Let there be... reklam?

Har fortfarande ("fortfarande") inte sett Let there be Blood, som jag verkligen vill se.
Men det verkar inte som om SF vill att vi ska se den. För medan tidningarna (nu pratar jag om DN och bara antar att det ser likadant ut överallt) har fyllts med annonser för skräp som PS, I love you har det ännu inte synts en enda annons för Let there be Blood.
Och jag har letat. Verkligen.
Man kan undra vad det beror på. Ska den inte konkurrera ut No country for old Men? Hade de väntat sig en hög Oscars för Paul Thomas Anderson och fick sen kalla fötter när den "bara" vann två statyetter? Eller tror de bara inte på den och vet att vi 22 000 som kommer att se den gör det även utan dyr publicitet?
Säkert är att SF kommer att dränka oss i reklam för senvårens skitfilmer, de som alltid kommer mellan kvalitetsfebruari och sommaractionfesterna (som oftast också är skräp).
Och sen kommer de i höst att visa oss siffror och förklara att filmer som Let there be Blood inte går hem och att vi därför inte behöver mångfald på bio och därför kan lägga ner alla filmlådor utom Filmstaden Sergel.

Och på tal om reklam... Mad Men (Kanal 9, torsdagar). Har man väl kommit in i deras värld är det svårt att slita sig, varför man nu skulle det. Grymt bra!
Men varför får inte Kanal 9 den plats i tablåerna och den publicitet den är berättigad? Kanal 9 är ju mil före tv6 och tv4 Plus i kvalitet.
Antagligen är det just därför.

Broccoli

Hur f-n kokar man broccoli?
Har försökt två gånger den här veckan. Totalfloppat bägge gångerna.

Den där förbannade rean

Hade förstås inte tänkt köpa nåt på årets bokrea. Men Hedengrens brukar ju ha så bra utrensningar, så en liten liten titt kunde ju inte skada...

Nu blev det inga riktiga storfynd på utrensningen, men årets, förhoppningsfullt enda, reainköp blev:

Mig äger ingen av Åsa Linderborg
Buddenbrooks av Thomas Mann
(de två var planerade)
Korståg av Sören Wibeck
No country for old Men av Cormac McCarthy
I hear America singing av Walt Whitman
samt nr 16 av bok-tidskriften McSweeney's, som bland till synes intressanta texter även innehöll en kam.

De två första böckerna rekommenderas varmt.
Det största fyndet jag hittade var dock de tio Roman om ett brott av Sjöwall/Wahlöö i en box. Tio högklassiga pocketar och en extrabok om serien, allt i en liten låda för ynka 198 kronor. På Hedengrens. Köp!

Roskildefestivalen

Jag vet att man inte får tycka det här, men vilket underbart väder det var i dag!

I går var det härligt soligt. Efter en nattvaka med bröderna Coen och de andra fick jag vackert flyga upp och gå ut i solen. En skön promenad blev det, men den kändes ändå mer påtvingad än rent njutbar.

I dag var det regn och åter regn. Och dagen blev så mycket bättre. Efter ett hjärttest som bland annat visade att jag har helt normal kondis (normal? Är det normalt att ha så här dåligt flås? Själv har jag inte kännt mig i så här dålig form på år och dag) blev det frukost på stan med Man walks into a room, ett kort möte, ett besök på bokrean och, eftersom det fortfarande regnade, två timmar på Vetekatten med en kanelbulle och Åsa Linderborgs Mig äger ingen.
En liten promenad på det och så hem och, eftersom det nu regnade än värre, ner i sängen och mer läsning och lite mer kaffe innan det blev dags för att titta på den bibliotekslånade tyska filmen Mot väggen.
Kan det bli så mycket bättre för en stressad själ?

I dag är det för övrigt 350 år sedan freden i Roskilde, då Skåne, Halland och Blekinge införlivades med Sverige. I Svenskans Understreckare i dag lärde jag mig att landskapen inte blev del av riket utan snarare "en av den svenska kronans provinser". Och att vi inte blev "svenskar" förrän nationalromantiken började frodas efter mitten av 1800-talet.
Visste allt att det var fusk hela tiden.

Lång natts färd mot...

05.56
Jahapp. Där satt den. Närmast full pott för No country for old men och det är dags att gå och lägga sig. Var det värt att sitta uppe hela natten för? Som vanligt blir svaret lite sådär njaaaaa. Som julafton är Oscarsgala bättre dagarna före. I år vart det heller inga fantastiska tacktal, faktiskt inget minnesvärt alls tror jag.
Och tippandet ska vi inte tala om. Även om jag fuskar och drar av de fyra omöjliga kategorierna dokumentär och/eller korrtfilm blir det bara 10 av 20.
Lyfter på hatten åt en herre i Malmö.

05.17
Vad fint att soldaterna i Bagdad fick läsa upp de nomierade. Men kunde de inte läst upp "La Corona" i stället, så jag kunde fått ett rätt till? Behöver det.

04.37
OK, han som vann för bästa klippning sa att hans pappa också hade vunnit en. Kollade självklart upp det, och det visar sig att pappan, Russell Rouse, har vunnit en av tidernas minst välförtjänta Oscars, bästa manus 1959. han vann för en flugviktarkomedi, Pillow Talk, som ingen kommer ihåg. Tre av de övriga nominerade var: Smultronstället, North by Northwest (som de ironiskt nog just visade klipp från) och De 400 slagen.

Fråga: Exakt hur många i publiken lyssnar på 98-årige gubben (Robert Boyle) som pratar just nu?

04.19
What the... Marion Cotillard?!??!? Inte bara superskräll, även den som verkar vara sämst (både spelad och i stort).

03.56
Vad glad jag blev när Tilda Swinton vann. Michael Clayton var trots allt årets bäst spelade film, och Swinton var bäst i filmen. Plus att hon verkar väldigt cool.

Och vilken tur att de har Jon Stewart.

Facit

Just det, så här blir det (tyvärr) i afton:
No country for old Men vinner film, regi, manliga birollen (Javier Bardem), foto och klipp. 5 inalles alltså.
Daniel Day-Lewis och Julie Christie blir bästa skådespelare, Ruby Dee snor statyetten framför Cate Blanchett, Juno och Atonemnet får manuspriserna, Sweeney Todd Art Direction och Elizabeth bästa kostym.
Ratatouille bästa animerade och Soundediting, Pirates of the Caribbean visual FX och makeup, The Kite Runner snor musiken och August Rush låten. Bourne Ultimatum får ljudmixd och Österrike vinner utländska film-gubben.

Så det så.

På röda mattan...

OK, det är Oscarkväll och självklart uppesittarnatt här borta.
Just nu traskar stjärnorna in i Kodak Theatre och jänkarkommentatorerna är vilda. Förstås.
Och om ni inte kollar så bör ni veta att årets trend är rött. Hela fyra röda klänningar har susat förbi (fick vi veta).

Håller er uppdaterade hela natten!

Uppdatering 1: Regis Philbin ska göra en efter-Oscar-show. Varför får man inte se den?
Uppdatering 2: Men det får man! För han håller på just nu, käre Regis.
Dessutom: förutom rött var årets trend att visa en axel på klänningen. Nu slipper ni ligga sömnlösa.

Bokhelg

Jobb jobb jobb och inget annat på en hel vecka. Men nu ska det bli lugn och ro ett tag.

Med tanke på att det är Oscarsgala i natt hade man lätt kunnat tro att det skulle bli en filmhelg. Men det blev en bokhelg. Hamnade i fredags på biblioteket och kom hem med Daniel Kehlmanns Världens mått och, faktiskt helt oplanerat. Carsten Jensens Vi, de druknede.
Så det blev till att snabbt avsluta Sofia Rapp Johanssons grymma men fängslande Silverfisken i ett huj. Det gick, helt enkelt för att jag nu har läst den halvannan gång på en vecka.
Efter På spåret-finalen och halvgluttande på en hemsk svensk actionfilm (Den tredje vågen, jag var dödstrött, ok?) sjönk jag in i 1700-talsvetenskap. Och swoosh hade det gått ett par timmar och hundra sidor. Kanske inget mästerverk, men, ja, jag gillade Världens mått.
Det betyder två påbörjade och utlästa böcker på en vecka. Det var ett tag sen.

Och nu ska jag hugga i på 637 danska sidor om en sjöfararsläkt. Hoppas, hoppas, den är så bra som jag har fått höra att den är. Men framförallt så hoppas jag att jag orkar läsa ut den...

Hårde Hardy

Det är en dryg vecka sen nu. Jag slank in i en skivlåda (vad kallar man skivornas motsvarighet till boklådorna?) och kom ut med något jag definitivt inte hade tanke på när jag gick in.
Och nu har jag inte lyssnat på något annat sen dess.

En best of med Françoise Hardy, en av 60-talets stora sångerskor. Bedårande vackert är det. Ta och lyssna du också.

Christer Sjögren

Helt uppenbart missade man något när man var för fin för melodifestivalen i går.

Hun hedder Nanna og drikker fyrre bajer om dagen og har det helt fedt man

I kväll är det melodifestival. Glöm den, helgens musikhöjdpunkt kommer 23.05 på svt2 i morgon söndag.

Gasolin' heter dokumentären om det danska bandet med samma namn.

Själv har jag levt med Gasolin' sen barnsben, men det jag mest minns är att jag och Tina, dotter till mina föräldrars danska vänner, skämtade om Kim Larsen och närmast hade hans namn som ett slags skämt.
I dag sätter jag faktikst ganska ofta på deras danska variant på corny boogie-rock i iPoden, ett slags guilty pleasure kan man väl säga. Och så är det så härligt med danskan förstås.

Filmen om Gasolin' är gjord av Anders Østergaard som även har gjort stiliga dokumentärer om Jan Johansson ("Trollkarlen") och Hergé ("Tintin et moi"). Och Gasolin' är inte mindre stilig den.
För att inte tala om rolig. Och gör att man vill sätta på Stakkels Jim igen.

svt2 söndag 23.05 alltså.

Science fiction

Det har gått två dagar, men jag får skylla på att jag inte har läst tidningarna.
Tydligen har biojätten SF stoppat den för mig okända sidan biotider.se att länka till dem, SF alltså. Biotiders hela syfte är i princip att göra reklam för SF, men SF gillar inte att de snor besökare (på internet alltså) från dem. De tar trafik från vår sida. Föreställningstiderna är vårt content på vår sida, säger SF:s informationschef Thomas Runfors poetiskt i SvD.
Det var ju annars lätt att tro att det var besökare i biosalongerna SF ville ha.
Men mellan utbudet och popcornstanken borde man ju fattat att de hellre vill att vi surfar. Och laddar ner?
Martin Jönsson och Peter Wolodarski kommenterar i sina respektive tidningar och kommer fram till vad alla andra redan fattat: att SF är större idioter än vi trodde.


Tillägg:

Som vanligt är Danmark ett föregångsland. Scope har funnits sen 1995 och fyller exakt det syfte en filmsajt ska göra, dvs info om var och när filmer visas, tidningarnas och tittarnas recensioner, kommande filmer, statistik, länkar osv.

Slas och Helle, Helle och Slas

Har läst två böcker i veckan, en på väg till och från jobb, en hemma i stugan när det var sängdags. Och det var två helt olika läsupplevelser, minst sagt.
Helle Helle och hennes Rødby-Puttgarden har jag nämnt tidigare, och den blev jag lycklig av att läsa. Inte glad, för den är ganska dyster, men lycklig för att den var så ömsint och för att den gav liv åt så marginaliserade figurer. Lycklig för att ett så fint – men enkelt – språk kunde samsas med berättelsen till en helhet som i huvudet växer sig starkare och starkare.

Den andra boken var Vägen till brevlådan av Stig Claesson, Slas alltså (jag skrev bestämt en annan, felaktig, titel i ett tidigare inlägg). Har så länge velat läsa honom och kanske är det dumt, kanske gav det för stora förhoppningar.
Kanske är det berättarstilen – som åtminstone här var upptagen med naturen och skildringar av hur allt såg ut – som tog emot. När folk berömmer Slas pratas det så mycket om hur fint han beskriver Sverige, och det är just det. Han beskriver, visar upp, låter oss gå i granskogen vi alla vet hur den ser ut. Låter oss – underförstått och genom sina karaktärer – veta hur mycket vi ska älska Den Svenska Naturen.
Och människan i den. Den utdöende rasen.
Han (för det är väldigt många "han") som lever där. Vi vet vad han gör och får inblickar i varför. Men han blir aldrig så levande som Jane hela tiden är i Rødby-Puttgarden. Just för att vi vet så lite om henne.
Är jag för otålig? Kanske. Det är stycken som visst kan ge färg i en bok. Men inte på sida efter sida. Det blir lätt för mycket Sjön ligger blank. Vattnet är lågt. Näckrosorna blommar invid land.

En annan sak är kvinnorna. De är där som objekt eller närmast onödigt ont. Någon man faller för eller har nytta av, eller, helst, som fasta inventarier.
Det slog mig när jag såg den omhuldade Vem älskar Yngve Frej?. Jag tyckte om filmen, men efterhand har jag blivit osäker på om jag verkligen gjorde det eller bara tyckte om tanken på den. Eller kanske tvingade mig själv att gilla den. Inför filmen skrev DN om den, det kan ha varit Leif Zern, och påpekade att Elna (den gamla kvinnan, syster till skomakaren) ständigt stod i köket och var sysselsatt vid spisen.
Jag spanade efter det, och visst var det så.
Och det är väl ok? För det var (är) ju så det var för tusentals kvinnor i den generationen (och alla andra). De stod vid spisen. Och det beskriver Slas.
Men bara för att det var så betyder ju inte det att Elna inte kan få säga något, ta del av historien (i dubbel mening) och vara en människa av kött och blod.
Vi fick ju veta mer om Yngve Frej (död sen 70 år och egentligen oväsentlig i berättelsen) än om Elna. Jämför med mamman i Bitterfittan, en släkting till Elna som åtminstone får leva på några sidor i en bok.

Jag läste aldrig ut Vägen till brevlådan. Tyvärr.

Nu blir det Nicole Krauss debut Man walks into a Room på tunnelbanan och Daniel Sjölin och hans Världens sista roman här hemma.

Mitt liv som livläkare?

Satt och ströläste i Svenskan på lunchen (det har blivit mitt nya lunchnöje, tredje dagen i rad nu) och läste en artikel om och med The Tudors upphovsman Michael Hirst, och hickade till.
Hirst säger nämligen att han just nu jobbar med ett manus till en amerikansk film baserad på P O Enquists Livläkarens besök.
Tilltänkt regissör: Lasse Hallström!

När jag googlar ser jag att det inte är en nyhet, men jag har helt kryssat mig förbi denna uppgift.
Och är nu helt förkrossad (i skalan för hur förkrossad man kan bli av en kulturnyhet av den här digniteten).
Hallström har inte gjort en hyfsad film sen Gilbert Grape och Mitt liv som hund, två filmer som är extremt överskattade. Sen dess – bara sentimental dynga (Chocolat, Ciderhusreglerna, den med Julia Roberts och Robert Duvall, the list goes on) som ska lura pengarna från den där kategorin som håller kulturlivet uppe: damer i sina bästa år.

Och nu ska han sätta tänderna i en av 90-talets bästa svenska böcker, om inte den bästa. Kommer inte på nån konkurrent just nu. Hallström ska alltså satsa på att manövrera ut Bille August som mästaren på att totalförstöra bra böcker för bioduken. Har P O verkligen godkänt det här?
Får vi kanske se förfärliga Lena Olin som drottning Caroline Mathilde, Richard Gere som livläkaren Struensee och Joaquin Phoenix som Guldberg? Jag ryser i hela kroppen.

För övrigt lovar jag att sluta tjata om The Tudors, herregud den verkar ju inte ens vara jättebra.

Grattis!

I går måndag fyllde Ture Sventon 60 år.
I dag tisdag fyller "Svennis" 60.

Hade jag varit en kvällstidning hade jag givetvis ordnat en läsarundersökning.
Vem är populärast? Ture eller Sven?
Det är ju för väl att jag inte är en kvällstidning.

Ture Sventons jubileum uppmärksammades i Svenskan av Mats Gellerfelt i en fin liten text. Trots att Gellerfelt faktiskt tillhör de skribenter som jag har hämtat flest lästips av de senaste åren kommer jag inte att hoppa på Sventon-tåget.
Så sent som i lördags var jag nämligen på biblioteket och fann mig bläddrandes i Kar de Mummas Två år i varje klass, en riktig favorit i Martins liv när han var sisådär tio år. Det lilla jag läste i lördags räckte för att ännu en gång konstatera att barndomens upplevelser inte ska återupptäckas.

I gårdagens Svenskan fastnade jag däremot i Understreckaren, om Henry VIII:s grymme rådgivare Thomas Cromwell. Läsvärt, intressant och en bra uppvärmning inför The Tudors på svt i morgon. Enda – stora – plumpen i Ola Stensson text var meningen "Det är svårt att känna sympati för denne charmlöse, girige, korpulente gestalt.".
Vi får hoppas att Ola Stensson, jur och fil kand, är såväl smärt som charmig. Annars måste han ju vara ond.

Super Tuesday

Så är det då dags, om ett dygn sådär vet vi antagligen lite mer exakt vilka två kandidater som kommer att stå mot varandra i det amerikanska presidentvalet.
Obama eller Clinton, McCain eller Romney?

Det är ju så lätt i den svenska mediefloran att glömma att det är två partier som väljer kandidater, inte bara demokraterna. Men å andra sidan har väl John McCain öppet mål? För inte kan väl republikanerna tro att en mormon ska kunna vinna ett presidentval?
Eller förlåt, de "progressiva" amerikanerna skulle ju aldrig döma en kandidat på grund av hans religion, det är ju bara de inkränkta rednecksen som aldrig skulle rösta på någon på grund av kön eller hudfärg.

I USA har diverse kändisar hoppat på Obama- eller Clinton-tågen och gått ut offentligt med vem de stöder. Att det blir effekter när Oprah (stöder Obama) gör det förstår man, men hur många röstar som Maya Angelou (stöder Clinton), hur bra hon än skriver*?

Själv har jag noll och intet inflytande över någon röstberättigads tanke, och det är tur det. För jag står och vacklar mellan den häftiga bilden av en kvinna som världens mäktigaste man och den häftiga bilden av en svart som USA:s president.
Bilden av Barack Obama i Vita huset växer sig dock allt starkare och för USA skulle det vara så mycket mer symboliskt med en svart man där än med en kvinna. Ett USA som fortfarande har rasproblem behöver den symboliken.
Dessutom är det nog så att Hillary kan få svårt att vinna även mot mormonen Romney. Alltför många ryggar på tanken om en ny Clinton.
Fast så går jag in på Hillarys hemsida och ser hur bra även hon verkar. Ja, som sagt, det är tur att det inte är jag som bestämmer.


*Jag tycker verkligen att Maya Angelou är en bra poet och samhällsdebattör, men hennes presentation på egna hemsidan var... lite väl magstark:

Dr. Maya Angelou is a remarkable Renaissance woman who is hailed as one of the great voices of contemporary literature. As a poet, educator, historian, best-selling author, actress, playwright, civil-rights activist, producer and director, she continues to travel the world, spreading her legendary wisdom.


(bilden ovan är från gårdagens Rosenmontag-tåg (Zorch) i Düsseldorf)

Rosenmontag

Måndagen var en stor dag för ett inte helt oansenigt antal tyskar.
Det var nämligen Rosenmontag, den stora höjdpunkten under karnevalsveckan. I städer som Düsseldorf, Köln och Mainz lockar de stora karnevalstågen över miljonen åskådare. Per stad.
Som liten knabe älskade jag Rosenmontag, dess betydelse i kalendern hamnade bara bakom julafton, födelsedagen och ögonblicket då sommarlovet började.
Det är minsann inte bara i Rio det karnevalsfiras!

I litteraturen är Rosenmontag så vitt jag vet inte så värst omskriven, men Heinrich Bölls fantastiska Katharina Blums förlorade heder ("pamflett, legend och kriminalroman" står det på baksidan av mitt exemplar) börjar på Weiberfastnacht, som inleder karnevalandet (det var i onsdagskväll det), och utspelas till en liten, liten del på Rosenmontag.

Rosenmontag mynnar såsmåningom ut i fettisdagen, även känd som Mardi Gras. Det är nog tur att Super tuesday inte inbegriper val i Louisiana i år.

Jon kanon

I går söndag spreds det rykten om att manusstrejken i Hollywood skulle vara slut. Men på strejkbloggen (och vem sa att teknikens under inte förde något gott med sig?) kan man läsa att så inte alls är fallet. Tvärtom ska författarna ut i morrn bitti med sina plakat igen.

En av dem som har drabbats hårdast av strejken är Jon Stewart, talkshow-värd för The Daily Show, en bitskare och roligare variant av de där andra vi kan se i svensk tv. Oceaner bättre än Letterman, några medelhav bättre än Leno, mycket tack vare att han har sin show på Comedy Central och därför inte omgärdas av (lika mycket) censur som NBC och CBS-männen. Men under strejken av rapporterna att döma inte alls så bra som det brukar vara.

Därför är det olyckligt att The Daily Show börjar sändas i svensk gratis-tv i dag måndag – vid 23-snåret på Kanal 9. Från att ha huserat på Canal Plus kan en bredare massa äntligen se honom.
Ge mannen en chans, men kom ihåg att komma tillbaka när strejken är slut, då är han garanterat bättre.


On a brighter note:
Efter att i två dygn ha gruvat mig över att ha tipsat om en bok utan att ha läst den har jag nu läst 47 sidor i Rødby–Puttgarden. Och till min lättnad är den så bra som jag trodde. Hoppas jag inte är ensam om det.

Och just det. Bilden ovan föreställer min Jon Stewart-mugg, en gåva från Canal Plus förstås.

Super Bowl

När jag skriver det här är det halvtid i Super Bowl mellan New England och Giants. Patriots leder 7–3, men det som har lockat mest kommentarer hittills är Barack Obama. Presidentkandidaten har köpt en reklamplats under Super Bowl, ingen megadyr sak som sänds i hela USA, "bara" en lokal sak, som sänds i 24 stater. Möjligtvis samma 24 stater som ska hålla val under Super-tisdagen?

Själv var jag inte extremt imponerad av de 30 sekunderna, mest var det ljudet som var sådär, men den går nog hem om jänkarna verkligen vill "save the world". Bryr sig Alabama-borna verkligen om det? Eller är jag bara inskränkt som misstror den gängse amerikanen?

För övrigt har fru Schwarzenegger, Maria Shriver, gått ut och offentligt ställt sig bakom Obama. Arnold gillar John McCain bättre.

Hillary har hamnat i mediaskugga. Vad blir hennes replik i morgon?

It's Showtime, folks!

Vi har ju matats med den så kvalitetsstämplade etiketten "HBO-serie" i ganska många år nu.
Det har varit Sopranos hit, Six Feet Under dit, Curb Your Enthusiasm ("Simma lugnt, Larry" är det väl verkligen ingen som säger va?), Entourage, The Wire och den serie som åtminstone i Sverige väl startade ädschbiiaouandet – Sex and the City.
Bra - i vissa fall makalöst bra –serier allihopa, och snart kommer vi ("vi" betyder här och hela texten igenom "vi som inte jagar bittorrents över nätet och/eller har dyra betalkanaler") åka på det igen, med Tell me you love me och John from Cincinnati.

Men har ni hört folk snacka om Showtime-serier i samma anda? Eller hört någon snacka om Showtime överhuvudtaget? Eller AMC för den delen?
Knappast va?
Det beror ju förstås på att denna amerikanska tv-kanal och produktionsbolag är lite av HBO:s fattiga kusin i USA, ungefär som Canal Plus och TV1000 här hemma, och inte har hivat iväg fantastiska serier i samma takt. Och på att de inte har ingått avtal med Canal Plus och därför gått miste om kanalens fantastiska pr-folk (ja, de mutar mig. Med ett julbord varje år.).

I det som överallt beskrivs som tv-mediets seger över filmen och att Hollywoods stjärnor numera gärna syns i serier lika mycket som på film (ja, det här är ingen nyhet, det har varit så ganska länge nu men svenska medier är ju inte alltid vindsnabba) har HBO här hemma fått representera hela den nya vågen.
I januari har vi äntligen fått se flera av de andra serierna, de som gör att man garanterat kommer att få läsa om en "explosion" eller "trend" i en tidning nära dig snart*. För efter L Word, Weeds och Fat Actress (tre roliga serier med kvinnor i huvudrollerna, kan ni nämna tre till sådär på rak arm?) kommer det mera.
Höstens näst bästa amerikanska serie Dexter var tjuvstarten, sen kom på en gång Californication på torsdagar (tv4) och Brotherhood på fredagar (svt). Och på onsdag ersätter svt höstens bästa amerikanska serie Studio 60 on the Sunset Strip med The Tudors, om den unge Henrik VIII och hans kvinnor (och politik förstås), en serie som väl ska vara Showtimes svar på HBO:s Rome antar jag.

Hade inte tänkt bli fast i nån ny serie nu, men blev direkt charmad av Californication och på nåt sätt även av Brotherhood, den senares två enormt trista huvudrollsinnehavare till trots. Kanske upptäckte även producenterna att såväl titelns bröder som skurken Moe var trista som sågspån (säger man så?) och la oväntat mycket fokus på Eileen (Annabeth Gish), den ene broderns fru, den i särklass starkaste karaktären, som får mer och mer utrymme redan efter tre avsnitt. Vågat är ett för starkt ord men överraskande och kul är det.
Vilket även kan sägas om att David Duchovnys Hank inte stjäl hela Californication-showen, vilket jag hade befarat. Det är faktiskt inte bara endimensionella plywoodskivor han erövrar.

Men det är alltså inte bara Showtime som anfaller oss. AMC kommer också. När jag bodde i USA 1993 fick jag en filmutbildning motsvarande 20 poäng genom AMC. De visade då gamla Hollywood-filmer dygnet runt (tänk TMC med kvalitet och variation) och hade dessutom amerikansk tv:s då roligaste programpresentatör, en äldre man som visste mer om film än dde flesta och självaste Martin Scorsese offentligt hyllade som sin idol.
I dag producerar de även egna serier, som Mad Men, vilken sedan några veckor kan ses på torsdagar i Kanal 9 – den kanalkrockar med Californication men repriseras på söndagar).
Mad Men handlar om 50-talets Madison Avenue och dess reklamare. Väldigt välgjort och återigen fängslande. Har du missat upptakten har du tidningarnas tv-sidor som inte uppmärksammar Kanal 9 att skylla på, men du borde likförbannat gräma dig.
Samtidigt börjar en av AMC:s andra serier i USA. Och av Weird Science att döma är Breaking Bad något att se fram emot (eller ladda ner...). På kanalens hemsida blev jag dessutom sugen på Robert Duvall-serien Broken Trail. Få se om jag kommer ihåg den när den kommer hit om tre-fyra år.

HBO, Showtime och AMC är kabel-kanaler och undgår därmed den amerikanska dubbelmoralen och kan visa lite lite mer snusk och låta karaktärerna säga starkare saker än "friggin'". Men det är ju inte bara där tv-stormen har dragit fram. CBS lyckades "tidigt" få filmskådisar till Brottskod: Försvunnen (Without a Trace) och NBC har vänt sig inåt tv-mediet med Studio 60 (som de sen sparkade ut igen) och 30 Rock. Mycket ironiskt att den enas farväl i svensk tv kom två dagar före den andras intåg, nästan halvannat år eter den amerikanska premiären visas serien här även för oss som inte betalar en spänn i tv-utgifter utöver pengarna som går till Kiruna.
Kritik av serien får vänta åtminstone ett avsnitt till, var lite för trött efter lite för god mat i väldigt underhållande sällskap i går när jag såg den i natt. Det är dock lovande att Lorne Michaels, mannen som förkroppsligar Saturday Night Live och som är förebild till Matt och Danny och gubben som dör i Studio 60.

Efter allt det här är det faktiskt dags för en bok. Rødby-Puttgarden, som jag oläst tvingade på L i går. Se det här som en offentlig ursäkt om den inte håller måttet.



* Man kanske skulle vara den som skrev den där "trend"-artikeln, och tjäna 3 000 minus skatt på detta fenomen som ingen annan sett.

America de Sud

Just nu kan man på svt se en av de sämsta filmer jag har sett på evigheter, La Virgen de los Sicarios eller Mördarnas jungfru på svenska. Den är förhoppningsvis slut när du läser det här, men poängen med att nämna den (och anledningen till att jag överhuvudtaget började titta) är att det är en colombiansk film.

För det sydamerikanska dåliga samvetet har länge legat och pyrt inom mig. Det började med någon hajpad bok tidigt i fjol (och som jag helt har glömt bort vilken det var), fortsatte med Ernesto Sabato och Jose Luis Borges och hans Fiktioner (som jag skrev om redan här) och kulminerade för snart två veckor sen och DN:s uppslag om "Trollkarlen Cortázar".

Världen dräller av författare man önskar man läst, men Sydamerika är sällsynt välrepresenterat på den listan. Allende och Neruda har jag aldrigt kännt nåt sug att läsa men av Gabriel García Márquez har jag bara läst Krönika om ett förebådat dödsfall. Inte ens Hundra år av ensamhet är läst, trots att den stått i bokhyllan sen den snoddes ur föräldrahemmets bokhylla ca 1994. Och Mario Vargas Llosa, honom vill jag verkligen läsa.
Och Borges Fiktioner. Just det, har ännu inte tagit mig igenom den, skyller på att det inte är en bok man sträckläser på ett dygn. Eller 200, tydligen.

Och så då Julio Cortázar. Läste DN-hyllningen och insåg att jag vill ta mig an honom. Smet in på Hedengrens någon dag senare och tittade på de två böcker jag hittade, Samlade noveller och Hoppa hage, två luntor som var lika tjocka som de var vackra. Insåg att Cortázar kommer att gnaga på mitt samvete länge än.

Men varför läser jag dem inte, sydamerikanerna? För att vi inte uppmärksammar dem på samma sätt som de anglosaxiska författarna? För att det är så få som översätts?
Naturligtvis. Men också för att jag är en så utpräglad anglofil, tar diskbänksrealister till mitt hjärta och slänger bort surrealistisk, burlesk, övernaturlig och frodig litteratur så fort jag kan. Ge mig en ensam långdistanslöpare, en svårmodig Rebus eller ett nygift par på Chesil Beach. Men ge mig inga änglar eller mustiga familjefejder.
Och detta trots att jag så starkt älskar Nedstörtad ängel.

Att man ska vara så inskränkt.


Merläsning:
Filmen Mördarnas jungfru var regisserad av Barbet Schroeder, en regissör med minst sagt spretig filomgrafi. Själv hörde jag talas om honom i samband med Barfly och Mysteriet von Bülow. Sen har jag sett att han poppat upp som regissör till tvivelaktiga Ensam kvinna söker… och Sandra Bullock-thrillern Murder by Numbers.
Jaha. Och?
Jo, det visar sig på imdb att killen producerat Fassbinder och ett antal Eric Rohmer-filmer (bland annat Ma nuit chez Maud). Han har gjort en dokumentär om Idi Amin och skådespelat i allt från Snuten i Hollywood III till Godards Les Carabiniers från 1963. Att han år 2000 filmade i Colombia beror antagligen på att schweizaren växte upp i Medellin(!). Senaste alstret var den i vintras bioaktuella dokumentären Terrorns advokat. Den skulle man nog sett.
Dessutom var han alltså schweizare. Och jag som för inte så länge sen totalsågade schweizisk film. What goes around comes around.

Det kom ett brev

Visste att jag har tittat mycket på tv när jag har legat i halvkoma senaste veckan.
Men inte att jag varit översnäll mot Radiotjänst.
Det här kom i dag:

Hej

Du har gjort en överinbetalning till Radiotjänst. Vi placerar pengarna på nästa faktura.
Om du vill ha pengarna återbetalda, kontakta kundtjänst.

Hälsingar
Radiotjänst i Kiruna AB

Så kan det tydligen gå.