America de Sud

Just nu kan man på svt se en av de sämsta filmer jag har sett på evigheter, La Virgen de los Sicarios eller Mördarnas jungfru på svenska. Den är förhoppningsvis slut när du läser det här, men poängen med att nämna den (och anledningen till att jag överhuvudtaget började titta) är att det är en colombiansk film.

För det sydamerikanska dåliga samvetet har länge legat och pyrt inom mig. Det började med någon hajpad bok tidigt i fjol (och som jag helt har glömt bort vilken det var), fortsatte med Ernesto Sabato och Jose Luis Borges och hans Fiktioner (som jag skrev om redan här) och kulminerade för snart två veckor sen och DN:s uppslag om "Trollkarlen Cortázar".

Världen dräller av författare man önskar man läst, men Sydamerika är sällsynt välrepresenterat på den listan. Allende och Neruda har jag aldrigt kännt nåt sug att läsa men av Gabriel García Márquez har jag bara läst Krönika om ett förebådat dödsfall. Inte ens Hundra år av ensamhet är läst, trots att den stått i bokhyllan sen den snoddes ur föräldrahemmets bokhylla ca 1994. Och Mario Vargas Llosa, honom vill jag verkligen läsa.
Och Borges Fiktioner. Just det, har ännu inte tagit mig igenom den, skyller på att det inte är en bok man sträckläser på ett dygn. Eller 200, tydligen.

Och så då Julio Cortázar. Läste DN-hyllningen och insåg att jag vill ta mig an honom. Smet in på Hedengrens någon dag senare och tittade på de två böcker jag hittade, Samlade noveller och Hoppa hage, två luntor som var lika tjocka som de var vackra. Insåg att Cortázar kommer att gnaga på mitt samvete länge än.

Men varför läser jag dem inte, sydamerikanerna? För att vi inte uppmärksammar dem på samma sätt som de anglosaxiska författarna? För att det är så få som översätts?
Naturligtvis. Men också för att jag är en så utpräglad anglofil, tar diskbänksrealister till mitt hjärta och slänger bort surrealistisk, burlesk, övernaturlig och frodig litteratur så fort jag kan. Ge mig en ensam långdistanslöpare, en svårmodig Rebus eller ett nygift par på Chesil Beach. Men ge mig inga änglar eller mustiga familjefejder.
Och detta trots att jag så starkt älskar Nedstörtad ängel.

Att man ska vara så inskränkt.


Merläsning:
Filmen Mördarnas jungfru var regisserad av Barbet Schroeder, en regissör med minst sagt spretig filomgrafi. Själv hörde jag talas om honom i samband med Barfly och Mysteriet von Bülow. Sen har jag sett att han poppat upp som regissör till tvivelaktiga Ensam kvinna söker… och Sandra Bullock-thrillern Murder by Numbers.
Jaha. Och?
Jo, det visar sig på imdb att killen producerat Fassbinder och ett antal Eric Rohmer-filmer (bland annat Ma nuit chez Maud). Han har gjort en dokumentär om Idi Amin och skådespelat i allt från Snuten i Hollywood III till Godards Les Carabiniers från 1963. Att han år 2000 filmade i Colombia beror antagligen på att schweizaren växte upp i Medellin(!). Senaste alstret var den i vintras bioaktuella dokumentären Terrorns advokat. Den skulle man nog sett.
Dessutom var han alltså schweizare. Och jag som för inte så länge sen totalsågade schweizisk film. What goes around comes around.