Eric, mon ami

En lugn kväll någon gång på 80-talet fastnade jag framför tv:n. Någonstans i mina tidiga tonår var jag, och att jag glodde på någon konstig film var inte ovanligt. Men just den här kommer jag ihåg än i dag, den etsade sig fast och under väldigt många år fanns bilderna bara där, utan att jag kunde binda ihop dem till en begriplig handling.

Det var en ung fransk flicka (vacker, förstås) på stranden och i ett hus, iklädd en bikini. Där var en äldre kvinna (säkert 35), också iförd bikini. Där var några män och det pussades (hånglades). Och det var blickar och sand och öppna fönster och stängda dörrar.

Och det var magiskt, tyckte Martin, 14.

År senare, många år, sent 90-tal, visste jag fortfarande inte vad det var för film. Men jag hade börjat få en aning. Filmstudion hade visat en fransk sak som hette En sommarsaga, där det också visades unga människor och långa blickar och stränder och undertryckta känslor.

Men helt säker blev jag inte förrän jag kom till Stockholm, var vilsen och hittade ett härbärge på Cinemateket, som visade stora delar av Eric Rohmers verk.

Hade sett en del av dem i Lund, men svalde alltihopa här, och visst, där dök hon upp till slut, Pauline. Det var ganska märkligt att sitta där i Filmhuset och inse att det var den filmen man såg, den filmen som skakade om en någon gång runt 1986. Pauline à la plage var det alltså, en av Rohmers sedelärande komedier.

Jag har svårt för hans kostymdramer, men de svala komedierna från Min natt med Maud till L'ami de mon amie, är ljuva. En sommarsaga är en av 90-talets allra finaste, alla kategorier.

En dag i Stockholm cirka 2006 hittade jag En sommarsaga i en reaback för hyrfilmer som såldes för en tjuga. Och en kväll i New York 2008 hittade jag Pauline på stranden på dvd för 6 dollar. De står där hemma nu. Ska hitta en lucka och se om dem nu bara.