Slas och Helle, Helle och Slas

Har läst två böcker i veckan, en på väg till och från jobb, en hemma i stugan när det var sängdags. Och det var två helt olika läsupplevelser, minst sagt.
Helle Helle och hennes Rødby-Puttgarden har jag nämnt tidigare, och den blev jag lycklig av att läsa. Inte glad, för den är ganska dyster, men lycklig för att den var så ömsint och för att den gav liv åt så marginaliserade figurer. Lycklig för att ett så fint – men enkelt – språk kunde samsas med berättelsen till en helhet som i huvudet växer sig starkare och starkare.

Den andra boken var Vägen till brevlådan av Stig Claesson, Slas alltså (jag skrev bestämt en annan, felaktig, titel i ett tidigare inlägg). Har så länge velat läsa honom och kanske är det dumt, kanske gav det för stora förhoppningar.
Kanske är det berättarstilen – som åtminstone här var upptagen med naturen och skildringar av hur allt såg ut – som tog emot. När folk berömmer Slas pratas det så mycket om hur fint han beskriver Sverige, och det är just det. Han beskriver, visar upp, låter oss gå i granskogen vi alla vet hur den ser ut. Låter oss – underförstått och genom sina karaktärer – veta hur mycket vi ska älska Den Svenska Naturen.
Och människan i den. Den utdöende rasen.
Han (för det är väldigt många "han") som lever där. Vi vet vad han gör och får inblickar i varför. Men han blir aldrig så levande som Jane hela tiden är i Rødby-Puttgarden. Just för att vi vet så lite om henne.
Är jag för otålig? Kanske. Det är stycken som visst kan ge färg i en bok. Men inte på sida efter sida. Det blir lätt för mycket Sjön ligger blank. Vattnet är lågt. Näckrosorna blommar invid land.

En annan sak är kvinnorna. De är där som objekt eller närmast onödigt ont. Någon man faller för eller har nytta av, eller, helst, som fasta inventarier.
Det slog mig när jag såg den omhuldade Vem älskar Yngve Frej?. Jag tyckte om filmen, men efterhand har jag blivit osäker på om jag verkligen gjorde det eller bara tyckte om tanken på den. Eller kanske tvingade mig själv att gilla den. Inför filmen skrev DN om den, det kan ha varit Leif Zern, och påpekade att Elna (den gamla kvinnan, syster till skomakaren) ständigt stod i köket och var sysselsatt vid spisen.
Jag spanade efter det, och visst var det så.
Och det är väl ok? För det var (är) ju så det var för tusentals kvinnor i den generationen (och alla andra). De stod vid spisen. Och det beskriver Slas.
Men bara för att det var så betyder ju inte det att Elna inte kan få säga något, ta del av historien (i dubbel mening) och vara en människa av kött och blod.
Vi fick ju veta mer om Yngve Frej (död sen 70 år och egentligen oväsentlig i berättelsen) än om Elna. Jämför med mamman i Bitterfittan, en släkting till Elna som åtminstone får leva på några sidor i en bok.

Jag läste aldrig ut Vägen till brevlådan. Tyvärr.

Nu blir det Nicole Krauss debut Man walks into a Room på tunnelbanan och Daniel Sjölin och hans Världens sista roman här hemma.