It's Showtime, folks!

Vi har ju matats med den så kvalitetsstämplade etiketten "HBO-serie" i ganska många år nu.
Det har varit Sopranos hit, Six Feet Under dit, Curb Your Enthusiasm ("Simma lugnt, Larry" är det väl verkligen ingen som säger va?), Entourage, The Wire och den serie som åtminstone i Sverige väl startade ädschbiiaouandet – Sex and the City.
Bra - i vissa fall makalöst bra –serier allihopa, och snart kommer vi ("vi" betyder här och hela texten igenom "vi som inte jagar bittorrents över nätet och/eller har dyra betalkanaler") åka på det igen, med Tell me you love me och John from Cincinnati.

Men har ni hört folk snacka om Showtime-serier i samma anda? Eller hört någon snacka om Showtime överhuvudtaget? Eller AMC för den delen?
Knappast va?
Det beror ju förstås på att denna amerikanska tv-kanal och produktionsbolag är lite av HBO:s fattiga kusin i USA, ungefär som Canal Plus och TV1000 här hemma, och inte har hivat iväg fantastiska serier i samma takt. Och på att de inte har ingått avtal med Canal Plus och därför gått miste om kanalens fantastiska pr-folk (ja, de mutar mig. Med ett julbord varje år.).

I det som överallt beskrivs som tv-mediets seger över filmen och att Hollywoods stjärnor numera gärna syns i serier lika mycket som på film (ja, det här är ingen nyhet, det har varit så ganska länge nu men svenska medier är ju inte alltid vindsnabba) har HBO här hemma fått representera hela den nya vågen.
I januari har vi äntligen fått se flera av de andra serierna, de som gör att man garanterat kommer att få läsa om en "explosion" eller "trend" i en tidning nära dig snart*. För efter L Word, Weeds och Fat Actress (tre roliga serier med kvinnor i huvudrollerna, kan ni nämna tre till sådär på rak arm?) kommer det mera.
Höstens näst bästa amerikanska serie Dexter var tjuvstarten, sen kom på en gång Californication på torsdagar (tv4) och Brotherhood på fredagar (svt). Och på onsdag ersätter svt höstens bästa amerikanska serie Studio 60 on the Sunset Strip med The Tudors, om den unge Henrik VIII och hans kvinnor (och politik förstås), en serie som väl ska vara Showtimes svar på HBO:s Rome antar jag.

Hade inte tänkt bli fast i nån ny serie nu, men blev direkt charmad av Californication och på nåt sätt även av Brotherhood, den senares två enormt trista huvudrollsinnehavare till trots. Kanske upptäckte även producenterna att såväl titelns bröder som skurken Moe var trista som sågspån (säger man så?) och la oväntat mycket fokus på Eileen (Annabeth Gish), den ene broderns fru, den i särklass starkaste karaktären, som får mer och mer utrymme redan efter tre avsnitt. Vågat är ett för starkt ord men överraskande och kul är det.
Vilket även kan sägas om att David Duchovnys Hank inte stjäl hela Californication-showen, vilket jag hade befarat. Det är faktiskt inte bara endimensionella plywoodskivor han erövrar.

Men det är alltså inte bara Showtime som anfaller oss. AMC kommer också. När jag bodde i USA 1993 fick jag en filmutbildning motsvarande 20 poäng genom AMC. De visade då gamla Hollywood-filmer dygnet runt (tänk TMC med kvalitet och variation) och hade dessutom amerikansk tv:s då roligaste programpresentatör, en äldre man som visste mer om film än dde flesta och självaste Martin Scorsese offentligt hyllade som sin idol.
I dag producerar de även egna serier, som Mad Men, vilken sedan några veckor kan ses på torsdagar i Kanal 9 – den kanalkrockar med Californication men repriseras på söndagar).
Mad Men handlar om 50-talets Madison Avenue och dess reklamare. Väldigt välgjort och återigen fängslande. Har du missat upptakten har du tidningarnas tv-sidor som inte uppmärksammar Kanal 9 att skylla på, men du borde likförbannat gräma dig.
Samtidigt börjar en av AMC:s andra serier i USA. Och av Weird Science att döma är Breaking Bad något att se fram emot (eller ladda ner...). På kanalens hemsida blev jag dessutom sugen på Robert Duvall-serien Broken Trail. Få se om jag kommer ihåg den när den kommer hit om tre-fyra år.

HBO, Showtime och AMC är kabel-kanaler och undgår därmed den amerikanska dubbelmoralen och kan visa lite lite mer snusk och låta karaktärerna säga starkare saker än "friggin'". Men det är ju inte bara där tv-stormen har dragit fram. CBS lyckades "tidigt" få filmskådisar till Brottskod: Försvunnen (Without a Trace) och NBC har vänt sig inåt tv-mediet med Studio 60 (som de sen sparkade ut igen) och 30 Rock. Mycket ironiskt att den enas farväl i svensk tv kom två dagar före den andras intåg, nästan halvannat år eter den amerikanska premiären visas serien här även för oss som inte betalar en spänn i tv-utgifter utöver pengarna som går till Kiruna.
Kritik av serien får vänta åtminstone ett avsnitt till, var lite för trött efter lite för god mat i väldigt underhållande sällskap i går när jag såg den i natt. Det är dock lovande att Lorne Michaels, mannen som förkroppsligar Saturday Night Live och som är förebild till Matt och Danny och gubben som dör i Studio 60.

Efter allt det här är det faktiskt dags för en bok. Rødby-Puttgarden, som jag oläst tvingade på L i går. Se det här som en offentlig ursäkt om den inte håller måttet.



* Man kanske skulle vara den som skrev den där "trend"-artikeln, och tjäna 3 000 minus skatt på detta fenomen som ingen annan sett.