga balkongdörren, äta medicin, ner i sängen och knock out klockan 12.
Och så blev hon halv fem. Klarvaken igen. Fem minuter med ett sudoku men nej det inte skulle hjälpa i natt när där de små vita inte gjort sitt.
Dags att ta fram en riktigt tung sak. Kanske ska utnyttja att jag har Sverker Sörlins Europas idéhistoria 1492-1918 i bokyllan? 2 x 750 sidor. Tyvärr verkar de för bra för att vara sömninvaggande. Det är nu man skulle haft Koyaanisqatsi på video.


06.17: Uppdatering: Nu är jag trött, riktigt trött. Sängen ropar äntligen mitt namn.

En udda duo

Weird Science har en diskussion om hur de stora filmstjärnorna har försvunnit. Det ser då ut som en tanke att SVT ägnar stora delar av helgen åt två av de rörliga bildernas verkliga stjärnor. Den ene var inte helt bekväm i rollen som en av filmens största, den andre skulle aldrig komma på tanken att kalla sig själv stjärna.

Om ni har tittat på SVT senaste veckan har ni knappast kunnat undvika trailern till Marlon Brando-kvällen. Först en lång dokumentär om mannen och myten, sen två av hans bättre filmer – den fenomenala Storstadshamn (On the Waterfront) och den något övervärderade Linje Lusta (A Streetcar named Desire).
Jag hoppas att dokumentären tar upp det faktum att det inte är en slump att de båda filmerna regisserades av Elia Kazan. Kazan hade filmiskt ett underbart 50-tal och visar i lördagens filmer att han behärskade det där med regi. Men det förmörkades för alltid när han visade sig behärska rollen som ett "friendly witness" vid de McCarthy-styrda Huac-utfrågningarna också. Kazan (och Storstadshamns manusförfattare Budd Schulberg) gick längre än vad kommittén hade bett om, vilket gjorde sveket mot forma arbetskamrater än större.
Den filmen blir därför omöjlig att se i annat sken än rättfärdigandets, vilket bara gör den mer intressant. Och Brandos "I could've been a contender"-monolog är odödlig. Linje Lusta har åldrats lite mer och skådespeleriet är om än bra ändå yvigt i jämförelse med vad vi uppskattar i dag. Och ska man nu hylla en skådespelare, vilket man ska, kan man kanske välja två helt olika filmer, kanske Sista tangon i Paris som partner till Storstadshamn? (Det där med två filmer på raken (double features) tar jag upp snart.
Men inför lördag ser jag främst fram emot dokumentären, som jag ville ha sett redan på Stockholms filmfestival i höstas.


Helgens andra stjärna gjorde filmer som Drömmen om det goda livet och Gud välsigne dom skånska betfälten, de två Ebbe Gilbe-filmer SVT visar fredag och söndag. Gilbe avled i våras och jag skrev om honom redan då, men först nu har SVT lyckats hitta ett hål för ett par av hans filmer.
Drömmen om det goda livet (SVT2 20.00) är Gilbes sista film, en stilla och intim resa till tyska ön Rügen. Som Leif Furhammar skriver i DN i dag är "allt är oerhört vackert och sorgset". Och på söndag kommer Gud välsigne dom skånska betfälten som bara titeln gör den till ett måste.
För att åter citera Furhammar: "Det är inte ofta som man nu för tiden blir påmind om att television kan vara annat och viktigare än ett evigt pågående dagsländeprojekt. Att den kan användas för att uttrycka överraskande tankaroch gestalta komplicerade erfarenheter." Nu får man hoppas att Så går ett år kommer på dvd snart också.

Eftersom SVT är SVT och inte verkar kunna göra så att de små filmerna får tillräcklig uppmärksamhet visas en tredje Gilbe-film, Vem minns indelte soldaten Ros?, först den 3 september. I Kunskapskanalen.
Sätt ett kryss i almanackan.

Biodagar

Har inte varit på bio på evigheter. Men nu har jag sett två filmer på två dar.
I går Vive le tour, Louis Malles kortfilm om Tour de France 1962. Väldigt kul att se, allt som har ändrats – de drack öl under etapperna då – och allt som är sig likt – entusiasmen, folket, dopningssnacket.

Och i dag var det dags för mexikanska La Zona, om de privilegierade som låst in sig bakom murar och tagit sig sina egna lagar. Fin allegori över EU? Eller bara en bild av hur det ser ut på många ställen i världen? Fick lite caged community-känsla när jag gick hem och var i Filmstadens ombyggd bostadsområde. Det var bara porten som inte var bevakad här, annars var mycket sig likt. La Zona var bra, men inte fantastisk.

Det har varit mycket film och tv här några dagar. Anledningen är enkel, är inne i en period där det inte blir mycket läst alls. Knappt någonting faktiskt. Vi får se när det vänder.

Jag är en dum idiot

Satt och slösurfade lite när jag upptäckte att jag hade fått en reklammail från Ticketmaster. Gick in och spontankollade på Moz, men han har inga spelningar i UK inplanerade. Kollade då, "bara för att", om det fanns några biljett till Tom Waits i Edinburgh på söndag. Tidigare har det varit helfullt och ville väl bara konstatera det igen.
Då fanns det en plats. På måndag 20.00. I mitten på rad 12. En suverän plats. De 95 punden har jag inte råd med men hade lånat ihop. Men flyget dit och boendet, nej det är inte värt en 5000 spänn för att se Tom och vara i favoritstaden i två dar. Eller? Är det det? Fan. Vilken idiot man är.

Chris O'Donnell

Förra veckan funderade jag av någon anledning på vad det blev av skådespelaren Chris O'Donnell.
Så dyker han upp i en film på tv3 i kväll och jag gluttar lite. Det kan vara en av de sämsta filmerna jag har sett på flera år. Maltin's skriver att "the view of women here might even offend the Rat Pack." Och nej, The Bachelor är verkligen inget för den som tror att man och kvinna är jämlika och kan leva i harmoni med varandra.
Inte konstigt att filmen blev den (näst) sista hyfsat framgångsrika rulle O'Connell var med i. Jag minns honom som ständigt närvarande i halvusla 90-talsfilmer, men han var tydligen "bara" med i 15 filmer 1990-2000. Tills han tog vatten över huvudet och t o m producerade The Bachelor, då tog lyckan slut.
2000-talet har mest bestått av korta inhopp i serier som 2 1/2 män och Advokaterna (The Practice).

Men. Det finns alltid ett sånt. För man kan tydligen inte ens totalsåga en kass skådis utan att behöva kolla fakta. Den O'Donnell jag hade sett framför mig 2008 var en kille i diverse kändispokerprogram mellan olika avvänjningskurer.
Men helylle-Chris är gift med samma kvinna som för elva år sen, de har fem barn och hon är inte en strippa, hon är förskolelärarinna.
Där ser man.

It's Emmy-time (nästan)

Mercury-prisets nomineringar presenterades i dag och det får mig att tänka på Emmy-galans nomineringar, som kom förra veckan, när jag var alldeles för, ska vi säga, ”trött” för att orka kommentera. Om det nu är någon där ute som bryr sig om Emmy-nomineringarna.

Har läst ett par svenska nätkommentarer om hur hemskt det är att The Wire bara fick en enda nominering, David Simon och Ed Burns för ”Outstanding Writing For A Drama Series”, seriens totalt andra på fem år.
Och ja, The Wire är kanske 2000-talets bästa dramaserie och det är verkligen synd att den inte får plats på en av den stora galan, speciellt i skådespelarklasserna. Men om man upprörs över att serien inte nominerades är det dags att kliva ur sin lilla bubbla.

Tror någon verkligen att Hollywood och dess agenter, producenter, skådespelare osv skulle rösta på ett drama som i mångt och mycket står långt utanför systemet?
The Wire spelades in i Baltimore, med amatörer i flera bärande roller, utan alltför stora sociala pekpinnar mot sina knarklangare, med ett relativt sett litet inspelningsteam.
Nej, Hollywood röstar inte bort sig själva från sina egna priser, där i princip allt går ut på politik, handskakningar och ryggdunkar. Och rövslickeri förstås. Det där med kvalitet har inte så mycket med saken att göra, och det är helt ok för mig.
Men snälla, bli inte förvånade över att det är så.

Desto roligare var det att Mad Men knep så många nomineringar.
Första säsongen av serien ska tydligen gå i repris i Kanal 9 snart och missa inte det. Mad Men var en av vårens stora utropstecken, oavsett underhållningsmedium. Som jag konstaterade den 29 februari är det det svårt att slita sig från 1960 års newyorkska reklamvärld. En andra säsong, som utspelar sig ett par år senare, är på gång i USA. Kanal 9 vet dock inte när den dyker upp här. Förhoppningsvis för att den går i storebror Kanal 5 (man måste få dagdrömma ibland).

För övrigt undrar jag om man skulle orka se en hel Emmy-gala på plats. Mad Men fick 16 nomineringar, bara 30 Rock (17) och miniserien John Adams (23) fick fler. Observera alltså att de tre serierna inte tävlar mot varandra och inse att det är en hel del kategorier som ska tragglas igenom. I fjol var det 107 kategorier som fick en vinnare. 107. Det är lite fler än svenska Kristallen det.
Kategorierna heter sånt som ”Outstanding Picture Editing Of Clip Packages For Talk, Performance, Award Or Reality Competition Programs” (här är listan på avlidna under Oscarsgalan nominerad) och vissa är så specialiserade att man har haft svårt att hitta kandidater. Därför vet vi att vinnaren i ” Outstanding Special Class - Not-exclusively-made-for-television Variety, Music, Comedy Event Programs” (!) går producenterna till ”Eric Clapton Crossroads Guitar Festival Chicago (Great Performances)”.
En annan sak är att man verkar gilla gruppsamlingar på scenen. Det är kul att de okända kameramännen får sin stund i solen, men att 26 personer får varsin statyett om Oscarsgalan vinner för bästa kameraarbete är ju lite löjligt. I den kategorin, ”Outstanding Technical Direction, Camerawork, Video For A Miniseries, Movie Or A Special”, är 100 personer nominerade.

Årets Emmy-gala, den 60:e i ordningen, hålls i år den 21 september på Nokia Theatre i Los Angeles. I skrivande stund verkar det som att galan i år hoppar över en värd – ett bevis så gott som något på att filmen fortfarande är störst i Hollywood, alla trender och kultursidesanalyser till trots.

Tom och jag är inte i Prag. Fan.

I kväll spelar Tom Waits sin andra av två konserter i Prag, en av de lyckliga städer som förärats ett besök under hans kort europaturné. Jag är förstås inte där men hade kunnat ge min högra arm för en bra plats. Enligt spellistor från andra konserter på turnén kan man då bland annat höra Innocent when you dream. Så vackert, så vackert.

I stället får jag sälla mig till er där ni naturligtvis har bänkat er framför tv:n och veckans tredje Jim Jarmusch-rulle, Down by law (SVT2 22.25) med Tom Waits, Roberto Benigni och John Lurie.
Hann inte (glömde helt) skriva en mindre uppsats om måndagens Stranger than Paradise, men jag hoppas verkligen att ni såg den. Om den var lite svår att ta till sig i sin lite underfundiga humor är Down by law lite rakare i sin humor och man kan nästa säga att här till och med finns en handling.
Jarmusch-serien fortsätter för övrigt med Mystery Train på onsdag, Taxi on Earth på måndag och Ghost Dog på tisdag. Viel vergnügung! som tysken skulle ha sagt.
Och på tal om bra filmer i SVT, regnar det onsdag eftermiddag ska ni verkligen inte dra er för att titta på Five Easy Pieces med en strålande Jack Nicholson från tiden innan han trodde på myten om sig själv.


Och just det, den 27 och 28 juli spelar Waits i Edinburgh. Om någon har en biljett och vill ärva mina framtida miljoner, skicka ett mail. Och jag skämtar inte!

Stranger than Paradise

Hinner inte skriva mer än så här nu, men:
Missa för allt i världen inte Stranger than Paradise på SVT2 22.25 i kväll. Det kan vara 80-talets bästa amerikanska film.

Lägesrapport

Lady Chatterley bara flyter på, mycket lättare än jag hade trott. Och inte alls så stel som befarat. Hade på förhand nästan gett upp och förberett mig på att läsa den på svenska. Nu inväntar jag bara de längre partierna med Midlands-dialekten, det kan bli som bergsetapperna på Tour de France.
Och Polismördaren glider fram helt utan motstånd. Lysande. Och rolig, de är på Söderslätt och härjar och de lokala dialekterna slipprar fram lite då och då.

Det börjar nästan bli dags att alleredan hitta nästa bok. Bavian kanske? Om jag inte på allvar ska ta tag i Blonde, den lockar.

Sånger från tredje våningen

Har ägnat större delen av de senaste tre dagarna på balkongen, nästan så att jag har flyttat dit under mina vakna timmar. DI John Rebus har klarat av sina äventyr i Dead souls, lite mer omtöcknad men fortfarande vid liv. Själv har jag mest längtat efter staden han tar sig lite för många glas i, följt Rebus och hans medmänniskors vägar med en Edinburgh A-Z på bordet bredvid mig, bredvid den oftast tomma kaffekoppen och skålen som ibland innehöll oliver men mest bara kärnor efter dem. Dead souls måste vara en av de bättre i serien, oavbrutet fängslande, och hur ofta händer det i deckare som dröjer 242 sidor innan det första mordet huvudpersonen ska utreda. har ni inte tagit er an Ian Rankin än, gör det.
Samtidigt har Mig äger ingen också fått sin tid. Och visst är den bra, men... någon borde ha sagt åt Åsa Linderborg att kapa lite här och där. En tredjedel in börjar den bli lite tjatig. Vi får träffa så många släktingar och pappa super och lilla Åsa är smutsig. Och katastrofen väntar bakom hörnet. Men så var det på sidan sju också. Lite framåtrörelse hade inte skadat.

Ian Rankin tar 242 sidor på sig för att mörda offer nummer ett, men är hela tiden på väg framåt även när hans hjälte minns sin ungdom. Åsa Linderborg har på 113 verklighetsbaserade sidor inte berört en tredjedel så mycket.

Det känns som att nästa par ut blir D H Lawrence Lady Chatterley's lover, den härligt formgivna Penguin-utgåvan som ligger på hyllan ovanför sängen och lockar, och nästa del i den ständiga omläsningen av Sjöwall/Wahlöös tio Roman om ett brott. Polismördaren står på tur, ännu en gång. Ja, och så ska jag förhoppningsvis orka läsa Fjärilen i min hjärna.

Nya hamnar i rymden

Har varit ganska usel på att läsa andra bloggar på sistone, men nu börjar jag hitta det gamla tempot igen. Och med det kommer två nya sidor som jag gärna tittar in på. De finns i listan till höger under sina namn, La Bibliofille och Hitleresque.

I övrigt har jag åter påbörjat Mig äger ingen. Den här gången ska den läsas till sista sidan, det har jag lovat mig själv.

Gosudarstvenny Gimn Rossiyskoy Federatsii

Jag har insett att jag måste lära mig ryska.
Det är så underbart att lyssna på, så vackert, och när något är vackert vill man ju veta hemligheterna som gömmer sig bakom utanpåskalet.

Den utlösande faktorn till denna insikt var ett program på Kanal 9, där en liten babusjka pratade om sin borstj, vilket åtminstone i hennes fall inte behövde innehålla rödbetor.
Men det är inte bara den söta gumman, det är även L och T, som har gjort mig uppmärksam på en sångare jag aldrig hört talas om tidigare, Vladimir Vysotskij. Jag menar, mycket bättre än så här kan det ju inte bli. Rösten! Konsonanterna! Inlevelsen!
Jag tror jag har S med mig här va?
Nu måste jag till biblioteket för att kolla om de har nån ryska för nybörjare inne. Det får ersätta sommarprojektet att läsa Brott och straff.

På tal om Kanal 9 följdes babusjkan av Martha Stewart show, där Chevy Chase var gäst. Denne underbare Chevy, varför är det bara killar som gillar honom?

Utvald!

I am the chosen one.
Av hundratusentals läsare i vårt avlånga land har just jag blivit utvald. Till att få bli medlem i Månadens bok.
För bara 19 kronor plus en massa extraavgifter får jag tre böcker och hela tre premier. Men, det finns alltid ett men, jag är inbjuden med armbågen. För om man bortser från vad det är för böcker jag får välja mellan (standardutbudet av Liza och Stieg kryddat med en Torgny Lindgren) vad är det för premier jag som 35-årig man får?
Jo, en handväska "i äkta skinn från Maharani of Tirapunji, värd 1 200 kronor", ett par gångstavar samt ett halsband "med äkta Swarovskikristall, värt 550 kronor".
Jag har aldrig hört talas om Tirapunji eller Swarovski, men jag tvivlar på att det passar mig. Och för oss som tänker så är Månadens bok steget före, vi kan nämligen byta ut paketet, enligt dem värt 2 100 kronor, mot en av deras böcker. En Läckberg kanske?

Jag förstår att de har gjort marknadsundersökningar och att det är de medelålders kvinnorna de tjänar sina pengar på. Men varför ens skicka ut det här till mig? Jag är ju man och ska bara bara läsa militärhistoria och PG Gyllenhammars memoarer.

OK ramblers, let's get ramblin'

Är ni kvar? Det var ett tag sen, ett långt tag med oändliga tankebanor som skulle skrivas ner men glömdes på tunnelbanan eller tåget eller promenaden eller var jag nu var. Tankar som rörde allas vår dystra framtid, att vandra genom en stad man älskar, och en stad man är lite mer ambivalent till, om böcker som påverkade mer än man nånsin trodde, eller mindre än man hoppats. Filmer som överraskade, inköp som var bra, inköp som var onödiga, inköp som aldrig blev av... Smashing Pumpkins som bakgrundsmusik i tv fick Disarm att gå för högtryck, minnen av en värld så oskyldig och tragikomisk, tänk att det var 14 år sen den upptäcktes och köptes av en slump, innan dess var det mest Charles Trenet och Jacques Brel som gick varm under sommaren och det har jag visst skrivit för ett par inlägg sedan, vi är tillbaka i 2008 alltså, lugnande musik som behövdes när jag för första gången på jag vet inte hur många år grät av en bok. Grät och på samma gång var osäker på om jag ville läsa vidare och inte kunde låta bli att läsa en sida till och en och en och bara en till. The Road av Cormac McCarthy. Jag skrev innan det ofrivilliga uppehållet att den var mästerlig och det var den rakt igenom och alla bör läsa den, men den väckte oroliga känslor, fick mig att ligga sömnlös och grubbla och inse att, ja, sån är vår framtid, och det inom kort, kanske inte ens en generation bort, högst två eller tre och vad spelar det då för roll vad vi gör nu. Ekobilar och Greenpeace och sopsortering och inget vatten från Evian längre. Det spelar ju ingen roll. Och gladare kan man ju bli än att hålla på och tänka på sånt, eller hur? Och Silke Scheuermann och hennes Timmen mellan hund och varg och två systrar som älskar varandra och hatar varandra och jag därimellan som gick rakt in i romanen och inte kunde slita mig ur den. Lästes två gånger nästan på raken, när hände det senast? Och jag kan inte förklara det för jag hittar så få faktiska beröringspunkter med mitt liv och mitt psyke. Eller kanske psyket? Är det det? Och i så fall vems? Frågor igen. Men inget man blir direkt glad över. Om det är litteraturens roll, att göra en glad. Eller kulturens roll, för Paradise Now var ju ännu ett dystert inlägg om hur världen går åt helvete men så fruktansvärt bra, en film jag hade dragit mig för eftersom jag trodde den skulle vara schmaltz som amerikanska judar säger åtminstone på film. Men det var den inte, inte i mina ögon. Bara gripande, och jag som inte ens är blödig, om jag inte håller på att bli det. Bara lite mer känslig, närmre mina egna känslor och det är ju bra om än kanske bara effekten av medicin men det är ju bättre än inget. Sover åtminstone bra, så bra jag kan, tack vare mer medicin som jag bara kan tacka C för och som gör att jag inte har vänt på dygnet trots mina fåtaliga arbetstimmar i juli. Juli ja, juni försvann i fotbollens töcken med lite inslag av barndomsminnen modell Langeland och Fåborg och Vallås, lite opera i form av Aida, en besvikelse för övrigt men musiken är ju bra så i andra akten fungerade det bra att fokusera på orkestern och stänga av det andra i rummet och låta tankarna flyga bort någonstans. Vart? Om jag det kunde komma ihåg men jag minns att det var bra, tankarna och dit de for. En ny (gammal) Helle Helle blev det dan efter, den ligger här och väntar på att bli läst, som så många andra böcker, återkommer till det, men jag kan säga att de är lite lättare än The Road, de flesta i alla fall. Helle ja, hon köptes på Arnold Busck och sen fikades det på Fiolstræde, jag och Weekendavisen som var full av svenska nyheter, Mankell och Världens sista roman och tillochmed Högströms bok om Blågult recenserades. Och nåt till, tillräckligt mycket för att jag skulle bli förvånad var det. Skrev ner det i min röda anteckningsbok, tillsammans med några dvd:er jag funderade på att köpa och sen köpte, de kostade mellan 25 och 35 danska så det var inga stora summor det handlade om, bara storfilmer som Atlantic City, San Lorenzo-natten och en till, det står still i huvudet vilken det var. Skrev det sidorna efter ett citat jag kluddade ner på fredagen, från Cronemans recension av Hulken men jag är rädd att skriva ner det här för det kan tolkas som att jag vore suicidal och det är jag inte, inte nu i alla fall. Det kan man knappast vara efter att ha ätit Louisianas silltallrik med en Hof till. Det går inte, det är en himmelsk måltid. Deras Cezanne/Giacometti-utställning var vissen, så såg ni den inte missade ni inget. Läser vidare i min lilla röda att den danska filmen jag såg i Köpenhamn, Det som ingen ved, även den var en besvikelse och sämst var Maria Bonnevie som gjorde en stirrig svenska i klass med svenskan som helt förstörde Per Flys fina Arvet. Så går det när man måste söka pengar i olika nordiska länder och hitta anknytningar till dem. I filmen skulle det till exempel helt omotiverat åkas till Ribersborgs kallbadhus fast då fick vi å andra sidan se Amanda Ooms i trettio sekunder, en insats som höjde filmen en kort stund. Hoppas ett svenskt försök att göra en thriller i dessa FRA-tider går bättre. Men fan trot, Kjell Sundvall eller lär få göra en sån i stället för, säg, Ruben Östlund. Läser att jag kommer att sakna Behrang Safari i MFF men vet ju nu att säsongen redan är körd, det var den innan Toivonen missade straffen mot Sundsvall. O'Learys i Malmö är förresten uselt och där fick jag in en krogrecension i bloggen också, det trodde jag inte. Att jag skulle halka in på sport var väl mer väntat, det är lätt att glida in i fotboll eller annat ofarligt när tankarna inte vill stanna där de är. Det är lugnande men i längden förstås inte så tillfredsställande och EM blev aldrig den fest den var tänkt att bli, i mitt huvud alltså. Eller i min själ? Biroller, novellsamlingen av Ninni Holmqvist, var en fest, en trivsam samling, om man nu kan säga så om ganska otäcka berättelser, speciellt för oss som känner igen oss i diverse skildringar från inte alltid roliga skolgårdar. Och med Biroller är vi nästan tillbaka i nutiden där jag sitter efter att ha sorterat oändliga mängder papper och lagt dem för instoppning i pärmar, ni vet viktiga papper om elen och bostadslånen och CSN och sånt. Efter allt elände på alla boksidor i juni fick jag nog, Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna får alltså vänta lite, nu är det en Rebus som gäller, Dead souls, som låter dyster men som rakt igenom är en fröjd att läsa, den där Ian Rankin vet allt hur man skriver bra deckare. Det enda är förstås att jag åter har fått panik och vill åka till Edinburgh. Klantmartin. Får hoppas på en resa dit nästa år eller så. Nu ska jag ta en kopp kaffe och läsa mer om DI John Rebus och hans äventyr. Var det nån som orkade läsa allt det här? Använde medvetet inga semikolon, för jag är ännu lite osäker på hur de ska användas, valde en massa kommatecken i stället, trots Lynne Truss roliga kommateringsbok Eats, shoots and leaves som jag också läst senaste månaden. Nu blir det kaffe.