2000-talet igen

Just nu kollas och pratas det film i Berlin, en festival jag efter några besök gärna vurmar för men naturligtvis inte är på i år (heller). Och i Göteborg avslutades i helgen en filmfestival som jag nu för tredje (fjärde?) året i rad lyckades missa. Det som en gång var en pelare i min årsalmanacka. Nåväl, jag satsar som vanligt på nästa år och försöker glömma bort att jag nu med största sannolikhet inte får se de där nya filmerna av Tsai Ming-Liang eller Fatih Akin (men kanske kommer Claire Denis alster på bio? Chocolat är aviserad mitt under OS åtminstone).

Tröstar mig med nya numret av Sight & Sound, som sammanfattar 00-talet (en del av det finns på nätet) och hur trött man än må vara på just det temat i februari 2010 är det honung för själen att läsa. Efter en hel massa svenska listor som drar upp 95 amerikanska filmer, fyra asiatiska och en Roy Andersson kommer de med nio filmer jag aldrig hört talas om bland sina 30 filmer. Frustrerande, visst, men också en dörr mot det som en gång fick mig att börja älska filmen, det där som en klasskamrat en gång runt 1990 kallade "en massa svartvita polska filmer".
Hälften av S&S 30 filmer gick aldrig upp på svenska biografer, och kanske fem visades utanför storstäderna, så man ska kanske inte klandra svenska skribenter för att inte ha med Werckmeister harmonies, men jag kan väl inte vara ende svensk att ha blivit smått knockad av den?

S&S yrar inte bara över Dardenne-bröderna, Kiarostami, Denis och andra filmare som i Sverige åtminstone (än så länge) dyker upp på Zita, nej här är det lika mycket Wakamatsu Koji och Apichatpong Weerasethakul. Och Bourne-filmerna.
Nu sväljer jag kanske inte allt med hull och hår, von Triers bästa under 00-talet hette inte De fem benspænd och hur mycket jag än beundrade Aleksandr Sokurovs Ryska arken var den ändå ”bara” ett spännande formexperiment som inte kändes i själen , som så många andra av hans filmer gör (Mor och son, Moloch, Alexandra...).

Men när man sitter i Millennium-landet kan det inte hjälpas att det är skönt att läsa avslappnade (och roliga!) texter där personliga favoriter som Ming-Liangs Goodbye, Dragon Inn och Edward Yangs Yi Yi nämns. Likson en av årtiondets bästa, och mest bortglömda och förbisedda, The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford – med Brad Pitt!

Som en röd tråd över mycket S&S skriver löper själva graalen av de långsamma filmerna, Bela Tarrs Sátántangó från 1994. Nästan åtta ungerska timmar utan märkbar handling (imdb:s nyckelord för filmen är rain, Hungary, wind, loneliness), det är inte utan att jag väntar på rätt läge att sätta på dvd-boxen som står i hyllan alldeles bakom mig.