Halmstad, den 23 december

Har något svajig tillgång till Internet (stavar fortfarande ordet med stort I), så inläggen kommer i klump, se det som fyra små julklappar.

Nu är det i alla fall dan före dan och vi ska känna julstämning och vara glada och förväntansfulla och bara tycka att allt är så jävla toppen.
Den som ändå tyckte att det var så.
Hur som helst, det är dan före dan och livet i Halmstad börjar ta ut sin rätt. Att "tvingas" umgås med sina föräldrar är förstås en ynnest om man ser det i det stora perspektivet, men vi som behöver göra det tänker oftast inte så, eller hur?
Här klättras det i alla fall på väggarna så tapeterna flyger.
iPoden hjälper ordentligt, men jag har glömt ladda den med nytt material, och den musik jag har fått via USB-stift har jag inte fixat till till 100% än, det görs i kväll hoppas jag. Så tills vidare blir det Buzzcocks, Arcade Fire och Marie Antoinette-soundtracket, bland mycket annat. Inte fy skam det heller.

Köpte Bitterfittan i går, en liten impuls-julklapp till mig själv (ingen kommer nånsin komma på att ge mig den i julklapp, såna släktingar har jag tyvärr inte). Den har jag fått veta att jag måste läsa, så då gör jag det. Efter nyår antagligen...

Heja regeringen!

Johan Staël von Holstein, denne visionär, IT-guru, hjälte och världsförbättrare, ska från årsskiftet sitta i styrelsen för Statens kulturråd.
För att parafrera Jan Lumholdt, som recenserade Good Luck Chuck i Svenskan för några veckor sen (f ö en lysande sågning): Var tionde minut gör regeringen det man precis har ansett vara omöjligt: att göra något ännu värre.
Johan (orkar inte skriva hans jobbiga efternamn stup i ett) tycker enligt en intervju i Svenskan att fler konstnärer borde "vilja leva på sin konst", som om 1. konstnärer inte vill det och 2. konsten går ut på att tjäna pengar. Två uppfattningar Johan helt uppenbart har.
De som har stöd från kulturrådet ska alltså inte räkna med att få det i framtiden. Antagligen undantaget Operan, den får alltid stöd i miljonklassen. Det är ju fin konst att bjuda utländska investerare på.
Dessutom verkar det som att Johan inte ens vet vad Statens kulturråd är eller vad de gör. Men sitta i styrelsen ska han. Bravo, Lena Liljeroth-Adelsohn!

Som Maria Küchen skrev i slutklämmen i sin läsvärda debattartikel i DN i går (som jag tyvärr inte hittar på hemidan):

"Jag vill bara påminna om att Sverige är en nation, inte en lekstuga för nyliberaler som just försöksutsläppts från ekonomiskt skyddade miljöer till verkligheten sådan som konstnärer och andra hårt arbetande småföretagare känner den.
Varken Sveriges regering eller samhället har råd med fler vansinnesutnämningar."

Halmstad, den 22 december

Det är nåt visst med att återvända till sin gamla uppväxtstad. Plötsligt pratar alla den där dialekten som du avskyr.
Plötsligt är du femton igen och dina fötter hittar direkt till den där skivaffärn, som är en klädaffär eller ett billighetsmagasin nu.
Halmstad har nämligen bara en skivaffär kvar. Jackos, Kay's, Pet Sounds (dit jag knappt vågade mig in för alla där var så tuffa) och källaren i Domus – alla är borta och bara Åhléns och "nystartade" Skivlagret är kvar. "Nystartade" för att det öppnade ca 1995.
Åhléns är ju dödfött nuförtiden, sen allt centraliserades. Förr kunde man fynda skivor som halmstadskassörskan trodde var mög och halverat priset på, eftersom ingen köpte dem och hon inte hade hört talas om gruppen. Vi talar om Cure och Pavement och annat avantgardistiskt.
Å andra sidan står Jackos-killen fortfarande i kassan på Skivlagret, med exakt samma hårdrocksfrisyr och exakt samma kläder som då, så det är ändå nostalgi. Eller ilningar längs ryggraden.
Skivlagret har även Per Gessle. Böcker om honom, hans skivor och dvder är alla till salu. Det är inte alla Expressen-, iDag- och Aftonbladet-löp som hänger på väggarna. Däremot den signerade Gyllene Tider-planschen från tidigt 2000-tal som hela bandet har signerat. Den är din för – håll i dig – 10 000 kronor.
Only in Halmstad.

Post Scriptum

På tal om nåt helt annat har jag fortfarande svårt att komma över att jag för någon dag sedan fick in Alain Tanner i ett inlägg.
Enda gången våra vägar har korsats var när Eva af Geijerstam (förträfflig filmrecensent i DN och författare till den utomordentliga boken om Grenoli – som heter just Grenoli) skrev en bok om schweizisk film i allmänhet och Tanner i synnerhet. Det var nån gång ca 1993-4 .
Jag fick den av Göteborg filmfestival och skummade igenom den på två röda innan den för alltid började samla damm i bokhyllan (om nån vill ha den är det bara att ropa Alain Tanner i ett mail). Nåt år senare såg jag två av hans filmer på SVT, två filmer jag bara kommer ihåg som dåliga. Handling? Glöm det. Titel? Ingen aning.
That's it. Men hans namn är insvetsat i hjärnbalken. Dumma hjärnbalk.

Snacket om Grenoli-boken får mig givetvis att komma ihåg Brian Clough-boken jag tipsades om. Nu har jag hittat Jens Littorins artikel i DN om boken, som heter Provided you don't kiss me och är skriven av Duncan Hamilton. Skriv upp och kom ihåg!
Kan bli en bra dubbel tillsammans med den Clough-bok jag äger men inte har läst, The Damned United av David Peace, om Cloughs 44 dagar som manager i Leeds. Det var en fascinerande man, som säkert kommer att få fler böcker skrivna om sig.

Tuff tuff tuff som ett lokomotiv

Sitter och läser Svenska Dagbladet och lusläser givetvis ledarsidan på jakt efter subversiv verksamhet a la DDR, Ulf Adehlson tycker ju att den inte är tillräckligt partitrogen, men hittar inget som skulle platsa i Flamman, men ANYWAY, som Chuck Klosterman skulle skrivit det, så fastnar jag på ett helt uppslag om Paul Simons Graceland, LP:n från 1986. Ganska intressant artikel, som får mig att tycka att det är extra jobbigt att inte vara hemma, då hade jag kunnat ta fram min vinylplatta och sätta på den och se om jag kommer ihåg fler låtar än You can call me Al.

Men jag sitter på ett tåg just nu, mellan Katrineholm och Skövde nånstans, och det är mest därför jag skriver det här, för att berätta att jag bloggar från ett tåg. Som om det skulle vara intressant.
Intressant verkar en ny bok vara, om Brian Clough, som jag blev tipsad om i dag. Återkommer med titel, för min jobbmail verkar ligga nere, åtminstone om man surfar med sega SJ.

Greven av Rom

Lördag 22 december, 20.00 på SVT2: Greven av Rom.

Missa den inte! Dokumentären ska enligt ryktet vara bra, och även om den inte är det är det alltid lika härligt att lyssna till Nils Liedholm.


Lördag 22 december, 20.45 på SVT2: Klacken.

Direkt efter Nisse-filmen kommer en schweizisk (!) dokumentärfilm (varför satte jag ett (!) efter schweizisk förresten, jo för att de aldig har placerat sig på någon som helst filmkarta, Alain Tanner möjligtvis undantagen. Här visar de att jag har rätt.) om att stå på läktaren under fotbollsmatcher.
Johan Croneman skrev i sin tv-krönika (jäpp, letade upp den åt er) att det är en pärla, och jag litar på honom.


Lördag 22 december, 23.05 på SVT2: Underbart är kort

Skulle ni inte vara trötta på tv efter "Klacken" visar samma kanal Tom Alandhs Monica Zetterlund – Underbart är kort lite senare, 23.05. Halvannan timme Monica Z är sällan fel, ej heller halvannan timme Alandh.

Jul-läsning?

Så, vad ska man läsa när man är ledig några dar över julen? Att umgås med släkten håller inte och det enda på schemat i morrn är att gå till Systemet.

Touching from a Distance (förlåt att jag tjatar) ska förstås läsas ut, men det sker eventuellt redan i kväll, och då är det ju enamssa halvtrista dar kvar. Så. Världens sista roman av Daniel Sjölin knökade jag ner, och Språk-tidningen, och Chuck Klostermans Fargo Rock City. Det ska väl räcka, eller?

Gör det inte det har jag lite skumma filmer nerladdade på datorn, får kolla om de håller.
Annars får jag sova som i natt, som en stock. Fast kommande nätter ska jag ta av mig kläderna först, det är ett tips som oftast håller. Men i går bara stöp jag efter att ha ätit lite rester. Hade ju tänkt städa, kan ha varit det som fick mig att slockna...

Incubation

Är helt inne i Touching from a Distance, boken om Ian Curtis, och det är förstås bra. Men det är så mycket som pockar på uppmärksamheten.
Jobbet, och julen, och så alla tidningar som har trillat in genom brevlådan under månaden och som mest bara samlar damm, när ska jag hinna läsa dem?
Offside, med den stora Zlatan-intervjun.
Språk, som jag knappt hinner öppna men som ser så bra ut.
Sight and Sound, som brukar innebära sträckläsning.
Flm (den heter så, Flm), den nya filmtidningen som ärligt talat inte verkar så där jättebra, och som jag drog hem från filmhuset en dag i slutet av november.

Jag tror det kallas för stress. Så jag går och lägger mig nu. Om det inte blir mer av det som förra inlägget handlade om förstås.

Natt-tv, del 2

Glömde ju det fantastiska bantarprogrammet på nian, Biggest Loser. Riktigt riktigt horribelt men förstås helt omöjligt att slita sig ifrån.
Har fått tips om att Invasion ska vara nåt att ha, ska försöka kolla in det. Fast jag hoppas verkligen att det blir tidigast i morgon.

Natt-tv

Uppdrag Mord på nian är ju fantastisk, så klart. House-repriser helt ok, Guardian på trean (?) mystiskt tilltalande, trots sin kasshet, Bondi Block helt avskyvärt. Studio Virtanen från 2006 fascinerande på sitt sätt. Inte bra, inte dåligt, men som en totalt inaktuell pratshow har den en tokrolighet som inte är avsedd. Magnum går ju an, Tredje skiftet gör det inte.

Herregud, vad jag borde gå och lägga mig i stället.

Dr Jekyll & Mr Hyde

Vaknar upp i en dimma. Inte bakfull, inte alls, bara snurrig efter att ha sovit en hel kväll.
TV:n är på och förtexterna rullar och jag faller i trans över namn som Franz Waxman och Cedric Gibbons. Är det sjukt att veta vem dessa herrar var? Eller bara extremt... udda?
Och så "Directed by Victor Fleming", mannen som kallades in att slutföra, eller i alla fall stå som officiell regissör till, Borta med vinden och Trollkarlen från Oz.

Klart man vaknar till och kollar på Dr Jekyll and mr Hyde, och får se Spencer Tracy och Ingrid Bergman och Lana Turner och Donald Crisp spela som de gjorde på den tiden. Och förstås förvånas över att ingen ser att Spence är både Jekyll och Hyde.

Som vanligt anbefaller jag er att läsa boken, av Robert Louis Stevenson förstås. Utspelar sig i Edinburgh, denna ljuvliga stad.
Själv har jag precis inlett läsning av en tidig julklapp jag fick i går: Deborah Curtis Touching from a Distance, Ian Curtis and Joy Division.
Ja, han var ju också något av en Jekyll & Hyde.

Sånt kan man tänka på, mitt i natten, mitt i december.

Conversations with myself

Har de senaste veckorna lyssnat mycket – väldigt mycket – på Bill Evans, den genialiske jazzpianisten. Och eftersom jag bara har två av hans skivor så är det de som har gått i repeat.
Ömsom sentimental, ömsom energisk, instrumental pianojazz, riktigt skönt att lyssna på när man mest bara sitter och funderar.

Men före denna exkursion var det mest Sam Cooke som gällde. Och det är det nu också. Vilken fantastisk röst mannen hade!
Har tidigare tyckt att rösten var ok men låtarna närmast corny och tuggummilätt och därför avfärdat honom. Men gospeln och liveskivorna, wow!
Nån analys blir det inte, bara – wow!

Att jag numera även äger en box med funk/soul från tidigt 70-tal gör inte saken sämre. Gick nonstop i går, med fjärrkontrollen i handen så var fjärde låt kunde hoppas över. När det blev för funkigt blev det lite jobbigt för huvudet.

American kulturgangster

Det var en sån vecka, stress stress stress.
Och när jag äntligen var ledig... var det ganska skönt faktiskt.
Jag hade prickat in en film från Paraguay (!) på Cinemateket, och skulle samtidigt spela in en iransk film på SVT för titt på kvällen.
Så vad händer? Missar tack vare SL (aldrig mitt fel) Paraguay-filmen och inser när jag går en långpromenad istället att videon, den ställde jag ju aldrig.
I stället knallar jag spontant på bio och ser American Gangster, en djupt grabbig och mycket amerikansk film.
För det är ju så mycket lättare att ta till sig Denzel Washingtons "ho ho ho" och skott mot andras huvuden än små iranska filmer som masar sig fram mot ett tragiskt slut, hur mycket bättre de sistnämnda än är. Och då kan jag ändå slå mig själv för bröstet för att jag är så mycket bättre än många andra att se mystiska filmer från länder vi knappt kan placera på kartan. Men vill folk ju hellre se "Idol" än, ja , vad annat som helst, också. Det är sånt jag kan vakna av mitt i natten.

Men American Gangster var det. Ridley Scott är ju en högst ojämn regissör. Hans mästerverk Blade Runner är nyutsläppt på fin dvd och skulle göra sin fin i den belamrade bokhyllan men 1492, GI Jane, Matchstick men och Kingdom of Heaven vill jag knappt medge att jag tog mig igenom (och det gjorde jag inte heller med Kingdom...).
Här går han på halvfat, får till ett par riktigt bra scener, men blinkar lite för mycket åt filmer som Gudfadern (som att Denzels imperium sänks i krossklippning med ett kyrkobesök, alltså tvärtom mot Michael Corleones våldsorgie när dottern döps - och här mycket sämre gjort) och Heat (mötet Denzel-Russell Crowe håller inte Heats De Niro-Pacino-klass om man säger så).
Det som framförallt gjorde mig besviken var det slappa musik-valet, som var helt förutsägbart och man såg hur bolagscheferna hade beordrat fram ett soundtrack som ska sälja som smör med samma gamla soul-klassiker. Eller vad sägs om Across 110th street när svarta gangsters i Harlem gör upp och man sen får följa hur heroinet packas om?
Det trista är ju att att bara rättigheterna till den sönderspelade klassikern antagligen kostade mer än den paraguyanska Paraguayan Hammock och den iranska Klockan 5 på eftermiddagen – tillsammans.

The Better the Devil You Tube

En blogg jag har börjat titta in på allt oftare är Sydsvenskans kulturblogg, mest tack vare Daniel Sandströms inlägg.
När jag i dag scrollade neråt för att kolla om jag missat nåt de senaste veckorna hittade jag en länk till The Mirror, som publicerade en av årets vackraste sågningar. Och såna gillar vi, eller hur? Speciellt när det handlar om England och fotboll.

Filmen med Seinfeld-George håller fortfarande på, har tappat bort mig i handlingen, men bättre har det inte blivit, no sir.

För övrigt finns det en djävul. Annars vet jag inte vem som spelar mig ett spratt.
I jakten på Mirror-länken ovan hamnade jag på Youtube och ett klipp på Eric Clapton och hans, eh, fina "Tears in heaven". Och då låste sig datorjäveln.
Fick lyssna på hela jäkla låten, sen funkade allt igen.
Det är en komplott, jag säger bara det. En komplott.

Hur länkar man sådär fint till ett Youtube-klipp förresten? Det funkar inte, hur jag än gör.

It's the end of the world as we know it...

...and I feel fine.

Kanske.

Men det känns som om tecknen hopar sig i alla fall:

1. Häromdagen skulle jag tända när jag vaknade. Det enda som hände var att lampan trillade ner på kudden, centimetrar från huvet på mig.

2. I DN:s boklördag fick Bokias Gunilla Wall frågan om vilka böcker som kommer att säljas mest under julhandeln och svarade ”familjespel som Trivial Pursuit”.

3. Jag sitter just nu och halvtittar på en praktusel "komedi" med och av Jason Alexander (Seinfeld-George). Passande titel har den också: "Sicken loser".

Nåväl, tills himlen trillar ner ska jag försöka läsa lite vettig litteratur, helst mer ur Doris Lessings "The Golden Notebook", som jag föröker snå åt mig så mycket tid jag kan för att få läsa. Om jag bara hade ork att läsa när jag har lyckats tjuva åt mig tiden också.



Uppdatering om Seinfeld-George-filmen:
Det måste vara en av de sämsta filmer jag har sett. Nånsin. Och det vill inte säga lite.
Dessutom fick jag via imdb veta att den på tyska heter Mein Partner mit der heißen Braut.
Det säger det mesta.
Skål!

När de stora elefanterna dansar

Jag har aldrig varit helt förtjust i Gus van Sants filmer. Jag missade Drugstore Cowboy när den kom (och var sådar imponerad när jag såg den i Lund för tio år sen). Precis som My own private Idaho var den bara för mycket. Och då mest fluff. Det tidiga 90-talets indiefilmkramare älskade sönder den sistnämnda, men trots att jag ville vara en i gänget kunde jag inte se storheten. Kunde inte då och kan inte nu.
Sen blev det för mycket Hollywood. Minns att han var ganska rolig i Berlin 1998 när han pushade tradiga Good Will Hunting, och det var väl där skon klämde: peronen Gus var hundra gånger roligare än regissören van Sant. Sen dess har jag bojkottat filmerna och aldrig ångrat det.

Men det skulle jag ha gjort. Under en dryg vecka har jag nu sett hela van Sants "Dödstrilogi" och är helt förstummad. Gerry (nämnd här tidigare) fegar ur på slutet men är annars lysande.
Last Days går inte att betygsätta, det är en upplevelse snarare än en film om en rockstjärnas (Kurt Cobains) död. Hypnotiskt är bara förnamnet.
Men diamanten är Elephant, Hade det gått hade jag sett om den direkt när eftertexterna slutat, en känsla jag nog inte haft sen jag såg Festen (och den gången gjorde jag just det, gick ut ur biografen Dagmar i Köpenhamn och in igen och köpte biljett till nästa visning).


Det var natulrigtvis lustigt ("lustigt") jag skulle gå och se en dödstrilogi just den här veckan.
Men jag visste ju faktiskt inte att det var en uttalad triolgi, bara att det dog folk i åtminstone de två sista filmerna. Och jag visste inte att alla tre skulle suga tag i mig så, trodde ju faktiskt att de skulle vara mediokra. Men jag har har gått omkring i ett dis sen jag såg Elephant och kan inte avgöra vad som är vad, och om det är bra eller inte. Mina känslor är helt uppfuckade och jag skyller på en amerikansk triologi när jag inte orkar stå upprätt.

Det har antagligen lite med Elephants handling att göra, high school-filmer som är på riktigt har en tendens att få mig att fastna i minnet och känslan av avgrund. Men det var stämningen, bildspelet och i synnerhet ljudspelet (av en Leslie Schatz) som gjorde det.
Jag knockades av att det var så oerhört bra gjort, av känslan jag fick och av det jag såg. För jag kunde bara tolka dödsscenerna som befrielse. För gärningsmännen och för offren.

Snart har van Sants senaste alster, Paranoid Park, premiär. Missa inte den.

Ondskan bor i oss alla

Dagens största nyhet måste väl ändå vara den här:



I min lilla värld är han egentligen mest känd för att han finns i titeln på en samling krönikor av en engelsk jeppe jag köpte på en rea en gång: "Midnight in the garden of Evel Knievel".

För övrigt är jag alergisk mot ordet "legend" om en person. Det heter legendar, pappskallar!