I stället för semester – arbete

Sitter man på jobbet och inte har Eurosports Player (för Touren) får man försöka följa sporten på andra sätt. Just nu är det British Open, som i brist på Zachrissons kommenterande bäst följs på Guardians liverapportering. Utan den hade man ju inte vetat att Housemartins är fåglar och inte bara en poporkester.

I brittiska medier kan man för övrigt även läsa om Peter Sutcliffe, dvs Yorkshire ripper, som i dag fick veta att han aldrig någonsin kommer att få permis. Och apropå det är det snart dags för mig att läsa del fyra i David Peace Red Riding-kvartett, man måste ju portionera ut dem. Sen kan jag äntligen se filmerna också, de som fortfarande står där och lockar i bokhyllan.

Och allt det här skrev enbart för att Robin Söderling, som bara hade ett enda game att förlora, plötsligt vaknade på nio och ser ut att vända semifinalen i Swedis Open. Och jag får ändra redan skrivna texter. Hoppas matchen inte blir Mahut–Isner-lång nu bara.

Tjena Moz

En blogg jag läser med flitig regelbunden het (där jag i dag via en kommentarstråd fick ögonen på en vad det verkar ypperlig pop-blogg) publicerar med nästan lika stor regelbundenhet egentagna bilder på registreringsskyltar med någon sorts pop-referens. Den här, som då och då står på min gata, har han dock inte publicerat.

Me and Bobby McGee

På jobbet händer det att vi skämtar om huruvida det verkligen kan vara mätbara tittarsiffror på en del tv-program, som gårdagens repris på Kalmar FF–Örebro, en allsvensk match från april som Canal Plus visade parallellt med den där VM-finalen. Den där VM-finalen alla tittade på, åtminstone alla utom jag.
Någon gång i mars lyckades jag fixa biljetter till Kris Kristofferson, och det tog gott och väl ett par månader innan jag insåg att han skulle gå på Cirkus scen ungefär samtidigt som SVT lämnade över till Chris och Glenn i Johannesburg. Nu gjorde det inte så mycket som jag de senaste dagarna inbillade mig, med facit i hand underhöll Kris oerhört mycket mer än Spanien och Holland verkar ha gjort. Att vi dessutom lyckades komma hem fem minuter in i förlängningen gjorde ju att vi inte missade något (självbedrägeri är alltid bra).
Men det var fascinerande att vandra hem genom Stockholm. Nästan inte en människa ute, de enda man såg stod utanför någon krog som visade fotboll. Alla ljud, allt ljus, som att gå i en kuliss från En kärlekshistoria och samtidigt nynna på Help me make it through the night. Är det så det är att inte vara fotbollsintresserad?

På begäran...

They're forming in a straight line
They're goin through a tight wind
The kids are losing their minds
Blitzkreig Bop
They're piling in the backseat
They're generation steam heat
Pulsating to the back seat
Blitzkreig Bop
Hey Ho Lets Go
Shoot em' in the back now
What they want, I don't know
They're all reved up and ready to go

Hey ho let's go!

Ja, jo, det var ju ett tag sen. Men det blir inte alltid som man tänkt.
Skulle ju skriva om så mycket, men det mentala fick gå före. Som att inte stressa för mycket bara för att skriva nåt putslustigt här.
Och som inte allt det andra utanför cyberrymden var nog försvann alla bilder från mobilen, och jag som skulle lagt upp en bild på...
Jaja, nu lever jag igen i alla fall.

It's Oscar-time!

Det är den där natten igen och jag kan ju bara inte hålla mig, måste tippa lite, bara lite.

Så, om ni inte orkar sitta uppe hela natten kommer resultaten här:

Innan jag började kolla igenom kategorierna trodde jag nog på en delad pott mellan å ena sidan Avatar, och å andra sidan en handfull andra. Men nu känns det som Avatar för hela slanten här. Och det känns inte bra.
Men så här tror jag i alla fall det slutar:

Film: Avatar.
För inte tusan väljer de en liten krigsfilm som bästa film. Herregud, Cameron drar folk till biograferna ju! Så trots Camerons ganska jobbiga uppträdande efter Titanic-segern så blir det Avatar. Tyvärr, för det är den sämsta filmen av de nominerade, och då inkluderar jag alltså den ej sedda Sandra Bullock-rullen.

Regi: Kathryn Bigelow.
För att Hurt locker faktiskt är en bra film och att akademin tycker det och dessutom tycker att James Camerons ego redan är för stort och att de inte gillar honom så mycket (mer än att han drar in pengar till Hollywood). Plus att Avatar inte var så värst bra regisserad i de små scenerna, om man säger så.
Bigelow får det alltså inte, som firma Gentele & Lindblad kommer att hävda, för att det var dags för en kvinna. Utan för att hon gjorde ett bra jobb.

Skådespelare: Jeff Bridges.
Här kan man egentligen bara förlora. Jeff Bridges får gärna vinna. Colin Firth får gärna vinna. Och Jeremy Renner får gärna vinna.
Men det ser onekligen ut som ett one horse race. Jeff Bridges har ju fått all buzz, och det är sälllan de tre kanske viktigaste komponenterna sammanstrålar som här. Vi har den typiske losern som övervinner allt, vi har en populär skådis och vi har lång och trogen tjänst. Jeff it is.

Skådespelerka: Sandra Bullock.
Det trodde man inte va? Eller man hoppades i alla fall inte. Men har hon gjort en sån där helomvändnning akademin älskar? Har ju inte sett filmen (tar den på TV3 under 2013) men vem ska utmana? Gabourey Sidibe? Och Streep har väl en väl lättviktig roll?

Biroll, man: Christoph Waltz.
Ja, här pekar ju allt på Waltz. Damon och Harrelson är väl chanslösa, Plummer kan nog få ett par röster och Tucci är populär i Hollywood. Men det blir tyskt va?

Biroll, kvinnor: Maggie Gyllenhaal.
Kan Jeff Bridges-effekten hjälpa Maggie Gyllenhall att utmana Monique? Up inte air-skådisarna tar ut varandra (och ingen av dem var väl sådär fantastisk?). Penelope Cruz... nja. Men det är ju en skrällkategori så Moniques favoritskap till trots säger jag Maggie Gyllenhaal. Hon är ju poppis också.

Manus (adapted): Up in the air.
Chansar lite på Up inte air. Men Precious tar det nog va?

Manus (original): Hurt locker.
A serious man borde vinna. Up kan ta det. Men det lär bli The Hurt locker.
För övrigt är det en skandal att inte Avatar är nominerad här.


Foto: Avatar.
Kan Avatar vinna, trots att det mesta är fotat i en dator? Hoppas på Det vita bandet, och Hurt locker. Men tror tyvärr tyvärr att Mauro Fiore får ta emot statyetten.

Klipp Hurt locker
HL snuvar Avatar här. Man lever på hoppet.

Utländsk film: Un prohete.
I Sverige yrar vi mest över fenomenala Vita bandet, och jag hoppas den vinner, men åtminstone i England yrar man hundra gånger mer över Un prophete, så det gör man säkert i Hollywood också. Undrar när den kommer hit förresten.

Animerad film: Up.
Fast Fantastic mr Fox hade varit roligare.

Art Direction: Avatar.
Men var det så mycket AD i filmen?

Kostym: Nine.
Colleen Atwood vinner över Sandy Powell.

Makeup: Star Trek
Star Trek skulle ju vara nominera som bästa film, det var ju därför man nu skulle ha tio filmer där. Nu blev det inte så, men makeup vinner man, scifi-maken vinner över kostym-maken alltså.

Score: Avatar i utklassningsstil.
James Horner vinner över Hans Zimmer.

Song: Crazy Heart.
Randy Newman har som vanligt två låtar med, men det blir Crazy Heart-låten. Tacka Jeff Bridges för det, T Bone Burnett!

Sound editing: Avatar, va? Helt oförtjänt (Hurt locker), men tyvärr blir det så.

Sound mixing: Avatar, va? Helt oförtjänt (Hurt locker), men tyvärr blir det så.

Visual fx: Avatar, va? Kvällens säkraste vinnare.


Doku: Which Way Home.
För Human touch-vinkeln. Plus att tillräckligt många i akademien pga titeln tror att den handlar om Irak-kriget. Kolon-titeln vinner inte i år alltså. Skräll!
Å andra sidan finns det två kolon-filmer i korta doku-klassen, så där vinner... den med mest appealing titel: The last campaign of Governor Booth Gardner.


Kortfilm (animerad) Nick Park!
Kortfilm: The New tenants. Bara för att ta nån i högen.

Alltså:

Avatar 7
Hurt locker 3
Up in the air 1
Crazy Heart 3
Inglourious Basterds 1
The Blind Side 1
Star Trek 1
Nine 1
Up 1

Hoppas jag har fel!

Radio 6

Just som jag börjat få upp ångan och verkligen införlivat BBC:s Radio 6 som muzak till mina arbetsdagar kommer förstås beskedet att BBC tänker släcka ner kanalen. I England har beslutet rört upp en hel del känslor.

Egentligen behöver man inte många fler argument för att behålla stationen än att SR kanske kunde få upp örona samt dagens livespelning och intervju i studion med Edwyn Collins (1.40 in i Lauren Lavernes program).

Bilden ovan är alltså ett snyggt diagram över BBC:s budget. Sådana borde alla (medie)bolag presentera.

The Hustons

Mitt avbetande av alla gamla VHS-kassetter som dök upp i flytten (för drygt åtta månader sen...) går vidare och i morse kom jag till John Hustons The Life and times of Judge Roy Bean.

Hann bara med en dryg halvtimme, men den formidable Paul Newman till trots inser jag att jag har svårt med Hustons burleska sida, här kommer han nästan upp i Fellini-klass. Självklart ska jag inte ge upp, men... det är inte mästarens största film. Roligast (hittills) var förtexterna, där det gamla Hollywood (Edith Head, Ava Gardner) krockade med det (då) nya – John Milius, och, eh, Victoria Principal.

Hela anledningen till att det blev just The life and times... som sattes på i morse var annars en intervju med Danny Huston, en skådespelare jag har gått från att verkligen inte gilla till att gå omkring och leta efter i alla möjliga filmer.

Shutter Island

Tänk att det en dag skulle komma. Att det som räddade en Scorsese-film från totalt haveri var Leonardo DiCaprio.
Det låter kanske hårt men även en godvillig tolkning – att Scorsese verkligen ville återskapa lite av mystiken (och taffligheten!) i en del av klassikerna han och vi älskar är vi en lång bit från Laura. Det är mer George Stevens (Giant-Stevens, inte Shane-Stevens) än Otto Preminger. Eller, om man är på det humöret, mer A Beautiful Mind än Cape Fear. Och den som känner mig vet vad jag tycker om Russell Crowe-stycket.
Sen kan man tjata om klassiska thrillers hur mycket man vill, största filmiska inspirationen kom från Meshes of the afternoon. Den där långa drömscenen i mitten hade varit omöjlig utan Maya Deren.
Men cineast-ikonerna till trots, under filmen blev jag mer och mer irriterad över att jag inte läste boken i stället. Tänk att det skulle hända när Scorsese regisserar Lehane.

From Jakan with love

Hur jag än googlar på Andres Lokkos samlade 1989-2009 hittar jag inga bilder. Men det exemplar (numrerat som 34) som ligger på bordet här hemma är kanske den snyggaste bok jag äger.
En box – klädd i tjusigt tartan-mönstrad filt med författarnamnet och titeln påsytt – som hermeutiskt omsluter två volymer som är minst lika snyggt formgivna. Franska band klädda i filt, den här gången i gråtonad tartan, insidan vackert satt i svart och röd minion.
Modernista, och formgivaren Lars Sundh, har överträffat sig självt – igen.
Men varför nämns boken inte ens på deras hemsida?

Mannen som såg tågen gå förbi

Skulle skrivit om ett litet evenemang jag halkade in på i går men saknade... inspiration, ska vi kalla det det? Så det blev lite bloggläsande, ljudmässigt ackompanjerat av herrar Fagerlind och Strand. Och när både både Lokko och Alarik tipsar om Tracey Thorns nya Oh, The Divorces! stannade jag där. Tracey Thorn alltså. Lyssna!

Det måste vara radion

Den amerikanska efterkrigslitteraturen har studerats in i minsta hårstrå på Norman Mailers med åren allt mer flintskalliga hjässa. Men det är ju inte så konstigt, epoken rymmer så förbannat bra författare, från Mailer till Toni Morrison.

Så när Lokko tipsar om engelsmannen Mark Lawsons BBC-serie Capturing America (radio alltså), om just den gyllene generationen (och om Lawsons lysande artikel om samma sak i Guardian) svalde jag det förstås akt av.

Lysande.

Och på tal om BBC Radio har jag helt fastnat i Radio 6.

Har blivit lika hemtam med radio-dj:er som Steve Lamacq och Lauren Laverne som Thomas Nordegren eller Roger Wilson (om desista nu skulle kunna kallas radio-dj:er).

Och för att jag har fastnat på kanalen har jag också fastnat i dess musik, låtar som i vissa fall tydligen inte har hörts mycket i Sverige men som jag går omkring och tror är megahittar. Och som jag nynnar på och har lärt mig, om inte älska så i alla fall gilla.

Som Groove Armadas Paper romance, Mumford & Sons The Cave, Strange Boys Be brave, och Cold War Kids Audience.

Väldigt brittiskt, väldigt bra

Så, fick ni lite musiktips inför helgen också.

Tisdag

Tunnelbanan igen.
Tittar ut genom fönstret och känner igen ett prassel på sätet bredvid.

Samma prassel som i går. Samma prassel som jag själv har utsatt mänskligheten för hundratals gånger.

Plasten som åker av den nyinköpta cd-skivan.

Tänk att få höra det nästintill utrotningshotade ljudet två dagar i rad. En kort lycka en grå vecka i februari.

Men när var det jag gjorde så senast? Alltså köpte en skiva och i ren lycka sprättade upp den på tunnelbanan hem?

Fredag

Så sitter man där i tunnelbanan och läser sin George Orwell och hummar med i hans åsikter om författande i Why I write och tankarna flyger mot en del tidningsskrivares medelmåttiga kommateringar. Som man gör en helt vanlig fredag.
Så sitter man där och inser att människan bakom en låter väldigt mycket och ja, jo, han halsar en genomskinlig dryck och har sannolikt ingenstans att kalla ett hem och man skäms för att man för bara femton sekunder sen tycke att kommatering var ett stort problem. Och man sitter där och trodde att man var säker från såna tankar eftersom man bara en halvtimme tidigare räddat världen när man köpt en Situation Stockholm och där lämnar han vagnen och så är man fri att tänka på annat igen, som brevet man fick i går, fullt med tidningsklipp man själv skrivit för sisådär tio år sen och som ens föräldrar hittat i en låda och nu lär hamna i en pärm hos mig i stället, och man blir lite varm igen.

2000-talet igen

Just nu kollas och pratas det film i Berlin, en festival jag efter några besök gärna vurmar för men naturligtvis inte är på i år (heller). Och i Göteborg avslutades i helgen en filmfestival som jag nu för tredje (fjärde?) året i rad lyckades missa. Det som en gång var en pelare i min årsalmanacka. Nåväl, jag satsar som vanligt på nästa år och försöker glömma bort att jag nu med största sannolikhet inte får se de där nya filmerna av Tsai Ming-Liang eller Fatih Akin (men kanske kommer Claire Denis alster på bio? Chocolat är aviserad mitt under OS åtminstone).

Tröstar mig med nya numret av Sight & Sound, som sammanfattar 00-talet (en del av det finns på nätet) och hur trött man än må vara på just det temat i februari 2010 är det honung för själen att läsa. Efter en hel massa svenska listor som drar upp 95 amerikanska filmer, fyra asiatiska och en Roy Andersson kommer de med nio filmer jag aldrig hört talas om bland sina 30 filmer. Frustrerande, visst, men också en dörr mot det som en gång fick mig att börja älska filmen, det där som en klasskamrat en gång runt 1990 kallade "en massa svartvita polska filmer".
Hälften av S&S 30 filmer gick aldrig upp på svenska biografer, och kanske fem visades utanför storstäderna, så man ska kanske inte klandra svenska skribenter för att inte ha med Werckmeister harmonies, men jag kan väl inte vara ende svensk att ha blivit smått knockad av den?

S&S yrar inte bara över Dardenne-bröderna, Kiarostami, Denis och andra filmare som i Sverige åtminstone (än så länge) dyker upp på Zita, nej här är det lika mycket Wakamatsu Koji och Apichatpong Weerasethakul. Och Bourne-filmerna.
Nu sväljer jag kanske inte allt med hull och hår, von Triers bästa under 00-talet hette inte De fem benspænd och hur mycket jag än beundrade Aleksandr Sokurovs Ryska arken var den ändå ”bara” ett spännande formexperiment som inte kändes i själen , som så många andra av hans filmer gör (Mor och son, Moloch, Alexandra...).

Men när man sitter i Millennium-landet kan det inte hjälpas att det är skönt att läsa avslappnade (och roliga!) texter där personliga favoriter som Ming-Liangs Goodbye, Dragon Inn och Edward Yangs Yi Yi nämns. Likson en av årtiondets bästa, och mest bortglömda och förbisedda, The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford – med Brad Pitt!

Som en röd tråd över mycket S&S skriver löper själva graalen av de långsamma filmerna, Bela Tarrs Sátántangó från 1994. Nästan åtta ungerska timmar utan märkbar handling (imdb:s nyckelord för filmen är rain, Hungary, wind, loneliness), det är inte utan att jag väntar på rätt läge att sätta på dvd-boxen som står i hyllan alldeles bakom mig.

Dikt och förbannad verklighet

Ni vet när verkligheten blir sådär ruskigt lik fiktionen?

Som när den där polischefen åkte fast i sexhärvan och det bara vräkte ner snö och jag just läst ännu ett kapitel i David Peace Red Riding-kvartett, ett kapitel där Peace diktade ihop en prostituerads död, ett kapitel jag kunde ha läst vilken vecka som helst, men det blev just den här.

She just walked up the street, up to French, up through the rain, rain worse than this, up to a car parked in the dark at he top, and we just watched her go.

Go to who?

A policeman

A policeman, who?

Och för den som blev sugen...

...visar SVT1 i morgon eftermiddag Eric Rohmers Mitt natt med Maud.
Nästan rekordsnabbt hyllande...

Eric, mon ami

En lugn kväll någon gång på 80-talet fastnade jag framför tv:n. Någonstans i mina tidiga tonår var jag, och att jag glodde på någon konstig film var inte ovanligt. Men just den här kommer jag ihåg än i dag, den etsade sig fast och under väldigt många år fanns bilderna bara där, utan att jag kunde binda ihop dem till en begriplig handling.

Det var en ung fransk flicka (vacker, förstås) på stranden och i ett hus, iklädd en bikini. Där var en äldre kvinna (säkert 35), också iförd bikini. Där var några män och det pussades (hånglades). Och det var blickar och sand och öppna fönster och stängda dörrar.

Och det var magiskt, tyckte Martin, 14.

År senare, många år, sent 90-tal, visste jag fortfarande inte vad det var för film. Men jag hade börjat få en aning. Filmstudion hade visat en fransk sak som hette En sommarsaga, där det också visades unga människor och långa blickar och stränder och undertryckta känslor.

Men helt säker blev jag inte förrän jag kom till Stockholm, var vilsen och hittade ett härbärge på Cinemateket, som visade stora delar av Eric Rohmers verk.

Hade sett en del av dem i Lund, men svalde alltihopa här, och visst, där dök hon upp till slut, Pauline. Det var ganska märkligt att sitta där i Filmhuset och inse att det var den filmen man såg, den filmen som skakade om en någon gång runt 1986. Pauline à la plage var det alltså, en av Rohmers sedelärande komedier.

Jag har svårt för hans kostymdramer, men de svala komedierna från Min natt med Maud till L'ami de mon amie, är ljuva. En sommarsaga är en av 90-talets allra finaste, alla kategorier.

En dag i Stockholm cirka 2006 hittade jag En sommarsaga i en reaback för hyrfilmer som såldes för en tjuga. Och en kväll i New York 2008 hittade jag Pauline på stranden på dvd för 6 dollar. De står där hemma nu. Ska hitta en lucka och se om dem nu bara.

TV-bonanza

Eftersom man (jag) gillar listor och gillar tv och gillar allt däremellan så piggades man (jag) upp av Guardian's top 50 television dramas of all time. Kanske inte håller med hela vägen, och har definitivt inte sett allt, men man blir ju sugen på en del serier, i synnerhet då de engelska. Och Our Friends in the North (nr 4) har jag velat se hur länge som helst (säkert i ett par år i alla fall).

Jarvis goes BBC

Hängiven radiolyssnare som jag är sitter jag ofta med P1 i örona på jobbet, via deras lilla datormodul förstås. Om det inte är P1 kanske det är Radiosporten eller nån nätkanal SR har eller kanske tilloch med Danmarks Radio, för att hålla danskan vid liv.
Men från i går har de alla en konkurrent: Jarvis Cocker!
Såg en puff på Guardian, läste och gick vidare på BBC:s iPlayer. Första avsnittet av hans radioshow var mumma för örona, med Stephen Fry och Jarvis som läste noveller och musik man aldrig eller sällan hört men genast ville höra mer av (t o m Grateful Dead!).

Vem saknar Svenskan?

Skulle egentligen skriva "Vem saknar Majlard" intervjun med Ian Rankin i torsdags blev det en annan rubrik, en tanke som bara förstärktes av svd.se:s heta topp i går, att "Facebook växer som kampanjkanal".

Inser att jag tillhör en liten men privligerad klick som har både DN och Svenskan, och som inte allt (dvs sällan) läser allt jag vill, men det är ju just därför. Varför vill både DN och Svenskan ställa sig offside? Varför ta bort det man vill ha sin tidning till, analys, djup, läsning? (DN har, om ni missat det, vid årsskiftet sagt upp kontrakten med sina stringers, alltså just de personer som kan ge telegrammen lite mening).

Men Rankin var det ja. En helsida om hur han tar sabbatsår och inte längre skriver om Rebus. Gott så, men inte ett kommatecken om hans "nya" (den kom i september) The Complaints? Varför då läsa vidare i tidningen? Hade det inte varit för Lumholdt, Rabe, Lokko, Pallas och ett gäng till så kunde jag nog inte svara på det.

Och vem saknar då Jan Majlard, som sedan nyårsafton inte får skriva krönikor? Ja, på kort sikt ganska få – vi håller ju oftast inte med honom. På lite längre sikt ganska många – vi håller ju oftast inte håller med honom (även om han har rätt). På med ett längre perspektiv alla. För när Svenskan ska skära ner på sporten och inte längre ge oss resultat, vad ska vi då med sporten till om inte reta oss på Majlards utläggningar om Zlatan?
Och vad ska vi då med Svenskan till?

Snott från NY Times