Avspark!

I dag (i dag!) från 14.30: AIK–Kalmar, HBK–Gefle, IFK Norrköping (välkomna tillbaka!)–Djurgårn och Gais–Elfsborg.

Ja, äntligen.
Äntligen ska det sparkas och tjongas, smalbensträffar gå stolpe in, dubbarna träffa hälsenorna på stackars importer som inte vet vad allsvensk fotboll före midsommar betyder och vi galna får äntligen skrika ut all ångest vintern har kommit med.
Och den som vågar påstå att det här inte är kultur, den vet inte vad den snackar om.

De senaste årens allt mer accelererande huliganism har tyvärr fått en del att om inte dölja så åtminstone dra ner på fotbollsfronten. I stället för att hylla kung fotboll blir det beklagande över supporterkulturen och festen ställs nästan in. Och det verkar ibland ske med en lättnadens suck. Som i Mats Olssons En pinne i skogen och Johan Cronemans tv-krönika i dag (som knappt snuddade vid tv:n).
Andra går i upptrampade fotspår och skriver om fotboll som religion, och gör det tydligen ganska bra (Petter Karlssons nya Guds hand).
Men helst ska vi förstås glömma dagens våldsamma fotboll och gå bakåt i tiden, helst till VM i Sverige för 50 år sen, det var ju då Sverige stod på topp i precis alla avseenden. Eller? Det verkar ju så, av böcker (Arne Norlins När folkhemmet fick fotbolls-VM) och tidningstexter och tv-program och vad det nu är att döma.

De tre böckerna ovan är bara exempel på vad som precis har släppts – dagen till ära recenseras de av Mats Gellerfelt i Svenskan i dag – och mer kommer när det vankas EM. En sökning på "fotboll" på adlibris gav 121 träffar, och jag äger en del av dem (det blir nog en text om det ska ni se).

Men böcker i all ära, fotboll ska förstås ses och upplevas. Och från och med i dag kan vi göra det här hemma också. 30 härliga omgångar ska spelas innan MFF står där med Lennart Johanssons pokal.
Livet kan visst vara ganska fint ibland.



Denna text hittas även på glidtacklingen. Tyvärr får ni inte heller där svaret på varför DN har snålat in på en allsvensk bilaga, med en sån besparing biter de sig bara själva i svansen.

Richard Widmark

Det har ju gått några dar, men det måste ändå uppmärksammas, för de är inte många kvar nu, de stora från Hollywoods gyllene era.
Richard Widmark gick ur tiden i veckan.

Den 93-årige skådespelaren räknades aldrig till de riktigt stora. Han fick inte de största rollerna eller de fetaste dollarcheckarna och han fick sällan flickorna på slutet av sina filmer (som oftast antingen innehöll väldigt få flickor eller slutade med att alla dog) men alla vi som älskar film noir har tagit honom till våra hjärtan.

Den febrige, osympatiske figuren som aldig hade ro att stå stilla, smågangstern som hatade allt och alla, ingen spelade dem bättre än Widmark. Bara titlarna på några av hans mest berömda filmer säger en del: Kiss of death, No way out, Panic in the streets...
När Hollywood övergav noir-filmerna flyttade Widmark från storstadens mörkaste hörn till västerns vyer, tyvärr dock ofta i westerns där regissören var gladare i Technicolor än ordentliga manus eller skådespelarregi. Det inbegriper John Wayne och hans spektakel The Alamo, där Widmark mot Waynes uttryckliga önskan fick spela Jim Bowie.

Som Jan Aghed berättar spelade Widmark ofta figurer som stod långt ifrån den verklige Richard. Han stod (med USA-mått) starkt till vänster och dolde sällan sina åsikter. Det är en anledning till att han trots sin biroll i historieböckerna verkligen var en av de stora.
Och även en anledning till att han i John Waynes ögon var allt annat än hyvens. Kollade upp vad som sägs om vår hjälte i Garry Wills intressanta John Wayne. The politics of Celebrity och Lee Servers briljanta Robert Mitchum-biografi Baby, I don't care. Vi kan väl säga att Widmark framstår lite bättre i boken om vännen Mitchum.

Att Jan Aghed i Sydsvenskan berättar relativt långt om Widmark är inte konstigt, Aghed hade länge den svenskättade Widmark som drömintervjuoffer, en dröm som gick i uppfyllelse för 10-12 år sen då han för Sydsvenskan och Filmkonst gjorde en lång intervju. Filmkonst-intervjun lär finnas på ett bibliotek nära dig.
Däremor har det inte sorgligt nog inte stått många ord i DN eller Svenskan, de har bara varsina blänkare från PM och TT Spektra. Här borde Mårten Blomkvist eller Jan Lumholdt göra en insats som anstår en tidning som vill vara stor.

Konsten att läsa och skriva

Hänvisade till Stephen Kings On writing när jag skrev om Erik Helmersons Blixthalka och har sen dess grubblat lite på det där med hjälp-att-skriva-böcker. Jag äger nämligen ett antal, detta trots att jag inte sitter med en skrivbordslåda full med halvfärdiga romaner.
Det är helt enkelt en genre jag gillar att läsa, om de är skrivna av bra författare vill säga. Och jag verkar inte vara ensam, genren upptar hyllmetrar i stora bokhandlar (åtminstone i engelskspråkiga länder) och många många sidor hos internethandlarna.

Jag vet egentligen inte var fascinationen kommer ifrån. På ett sätt vill jag inte veta så mycket om författarna och hur böckerna kom till. Sån information kan ju (för) ofta ställa sig i vägen för läsupplevelsen. Vi kan kalla det Lex Hemingway.
Fast... sen har vi ju det där andra, den där drömmen om att sitta i det där lilla huset med den där vidunderliga utsikten och skriva skriva skriva (och älska och äta god mat och dricka gott vin och gå i bergen och se lagom härjad av livet ut).
Och intresset för det skrivna ordet finns ju, hur det går till att fästa ord på papper och se till att de inte stannar där utan går in i läsarens själ, eller åtminstone hjärta. Fast just det går förstås inte att lära ut.

När jag skriver det här inser jag att böckerna inte står tillsammans i mina bokhyllor, de är utspridda och i vissa fall nästan gömda. Som om jag skämdes för dem. Gör jag det? Och i så fall varför?
Den suddiga bilden ovan föreställer de att-skriva-böcker jag i ett huj kunde hitta i hyllorna och jag har faktiskt läst dem alla, utom V S Naipauls, den hade jag glömt bort att den fanns. Den är ju så tunn att den knappt syns ens (ligger mellan Olof Lagercrantz rödfläckiga Om konsten att läsa och skriva och Screenwriting, manusbibeln när jag pluggade sånt i Köpenhamn.

Bilden ljuger för övrigt inte när den visar lika många filmmanusböcker. Bortsett från att jag är fascinerad och intresserad av manusförfatare och deras kamp skulle jag förstås vilja skriva manus och så berättar de så ofta om livet bakom Hollywoods kulisser. William Goldmans Adventures in the screen trade är Klasikern med stort K och borde läsas av alla som är intresserade av ämnet, men det finns ju massor av bra böcker i kategorin.
Som Monster av John Gregory Dunne (Joan Didions man, han som sörjs i The year of magical Thinking), en tragikomisk höjdare i ämnet om vad som händer med ett manus när det skickas fram och tillbaka i drömfabriken.

Ja, så skulle jag kunna fortsätta och glöden i huvudet som brinner allt starkare när jag skriver och vill skriva ännu mer om böckerna visar ju att jag inte borda gömma undan de här exemplaren.
Det kännns som om det är dags för en stor ommöblering av ganska många hyllmeter text snart. Det ser jag fram emot. Verkligen.

Förresten, om ni inte äger Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva borde ni nästan skämmas och genast springa till en boklåda. Den kommer att ligga i den bokkorg jag ska ge mina kusiner när de går ut gymnasiet för den borde alla få chansen att inspireras av.

Än slank han hit, än slank han dit

Man kanske skulle kunna säga att jag får skylla mig själv, men om jag får säga det tycker jag inte det. Rent objektivt alltså.

Älskar att gå på bio, och de flesta av de bästa biobesöken börjar med att jag bara slinker in i biomörkret nån minut innan filmen börjar. Men jag borde ha vetat att just det är svårt med Zita. Och visst, öppnar dörren fem minuter i sex för att se Import/Export om fem minuter.
Kön är lång och blir inte kortare av att alla verkar tro att de kan småprata med kassörskan efter köpt biljett. För visst är det nästan bara 40-talister i kön.
När det bara är två personer framför mig är klockan 18 men jag lär hinna, filmen börjar ju inte prick sex. Men tanten som ska köpa biljett visar sig vara en östermalmskärring.

Tant: Jag har beställt biljetter.
Kassörska: Jaha, har du betalat för dem i förväg?
T: Nej.
K: Då är de tyvärr sålda, biljetterna måste hämtas 30 minuter före föreställningen, annars säljs de. Och nu är det slutsålt.
T: Nej inte mina, för jag kommer ju nu.
K: Ja, men det är för sent, filmen börjar strax.
T: Men jag kommer ju nu och ska ha dem.
K: Ja, men...
...
Ja, så fortsatte det i två minuter. Sen börjar östermalmskärringen klaga på dålig service och det ena med det tredje. Rätt många i kön suckar högt men hon ger sig aldrig. Och när jag kommer fram säger kassörskan att tyvärr började min film för två minuter sen.

Fick trösta mig med att springa ner till Hedengrens och köpa en fin present som man kan bläddra i samt ett nummer av tidningen The Believer, som fanns på rean. Deras rea är det för övrigt 25% på nu, snart 50%, om nån fortfarande vill köpa reaböcker.
Och efter Hedengrens sprang jag upp till Sture och slank in på Into the wild i stället. Och det ångrar jag då rakt inte. Och ska ni se filmen (det ska ni!) se den på Sture, för de visar en rolig förfilm där 30 personer sjunger Madonnas Like a prayer.

Och nu ska jag lägga mig med Jim Thompson och hans The Killer inside me. Sämre kan man ha det!

Blixthalka

Så. Blixhalka är läst pärm till pärm, men kanske inte helt bearbetad. Det finns kanske lite för mycket av (bokens) Erik i mig för att kunna göra det hux flux, men jag ska försöka.


Stephen King, av jordens alla författare, skrev för några år sedan en bok om skrivandet, On writing (rekommenderas) och en av visdomarna jag bär med mig efter den är att om man måste skriva hur någon säger något har man misslyckats. Därför blev jag orolig när Erik Helmersons bok inleds med

"Ge hit den, annars dödar jag dig."
Lottas röst genom sammanpressade tänder.

Oron fortsatte när det längre ner på första sidan kom meningar som "Den svarta vägen framför oss, som ett kirurgiskt snitt mellan snöfläckarna på vulkanslätten" och "...dimman. En grå rullgradin som dragits ner framför bergen."
Där var jag nära att ge upp.

Vilken tur att jag inte gav vika för övertydliga tänder och övermättade metaforer. Vilken tur att DN:s, Svenskans och i viss mån Bokhorans ganska negativa omdömen inte fick förekomma en läsning som då kanske inte hade blivit av.
För efter de första trevande sidorna flyter det på, det blir en bladvändare och de magsura invändningarna försvinner.
Berättelsen om Erik och Lotta och Island och hur det är att bli vuxen på två helt olika sätt griper tag i mig. Jag kan (alltför) väl identifiera mig med Erik, delar många av hans erfarenheter och faktiskt även till vissa delar en vänskap som den han och Lotta har. Ju längre de färdas på Islands väg nummer 1 desto djupare kommer jag in i mig själv, och det är väl ett tecken på att en författare har lyckats?
Kritikerna ovan skjuter in sig på icke trovärdig vänskap, dialog som inte skulle komma ur verklighetens Erik och Lotta, i synnerhet inte ur Lotta tydligen. Men i min värld är det en trovärdig vänskap och kärlek. Och dialogen, den är väldigt bra skriven. Mitt i prick, precis som de små detaljerna runt de två i centrum.

Förutom de något tunga metaforerna, som kommer lite för ofta, är det egentligen bara en sak som stör. Det är Island. De första hundra sidorna längtar jag dit och sväljer varenda beskrivning av minsta by, jökul eller svårstavade namn. Längtan att få se det där i verkligheten försvinner aldrig, men det blir lite för mycket av det goda. När till och med Erik och Lotta i slutet tycker att allt det vackra ser likadant ut kan läsaren bara nicka instämmande, det har blivit några enastående vackra vyer och piskande atlantvindar för mycket.
För att det inte ska störa berättelsen om de två vännerna blir det tyvärr att jag skummar Islands natur sista fjärdedelen. Jag har ju redan överbevisats om att jag vill åka dit.
För det är ju Lotta och Eriks berättelse som är kärnan, och den hade jag inte velat vara utan.

Boknörd

Hittade, på Läsdagboken, en länk till hur boknördig man är. Trodde nog på högre procentsats faktiskt.

Liket lever

Börjar vakna till liv efter en påskhelg utan stimulans. Fredag till tisdag bestod den andliga lekamen av ett stort antal avsnitt av
Brottskod: Försvunnen
En ifylld lucka i filmkanonen (Five easy pieces)
50 sidor i Blixthalka (återkommer om den i morrn, men vill bara snabbt säga att ni inte ska lita på recensionerna i SvD och DN)
DN:s söndagskorsord (nästan färdiglöst)
och den infantilt dåliga filmen Så som i himmelen, enbart sedd för att min mor mer eller mindre tvingade mig till att se spektaklet. Dess uselhet fick delvis sin förklaring under eftertexterna. Ola Olsson hade varit med och putsat på manuset, denne Olsson som förstört så mycket av svensk tv-dramatik, har inte han pensionerats än?

Zombie-status

Det går ju att skylla på allt möjligt.
Jobbvecka, och en riktigt jobbig sådan. Självrannsakan. En trötthet som på sin höjd har tillåtit slötittande på tv. Påsk.
Och så vidare, och så vidare. Och samtidigt har jag i periferin noterat massor av saker, bearbetat dem och på något sätt formulerat tankar som inte fått spridas.

Men nu är det slut på ynket.

Och självklart var det Stig Larsson som väckte mig. Slözappandet hamnade på en Virtanen-repris där Stig Larsson satt. Han fick frågor men inte tid att svara (det var ju tv) men en sak sa han som fick mig att deppa: "Nej nej nej, jag vill regissera" var svaret på frågan om det skulle komma någon ny roman snart. Stig ska regissera och skriva något manus.
Typiskt.

Ska hasa iväg till nåt antikvariat och hitta ett ex av Autisterna. Måste äga den. Och så hoppas jag att någonstans hitta en VHS med Kaninmannen (som jag starkt ogillade när det begav sig, antagligen 1992, då SVT visade den). På dvd lär den väl inte finnas.

Not for all tastes

Surfade runt lite och trillade in på en blogg jag kommer att följa med ena ögat, eller musknappen om man så vill.
Maela heter den och underrubriken Populärkultur orsakar cancer säger kanske en del, vilken del vet jag dock inte. Han (???, följer här bara mina stereotypa könsfördomar) skriver om subkulturer som jag inte alls följer: serietidningar, Lost, Hulken och sånt. Men med en avslappnad stil som ber oss läsare att flyga och fara.
Den är, som amerikanska kritiker brukar säga om europeiska filmer, not for all tastes.

Hello my Lovely

DN:s Boklördag igen och naturligtvis ännu en bok man bara måste läsa.
Mårten Blomkvist – DN:s expert på just den här sortens LA-, Hollywood-, gamla idoler-böcker – skriver om The Long Embrace, Judith Freemans bok om Raymond Chandler. Eller snarare Cissy Chandler, författarens fru och helt uppenbart även hans musa. Eller kanske om deras Los Angeles, som på sitt sätt också var Chandlers musa. Och äkta maka.
Allt hänger ju samman.

Blir sugen på att kliva tre meter till vänster och ta en av Chandlers deckare med mig till sängen för sträckläsning. På sätt och vis synd att jag redan har plockat ut nästa deckare ur samma hylla: The Killer inside me av Jim Thompson. Samma klassiska nedskalade prosa, hårdkokt och skickligt ända ut i de nikotingula fingerspetsarna, om än inte lika hyllat i finkulturen. Men det kommer, jag lovar.
The Killer inside me kom i januari på svenska, en översättning som dröjde mer än 50 skamliga år. Men det är förstås på original den ska läsas.

Men först ska Blixthalka läsas ut, det bör ske i dag.


PS 1. Boklördag har även en liten intervju med Sara Villius, om hennes bok Sex. Den har jag redan lockats till på annan plats, vill passa på att rekommendera hennes lilla pärla Nej, det är en snöklump, som jag köpte på jobbet en gång. En pärla, som sagt.
Den är enligt bokus "Definitivt slut", och jag hittar den ingen annanstans heller. Men leta i antikvariaten, alltid finns det nån sur gubbe (surgubbe) som inte har gillat den. Eller, om ni ber snällt, låna den av mig.


PS 2. Försökte hitta Mårten Blomkvists text på dn.se. Jag vill ogärna tro att det handlar om snobbism, men varför finns den inte utlagd? Majakovskij, Brøgger, von Zweigbergk och boklistan - alla från dagens Boklördag - finns där ju. Vill Mårten B ha för mycket betalt för webbpublicering? Har de inte hunnit ännu? Eller platsar inte Chandler?

Filter

För tio minuter sedan, om ens det, landade den nya magasinet Filter på hallgolvet. Springer dit, river upp plasten, skummar Mattias Göranssons välkomstbrev och ger mig hän. Folkskygg som jag är var jag ju inte på releasepartyt i går.

Det är självklart alldeles för tidigt att recensera Filter, men någrar observationer kan man ju komma med, en del av dem får säkert revideras inom några timmar eller dagar.
Omslaget: Den är snygg, jag gillar den gula badankan som kommer att dra blickarna till sig, om än kanske inte sälja så många tusen exemplar i handlarna. Däremot gillar jag inte att den största texten ovanför loggan är "Jag såg ut som Thorsten Flinck". Är det någon jag inte vill läsa om är det TK, eller folk som refererar till honom.
Börjar snabbläddra och det tar i alla fall fem sekunder innan hjärnan inser att det inte finns några fotbollsreportage här. Filter ser nämligen väldigt mycket ut som sin systertidning Offside. Typografiskt skiljer det sig, men upplägget är snarlikt, med ensidesintervjuer i början, längre reportage med snyga bilder sen, för att såklart avsluta med recensionerna. Men i stället för van Basten är det Guide Michelin, Kerstin Ekman, plast och – tyvärr – Henrik Schffert, ännu en person jag inte är helt säker på att den tilltänkta läsekretsen vill läsa mer om.

Nu är det ju så mycket enklare att såga (en artikel om att svenska indiestjärnor hörs i The O.C.? I april 2008?) än att hylla (Wasamiljonären! Miniintervjun med motdemonstranten från Båstadskravallerna 1968!), och tyvärr är det det negativa som hittar fram först. Som att redaktörerna inte vågar lita på sin sin produkt och gå hela vägen utan måste ha med Schyffert och Flinck (som bara nämns i ett citat dock).
För grejen är ju att de borde lita på sin produkt, och på den kanske lilla men ändå trogna läsekrets de kan nå. Jag känner när jag bläddrar igenom tidningen att det här vill jag läsa, och det! Och det, och det, och det... Det är snyggt och ser spännande ut.
Enda risken är väl att Filter lämnar samma känsla av "Borde läsa, vill läsa men hinner inte" som Offside gör. Hoppas det.

Nu ska jag läsa om Wasamiljonären. Ni kan läsa Vassa Eggens intervju med Mattias Göransson här.

Dagens boktips

"Det faktum att den klassiska versionen av Gilgamesheposet
kallas 'standardversionen' innebär mer än bara att denna
form av texten var 'standardiserad' och spridd. Namnet
berättar också för oss vilken typ av akkadiska texten är
skriven på, nämligen den dialekt som med ett ganska
opoetiskt namn kallas 'standardbabyloniska'."

Låster det intressant? Det är det. Grymt fascinerande och, om man är lika pervers som jag, roligt.
Citatet var det första jag hittade när jag på måfå slog upp I döda språks sällskap för att hitta något att citera. För den är så hela boken igenom. Tror jag, har bara kommit en 110 sidor in. Ola Wikander – född 1981 och en sådär äckligt smart unge som lärde sig grekiska, latin, gotiska osv som tonåring – går igenom elva utdöda språk, och jag vill bara lära mig mer och mer och har kommit till stadiet där jag inte vill att tunnelbanan ska ha kommit till rätt station ännu.

Falköga

De senaste dagarna har vi fått veta allt och lite till om New Yorks guvernör Eliot Spitzer, en man ingen i Sverige hade hört talas om för tio dagar sedan. Och i går fick vi som såg Aktuellt veta att dagens viktigaste nyhet var att han nu avgår.
Exakt varför han avgår får ni googla fram.
Exakt varför Aktuellt och alla andra drar fram Spitzer som huvudnyhet får nu fundera på. Jag kan komma på många svar, nästan alla lika obehagliga och sorgliga. Sorgligast av allt vore om New Yorks guvernörs vara eller icke vara faktiskt är viktigt för oss, som i att oljepriset eller räntorna då skjuter i höjden ordentligt. I så fall blir jag rädd på riktigt. Eller är jag bara naiv?


En helt annan sak är att ni måste bänka er framför tv:n i kväll. 22.25 på tvåan. Kes – falken, en av de bästa filmer om barn som har gjorts. En av de bästa filmer som har gjorts, punkt. Ken Loach i sitt esse, och producerat av Tony Garnett, som faktiskt även producerade This Life. Det är mer realism, svordomar och tårar än Disney-saga alltså. Fram med näsdukarna!

Livet kan börja

"Out there is chaos."

Så har man avnjutit det första avsnittet av Livet kan börja, This Life, för första gången borde det vara, för minnet säger att jag inte upptäckte serien förrän ett tag in i första säsongen när det begav sig, 1997.
Och visst skrattar man, och minns sitt 90-tal, som såg ut så fast ändå inte alls naturligtvis. Men Oasis var där, och Sharp sponsrade Man United och Diana levde och Miles och Anna bråkade precis som vissa korridorskamrater. Och... förmodligen är det helt omöjligt att se i dag om man inte såg det då. Som när pappa tjatar om fotbolls-VM 1958 ungefär.

Men visst är det sorgligt också, att se dem där på rad och veta att tio år senare så är de borta ur rutan. Milly har hamnat i långköraren The Bill (som man tydligen kan fastna för, uselheten till trots...), Egg hade en liten roll i Love, Actually, Anna blev ansikte för en make-up-tillverkare och försvann sen helt, Warren blev DS Ben Jones (Barnabys tredje sidekick) i Morden i Midsomer. Bara Jack Davenport, Miles alltså, har synts lite mer, först i Couplings, sen i alla tre Pirates of the Caribbean-filmerna.

Men det ska inte förta glädjen av att se This Life igen. Och på lördag visar SVT This Life +10, tv-filmen om vad som hände sen. Den lär vara rätt kass, men visst måste man titta.

Kommer ni ihåg den svenska serien Spung förresten? Det känns som om serierna har mer och mer gemensamt, den ende av skådisarna där jag har sett på sistone är han i ICA-reklamen.

Red Road

Däckades i går.
Jag trodde visserligen att Red Road skulle vara bra, men SÅ bra, det hade jag inte vågat hoppas på.
Den i grunden ganska enkla berättelsen om Jackie (en fantastisk Kate Dickie, som verkar vara allt annat än publicitetshungrig), som söker hämnd för något jag inte ska gå in på, är briljant berättad.
Det är mycket övervakningskameror, vackert lju och fint kameraarbete. Det är mycket snyggt klippt och subtilt slugt regisserat. Och vackert. Men den stora styrkan är att filmen vågar lita på åskådarens intelligens och Kate Dickies skådespel. Eller, hennes och de andras för en sån som Tony Curran (Lenny i This Life - en koppling till morgondagen) är också lysande.
Man får dessutom alla anledning att fundera på hämnden som könsspel. För en man hade knappast kunnats sättas i Jackies roll. Det här är inte en Ms.45, där kvinnan enkelt ("enkelt") tar mannens plats som Hämnaren.

Regissören bakom mästerverket är Andrea Arnold, som debuterade med Red Road. Man undrar vad som ska komma från en sån debutant i framtiden.
Andrea Arnold visar dessutom att Storbritannien bland alla sina framtidslöften har har flera unga kvinnliga regissörer, som Lynne Ramsay (Ratcatcher, Morvern Callar) och Amma Asante (A Way of Life). Storbritannien förresten, de tre ovan kommer från Skottland och Wales, jag vill ogärna tro att min hyllning beror på just det skotska, eller att det spelar in i att varken Arnold, Ramsay eller Asante har regisserat något sedan de filmer jag just har nämnt. Symptomatiskt kanske och definitivt tragiskt.

Om någon vill fira internationella kvinnodagen med att se en film finns det få filmer som passar bättre än Red Road.

Meddelas endast på detta sätt

1. Om man lyckas dra ner sänglampan som hänger ovanför huvudet blir det med ens svårare att ligga i sängen att läsa.

2. Om man lyckas sänka sina iPod-hörlurar i en kopp full med kaffe kan man fortfarande använda dem, men volymen blir väldigt låg. Och kaffet får man byta ut.

Friend or Foe?

Jobbvecka och det blir inte tid för mycket annat än jobb och sömn. När jag trillar hem blir det mest usel natt-tv, den här veckan Kanal 9 och i tur och ordning Uppdrag Mord, Besserwisser och The Bill. Lysande deckare, lagom skoj frågesport och praktusel polisserie. Och nu är jag förstås hooked på The Bill, en slags Coronation Street på en polisstation.

Men så i natt slutar Besserwisser och när jag ska till att få min fix så börjar ett byggarprogram om två knäppskallar i Edinburgh. Mer behövs inte för att jag ska börja längta dit nåt enormt.
Hade jag inte redan sett den (i Edinburgh förstås) hade jag kunnat stilla längtan med ett biobesök och Hallam Foe. Jag blev störtkär i den, men vet inte om det beror på min kärlek till staden eller på att filmen verkligen var underbar.
Kanske inte ett nödvändigt biobesök men ett tips ni kan ha med er till en kulen oktoberkväll i videobutiken. DN:s Eva af Geijerstam sågade och Svenskan hyllade, men Malena Jansson tror tydligen att filmen utspelar sig i London vilket förstås är en skandal i sig.

Nu är det bara ett jobbpass kvar, sen kan jag lägga mig i soffan och bara läsa och lyssna på regnet mot rutan! Tills vidare bjussar jag på några egna bilder från underbara Edinburgh.

PS. Om någon blev orolig för min hälsa så visade det sig att The Bill kom efter buggarprogrammet. Quel bonheur!

Poesi i Götgatsbacken

Det är ju attans att man är så nyfiken. Tog en lång promenad på väg till jobbet och fann mig plötsligt utanför Söderbokhandeln på Götgatan. Hade ju inte tänkt att köpa nåt men så hade de en trave av Jag är en grön bänk i Paris på ett bord på trottoaren. Och Kerstin Thorvall vill jag läsa mer av. Och ska jag läsa poesi ska det vara i den form Thorvall bjuder på. Och vem är väl jag att trotsa gudarnas uppenbara signaler?

Märker att jag är lite lite sen till jobbet, men det finns verkligen inte många saker som slår att gå omkring i en mysig boklåda, så inte kunde jag motstå frestelsen. Och snart fick Kerstin Thorvall sällskap av Ninni Holmqvist och Enhet. Var på väg att köpa den redan för några veckor sedan, men då blev det Silverfisken i stället. Det var ett köp jag inte har ångrat men allteftersom Lisa har tjatat om Enhet har jag blivit mer och mer nyfiken.
Av rena farten blev två tre när en etymologisk ordbok slank med också.

När jag kom ut var jag ovanligt lugn i själen och med rocken på men inte knäppt, halsduken slappt fladdrande och böckerna i en påse under armen på ett sätt doktoranderna alltid hade på Allhelgonabacken kände jag mig extremt kulturell när jag släntrade nerför Götgatsbacken. Det var bara några Gauloises och baskern som fattades.
Blev knappt 20 minuter sen till jobbet och skuldkänslorna över att J skulle få ta över lite av mitt jobb försökte jag muta bort med att bjuda på en finkaffe från caféet i gatuplanet. Den planen lyckades den med, hon blev glad.

Inte drunknad än

Kämpar med Vi, de druknede. Det kommer att ta tid, det är många sidor att ta sig igenom och det går inte alltid så snabbt. Får ju skylla mig själv att jag läser på danska men å andra sidan njuter jag mer. Och ärligt talat vet jag inte om jag skulle orka läsa klart den på svenska.

Men kämpar är ändå fel ord. För det är bra. Belive the hype!

DN-chock

Det är inte varje morgon man blir stum* av pur förvåning. Speciellt inte av DN:s förstasida. Och det är sannerligen inte varje söndag man slänger sig över tidningens söndagsbilaga.
Men i dag hände det.
Dagens dragarbild föreställer Katrine Kielos som står och gullar med en dvd. Eftersom KK inte är en person jag bryr mig särskilt mycket om (jag kände inte ens igen henne, fick leta i bildtexten) var det förstås dvd:n som fick mig att tappa fattningen: The Red Shoes (De röda skorna) av Michael Powell och Emeric Pressburger. Det vill säga min absoluta favoritfilm. Som jag har gråtit många liter till och som jag sätter på när jag bara vill njuta eller kanske bara behöver gråta.
Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om filmen här och nu, men jag är som sagt stum. Verkligen helt förbluffad. Så jag nöjer mig med Kielos ord om filmen, som kanske inte beskriver mina stora upplevelser, men ändå.

"'De röda skorna' är en brittisk dansfilm som jag grät floder till när jag var liten. Den handlar om en ung begåvad dansös som blir förälskad i en dirigent, och det blir omöjligt för henne att förena sin egen konstnärliga utveckling med kärleken. Filmen ger en bild av hur annorlunda det är för en kvinna att vara människa än för en man. Det var en sorglig insikt."


* Eftersom jag en normal dag knappt yttrar tio ord före klockan tio är "stum" en dum metafor, men ni fattar.


Noterar även en underlig notis i dagens kulturdel. Den observerar att en kvartett européer regisserar varsin Hollywoodfilm just nu och så kommer meningen "Till skillnad från förr hamnar utländska regissörer inte automatiskt i art house-facket i dag utan går ofta direkt till storbudgetfilmerna." Eh, ursäkta, men är det något Hollywood alltid har varit bra på så är det att plocka de europeiska russinen till sina spektakel, och har gjort så sen, ja, Chaplin.
Det är en helt intetsägande notis, helt inaktuell och har inget allmänvärde. Hur kan en sån släppas igenom? Symptomatiskt nog är den signerad "DN".

Cormac

Boklördag i DN igen och jag skummar förbi en DN-skribent som blivit deckarförfattare (zzzzzz) och tyvärr tyvärr ett uppslag om J M G Le Clézio. Den senare artikeln får ligga och mucka med mitt dåliga samvete innan den tas i ett svep om en månad eller så.

Kan däremot inte hålla mig ifrån uppslaget om Cormac McCarthy. Förstås.
Och det har ingenting att göra med att No country for old Men fick en massa Oscars i måndags. Mer för att jag älskade hans gränstrilogi, åtminstone de två första delarna All the pretty Horses och The Crossing, del tre om John Grady Cole (Cities on the Plain) har jag inte läst än.

När jag läser Thomas Anderbergs text inser jag att han träffar rätt. Han hittar inte bara tonen hos Cormac McCarthy, han hittar tonen hos läsaren. Jag ser något som har legat och pyrt inom mig sen jag hörde talas om Coens film. Jag vill inte att han ska bli exploaterad! Jag vill inte hitta Cormac i var mans hand på tunnelbanan!
Visst har jag pushat boken för några tveksamma vänner, men precis som Anderberg skriver: "...länge var McCarthy en doldis, beundrad av ett fåtal som inte gjorde större väsen av sitt fynd och dessutom respekterade den skygghet som författaren gjort till princip."
Jag inser att när jag väl fick tag på All the pretty Horses cirka 1996 så var beundrarskaran redan stor, men principen finns där. När den boken blev film darrade jag till, när den floppade blev jag nästan glad. (Matt Damon skulle aldrig få bli Coles ansikte för mig, så jag har inte sett filmen jag heller.)
Det här är förstås väldigt elitistiskt, och inget jag är särskilt stolt över. Det är heller inga känslor jag kan erinra mig om att jag skulle ha för någon annan författare (tvärtom, jag älskar att låna ut mina böcker). Det måste vara något med där att fly, köra bil, rida i ut i det fria, och göra det i ett kargt vackert språk.

Cormac McCarthy är inte en författare som alla kommer att gilla (och man ska inte ha dåligt samvete för att man inte gör det Gusti). Hans kvinnor är, om de ens finns där, inte bra tecknade och definitivt inte bra människor. Han idylliserar västern och Mannen Som Rider In i Solnedgången och klarar alla strapatser, och gör det på egen hand. Författaren har ett språk med många glosor du inte kan (inte jag heller). Men ändå är det inte "macho".
Läs själva, eller gör det inte. Men läs åtminstone texten i dagens DN innan ni bestämmer er.

För övrigt kunde den som hade ögonen med sig se att den folkskygge Cormac satt på Oscarsgalan och log med sin son när filmen vann för bästa manus och film.


Tillägg: Att köpa Cormac McCarthy.
* Åtminstone i onsdags fanns No country for old Men i en fin hardback på Hedengrens för 98 kronor. Gör som jag och köp dig ett exemplar!
* Det är dock 80 kronor mer än vad jag en gång betalade för All the pretty Horses. Ser när jag plockar fram den att boken alltså köptes för ynka 20 kronor. Danska sådana, för den inhandlades på en av mina favoritboklådor, på Fiolstræde i Köpenhamn, där man kan ta sig en Grøn en medan man bestämmer sig för vilka böcker som ska få följa med (se där, ännu en detalj som bara kan alienera en förströdd läsare).